Människor jag mött

Sigtunatiden.

Ebbe

Ebbe Arvidsson.   (Foto från nätet.)

Sjuttiosex år gammal håller jag på att sammanfatta mitt liv. Jag är oerhört tacksam för det liv jag fått leva. På ett sätt tycker jag mig vara född med ”silversked” i  munnen. (I dag har jag varit hos tandläkaren och betalat 33000 kronor för nya guldtänder i min mun.)

Skämt åsido. Uppväxt bland nio syskon på en liten bondgård. Gick i sjuårig folkskola. Läste just inga läxor, men fick bra betyg ändå. Läraren gick noga igenom vad vi skulle kunna till dagen efter. Jag kom ihåg vad han sagt och klarade mig bra på så sätt.

Vid 18 års ålder fick jag arbeta på Länsmejeriet i Visby. Ett mycket hårt arbete. Slutade efter några år och kom till Buttle stenbrott. Arbetet där bestod i att vi med slägga slog sönder kalkstenen i mindre bitar och lastade upp den sönderslagna stenen för hand på traktorflak.

Prosten Erik Beijer var kyrkoherde i Vänge pastorat där Buttle var en av församlingarna och han fick höra talas om att jag hade samlat några ungdomar och spelade pingis med dem. Han sände iväg, min hustru Gunvor och mig på en juniorledarkurs i Sigtuna. Väl där träffade jag rektorn Ebbe Arvidsson, för RKU: s ungdomsledarinstitut. Han berättade att det fanns en utbildning till ungdomssekretare på institutet. Jag blev intresserad och frågade om jag kunde få vara med. Han log och sa, att det fordrades att man hade ”studentexmen”. Då jag sa, att jag bara hade sjuårig folkskola, sa han, att om jag läste in grundskolekompetensen och lite till, så lovade han att jag skulle bli antagen till ungdomssekretareutbildningen. Han tog en risk och jag fick en chans att komma bort från stenbrottet. Hem och läsa. Jag kom in på en kurs, som ledde fram till grundskolekompetensen. Erland Olson hade efterträtt Ebbe Arvidsson som rektor på RKU. Jag skrev i min ansökan, att Ebbe Arvidsson lovat mig att komma in på ungdomssekretareutbildningen. Jag kom in. Sigtunatiden var fantastisk. Jag fick läsa mycket, men klarade mig bra, trots mina ringa förkunskaper.

Erland Olson skrev i sina memoarer något om, att jag var som en svamp som sög i mig av kunskaperna. Vi hade fantastiska lärare. Jag har i efterhand förstått att jag tog allt för mycket plats på lektionerna. Jag hade så många frågor. Lärarna gav sig tid att förklara och förklara.

Ebbe Arvidsson satt ofta uppflugen på katedern och undervisade. Jag lyssnade spänt till hans förklaringar om ”Gud i bibeln”. Aldrig en enda gång fick jag känna, att jag hade dumma frågor. Även om de var dumma, så kunde han få mig att tro, att mina frågor var intelligenta. Ja, jag stortrivdes på lektionerna. Vilka lärare vi hade sen: Erland Olson i Dogmatik. Ebbe Arvidsson i exegetik. Gunnar Weman i pedagogik. Gunnar var på den tiden pastorsadjunkt i Sigtuna. Senare blev han ärkebiskop. Carl Strandberg i kyrkohistoria, Karin-Maria Berglund i psykologi. Dessutom hade vi besök av Olof Hartman och Carl-Henrik Martling m.fl.

Inför teol.kanden i Uppsala påstod jag något om, att det var skillnad på ”Världsbild” och ”Världsåskådning”. Jaha, sa läraren: Det är Sigtunateologi du kommer med.

Jag blev sårad, för jag såg så mycket upp till min tid i Sigtuna och alla fantastiska lärare där.

I många år åkte vi, Gunvor och jag, alltid till Sigtuna när vi kom till fastlandet. Vi besökte RKU:s ungdomsledareinstitut  och Lekamannaskolan, Vi besökte också S:t Ansgars kyrka.

Sigtuna kändes i många år som  mitt ”andliga” hem. Nu är mycket förändrat och jag känner mig inte hemma där längre. Kanske inte så konstigt. Det här var , som så mycket annat, ”för länge sen”. (1967-1968)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s