Sunes blogg

(Foto Gunvor Österdahl)

Midsommardagens tankar.
En av de gammaltestamentliga texterna i kyrkan midsommardagen är en av Bibelns skapelseberättelser. ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord..”
Det finns många fler skapelseberättelser i Bibeln. De är inte avsedda  att vara en exakt beskrivning av hur allt gick till. De vill istället vara en lovsång till skaparen och att Gud står bakom allt.
Något av detta upplevde jag en septemberkväll, när jag var tonåring och satt på brunnsholken hemma vid Hajdeby och såg upp mot den stjärnbeströdda himlen. Förundrad var jag över vad jag såg. I dag vet man att vårt universum är 13,8 miljarder ljusår stort. Det blir större och större. (Det jäser som en bulldeg.) Universum har flera miljarder galaxer. Varje galax innehåller förutom svarta hål flera miljarder stjärnor. Många av dessa stjärnor har planeter som färdas runt dem. Hit tills har man inte funnit liv någon annanstans i universum. På vår jord flödar det av liv.

Chansen för att liv ska kunna existera i universum är otroligt liten. Det är så mycket som ska stämma överens. Illustrerad vetenskap hade en artikel om att det inte är mer än en biljondels möjlighet för att liv ska kunna skapas. (Det var i alla fall en massa nollor)

Hoppas jag minns rätt. Jag hörde ett fördrag av överläkaren vid Radiumhemmet och professorn i medicin, Stefan Einhorn, hålla ett föredrag om ”Den dolde Guden”.
Han berättade att sannolikheten för att universum skulle kommit till av en slump är otroligt liten. Någon miljondels, miljondels, miljondels möjlighet. Det är så mycket som ska stämma överens. Han sa, att det är som om  jag stod vi  universums utkant och kastade en pil genom universum (13,8 miljarder ljusår bort) och träffade pricken på piltavlan.
Jag läste också någonstans att sannolikheten för att en levande cell skulle komma till av en slump är att jämföra med om en orkan drar fram över ett skrotupplag och när orkanen är förbi så skulle det stå en fullt flygfärdig Boeing 707.

 

Carlo Rubia, nobelpristagaren sa, att det måste finnas en tanke bakom.

Jag skulle hålla en gudstjänst på gutamål. Det är mitt” fadersmål”, gammelgänning som jag är. Det finns inte så många psalmer på gutamål, så jag bad min syster Bojan att översätta: Psalm 11: O store Gud.
Hon var lite osäker på uppgiften med efter  någon timme fick jag ett mail med följande förslag:

Vör tackar Gud
(Samma melodi och tema
som psalm 11) Bojan Larsson)

Vör tackar Gud för goe summardagar,
som vör fat njaute av ännu en gangg.
Mä fugelsangg ei oe gröne hagar,
u änggar mä sein stäure blomstarfangg.
För vågars klukk mot strandi sägar vi
nå Tack ti Di, nå Tack ti Di.
För vågars klukk mot strandi sägar vi
Nå tack till di, Nå tack till di

Vör tackar Gud, för släkt u goe vännar,
sum kom ti uss pa oe gilde åi.
För akrars sed mä axi full av kännar,
för pärar u för kräkis vintar-håi.
Nå vill vör tacke Gud för allt vör fat,
för haim u mat, för haim u mat.
Nå vill vör tacke Gud för allt vör fat,
För haim u mat, för haim u mat

U åre fylgar nå natur`ns lagar,
u de bleir haust u vintar um igen.
U snart skall neitar länggar var än dagar,
u kyld u snåi, vör vait de kummar sen.
Men Gud är go, så han gir uss en vår
ei neste år, ei neste år.
Men Gud är go, så han gir uss en vår,
ei neste år, ei neste år!

Min översättning
Vi tackar Gud.
Vi tackar Gud för goda sommardagar,
som vi får njuta av ännu en gång
med fågelsång i våra gröna hagar,
och ängen med med alla sina blomster.
För vågors ”kluck” mot stranden säger vi
Nu tack till dig, nu tack till dig,
För vågors kluck mot stranden säger vi
Nu tack till dig. Nu tack till dig.

Vi tackar Gud för släkt och goda vänner,
som kom till oss på vår vänliga ö.
För åkrars säd med axen fyllda av kärnor
för potatis och för djurens vinter-hö.
Nu vill vi tacka Gud för allt vi fått
för hem och mat. För hem och mat.
Nu vill vi tacka Gud för allt vi fått
för hem och mar. För hem och mat.

Och året följer nu naturens lagar
och det blir höst och vinter om igen
och snart ska nätterna längre vara än dagarna
och köld och snö, vi vet det kommer sen.
Men Gud är god, så han ger oss en vår
i nästa år, i nästa år
Men Gud är god, så han ger oss en vår
i nästa år, i nästa år.

(Dikten  får bättre rytm på gutamål eller så kanske jag inte är så bra på att översätta)

 

 

 

 

Fotot taget av min ”spätta” Gunvor, när vi åkte Vättern runt på motorcykel.

Två vigslar,

Under ett tiotal år hade jag en motorcykel. Först en gammal Gold Ving sedan en Kawasaki 800 Classic V.
Jag använde den ofta i min tjänst som kyrkoherde. En sommar, när jag vikarierade som kyrkoherde i Klinte pastorat, hände följande: Jag hade expedition och väntade på ett blivande vigselpar för genomgång av vigseln.

De kom på varsin motorcykel, och när de såg att jag också hade kommit på MC, så bad de mig att jag skulle leda kortegen om ett 30 tal motorcyklar från Toftagården till Koviks kapell, där vigseln skulle äga rum. Det var mäktigt att som präst få köra längst fram i  brudföljet med motorcyklar.

Vigseln gick bra. Jag avslutade mitt vigseltal med orden (de för dagen så passande) ”låt oss nu hylla brudparet med ett gotländskt leve som ju lyder: Hoj, Hoj, Hoj HURRA!”

En annan vigsel jag minns var på gamla Visbys flygfält. Det var ett par som skilts, men funnit varandra igen och ville nu gifta om sig. Det var någon  samling i Visby för tävlingshundar, vinthundar tror jag det var. Kanske var brudparet ledare för gruppen. Brudparet ville nog ha det enskilt, men så blev det inte. På något sätt hade det läckt ut att de skulle viga sig och när vi, brudparet och jag,  närmade oss platsen där vigseln skulle äga rum bildade upp emot 30 personer med sina hundar ”häck”, som vi skulle gå igenom för att nå det tillfälliga ”altaret”.

Under hela vigseln skällde hundarna. I mitt vigseltal sa jag något om, att jag inte brukade ge några råd till brudparen, men idag vill jag göra ett undantag och det är: ”skäll inte så mycket på varandra”.

 

Torsburgen.
Gunvor och jag ville återuppliva gamla minnen och gå runt Torsburgen. Vi tänkte gå i högervarv längs klippkanten. På 50-talet när jag gick i skolan var Torsburgen 68 meter över havet. Nu har den växt sen dess och mäter nu 71 meter över havet! Klippan är 10-25 meter hög.

Först besökte vi broder Yngve vid Hajdeby och bjöd honom på medhavd kaffe och tårta. Han sa, när vi berättade om våra planer på att gå runt Torsburgen, att ni kommer aldrig fram längs med kanten vid Hajdeby lucka. Det är många nedfallna träd där efter branden 1992.

Vi parkerade bilen på parkeringsplatsen och gick mot Tjängvide  lucka.På vägen dit gick vi förbi den här stenen som  restes efter det att kronprinsparet Gustav Adolf och Louise besökt Torsburgen 1927.  De besökte  också professor Nils Lithberg och småskollärarinnan Judith Lithberg,  som bodde i mellangården vid Hajdeby. Judith hade kvar deras namnteckningar i gästboken och  ett fotografi av kronprinsparet.

Tjängvide lucka.
Vi gav oss upp på berget genom Tjängvide lucka. Jag pustade och stönade, men upp kom jag. Det första vi såg var det 16 meter höga utsiktstornet. Det användes under kriget av militären. Unga flickor, lottor spanade efter flyg och rapporterade vidare vad de såg. Undrar om de inte kallades ”tornsvalor”. I ungdomen klättrade jag hela vägen upp, men idag vågade jag inte mer än till första våningen. Gunvor var modigare. Hon kom till andra våningen. (Hon hade säkert kunnat gå hela vägen upp och varit en sån där ”tornsvala”, men hon kom ner till mig igen.)

Utsiktstornet på Torsburgen.

Vi kom så fram till ”Svartstuu” en grotta i berget som man kunde gå igenom. Stegen som gjorde att man kunde gå ner i grottan är borttagen, så nu kommer man inte igenom ”svartstuu”. Min kompis Harry och jag, när vi var ”sorkar” och bodde grannar vid Hajdeby, roade oss ibland med att skrämma turisterna. I mörkret tryckte vi oss mot den fuktiga kalla väggen i grottan, och när så turisterna trevade sig fram i mörkret hände det att de med händerna tog i våra varma ansikten. Vad de skrek och vi fort i väg.

”Svartstuu”.

Nästa anhalt blev ”Rindarhule”.
Ett märkligt runt hål i berget som om man faller ner genom det bryter säkert både armar och ben. ”Rindarhule” är strax bredvid trappan som leder ned till ”Burglädu” och Linnès grotta.

Linnés grotta.
På 50-talet när jag var barn hörde man aldrig talas om namnet Linnés grotta. Det var nog de lärdas namn på den. Vi, som var uppväxta bland bönder, hörde bara talas om ”Burglädu”. Nu ligger ”burglädu” alldeles bredvid under trappan och är en mindre grotta. Min kompis Harry och jag träffade  ett gäng scouter som övernattade i  Linnés grotta en gång på 50-talet.

Vi gick vidare och fick då se Kärrmans myr. På 50 talet hade jag varit här och satt ihop hö i ”köslingar”, (höstackar). Det var oerhört varmt. Jag var 15 år och slet så gott jag kunde. Bror min Yngve arrenderade myren under 80-90 talet och hade sina kor där.
Nu har den nuvarande ägaren till Kärrmans gård gjort ett viltvatten av myren. Vacker utsikt från Torsburgen blev det också.

Viltvatten i Kärrmans myr.

Torsburgen är en fornborg från 200-talet? Folk flydde dit i ofärdstider. Där klippan inte är så hög behövde en mur byggas. Det gjorde de. En två km lång mur med en avsevärd höjd. (Det finns en doktorsavhandling gjord av Johan Engström på 80-90 talet där han berättar om muren)

Torsbugsmuren.

Efter en lång vandring kom vi så fram till en plats som kallas Slottet. Varför den kallas så förstår jag inte. Det är en utsiktsplats utan några som helst antydningar till några slottsruiner. Däremot började det bli besvärligt att ta sig dit. Kanske kom vi av vägen.
Slottet.

Nu förstod vi varför det inte fanns någon utsatt väg på kartan och Yngves varning att gå från Slottet förbi Hajdeby lucka till Tjängdarve lucka. Vägen tog slut. Kullfallna träd överallt. Vi försökte gå runt alla kullfallna träd och skrevor i marken. Till slut lyckades vi och hittade en stig igen.

Brandområde på Torsburgen.

Trötta efter den för oss, enligt stegräknaren 6 km långa promenaden siktade vi så utsiktstornet igen. Vi hade lyckats gå runt hela Torsburgen. Jag, som är drygt 77 år, och väger alldeles för mycket är väldigt glad över att jag orkade med. Det var t.o.m. roligt. Gunvor kallade mig för ”bergsgeten”.

 

Ja, det var en trevlig och härlig dag. Vi var alldeles ensamma på Torsburgen, förutom en gök som gol. Gunvor sammanfattade vår vandring med orden” Det känns som vi vandrar i Paradiset och vi har t o m träffat Adam och Eva.

 

Paradisträdet vi fick av Elimförsamlingen när jag slutade min tjänst som kyrkoherde i Östergarn 2005.

Glad Pingst.

Jag skrev eg. en helt annan blogg om offer, men som jag tyckte blev för tung att läsa på den glada pingstens tid). Den var schemalagd till kl.08.00 i dag, så jag får skynda mig. Jag väljer en av mina gamla predikningar på pingstdagen.

Pingstdagen

Pingsten är Andens högtid. Den helige Ande är Hjälparen som Fadern sänder. Anden ska hjälpa oss att tro. Anden kan vara lite svår att få grepp om. Att helt greppa eller förstå Guds Ande går egentligen inte, men här kommer en kort och översiktlig beskrivning:

Den helige Ande är Guds närvaro och Guds verksamma kraft.

Vi hittar exempel på det på många ställen i Bibeln, t ex i den första skapelseberättelsen och då profeterna får sina profetior. Andra exempel är när Jesus blir människa och när Jesus driver ut de onda andarna och förstås när apostlarna i dagens episteltext får kraft från Gud, så att de kan gå ut med budskapet om Jesus i världen.

Den helige Ande är Guds närvaro och Guds verksamma kraft.

Anden är det nya livets princip som de kristna skall följa. Som konsekvens där av får vi andens frukter. De står omnämnda i Gal 5 och är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. (Andens nio frukter.)

Jesus hade gett sina lärjungar i uppdrag att gå ut i hela världen och göra alla folk till lärjungar, men de satt bakom låsta dörrar, darrande av skräck. De var rädda för att folk skulle upptäcka att de hörde Jesus till.

Så händer det. Det hörs ett dån från himlen och tungor som av eld kommer ner över dem. De hade fått hjälp. Den Helige Ande, Hjälparen hade kommit till dem. Lärjungarna blir förändrade. De som förut varit så rädda går nu ut till folket och berättar frimodigt om Jesus. Det märkliga är att alla förstod vad lärjungarna sa. Det gjorde detsamma från vilket land de kom. Alla förstod.

I 1:a Mos. berättas det om hur människan för länge sedan greps av högmod och försökte bygga ett torn, som nådde ända upp till himlen. Babels torn kallar vi det. Deras högmod blev deras fall. Bibeln berättar att det hände något konstigt med dem som byggde. De förstod inte varandra längre. De upplevde varandras språk som babbel. Det är just från Babels tornbygge som vi har uttrycket, att det är värst vad de babblar.

Man kunde inte längre samarbeta som förr. Söndringen var ett faktum. På Pingstdagen, när Anden kom helades det som var trasigt. Folket förstod – tack vare Guds kraft – vad lärjungarna predikade.

Tänk – hur höga torn vi än bygger, hur starka rymdraketer vi än utvecklar, så lyckas vi aldrig på egen hand nå till Guds himmel. Visst kan vi i naturen liksom se Gud på ryggen, som Linné sa, men att komma till tro på en kärleksfull Gud är inte så lätt på egen hand. Det hjälper inte med mikroskop eller teleskop.

Tack och lov så behöver vi inte bygga höga torn, för att nå upp till Gud. Gud har istället kommit hit, han har sträckt sig ner till oss genom Jesus Kristus. När Jesus föddes till vår jord nådde en flik från himlen vår jord. Så också idag. En flik av himlen kommer till oss i nattvardens bröd och vin. Måltiden vi snart ska fira tillsammans med Herren.

Det är svårt att förstå hur Herren kan vara med oss i brödet och vinet, svårt att förstå att vid nattvardsbordet har måltidsgemenskap med alla dem som gått före oss, dina trogna i alla tider heter det ju i bönen.

Nattvarden är ett mysterium och vi behöver be Anden hjälpa oss, så att vi kan ana att Herren Jesus älskar oss så mycket och kommer oss så nära att han rör vid våra läppar.

Dagens evangelium är hämtat ur Jesu avskedstal till sina lärjungar. Jesus säger till dem och oss bland annat:

Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud.

Vad är det för bud, Jesus givit oss.

Jesus säger: Joh 13:34

Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.

Ofta talar Jesus om förlåtelse och säger Döm inte, så skall ni inte bli dömda

Och i vad vi kallar gyllene regeln säger han: Matt 7:12:
”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem”.

Om ni älskar mig kommer ni att håla mina bud, säger Jesus. Hur ska vi klara att hålla hans bud. Vi får be den Helige Ande om hjälp att leva så som Herren önskar.

AMEN.

 

 

 

 

Vi städade på vinden och hittade en del intressanta saker. Bland annat de här böckerna. Vi var under en tid medlemmar i Bokklubben Bra Böcker. De hade i sitt sortiment de här dagböckerna och vi skrev i dem under en tioårsperiod så gott som varje dag. Det första jag hade skrivit var följande den 25 januari 1973:

(Så har jag då svart på vitt att jag inte har något fel på huvudet.)

Den 27 maj 1977 när vi bodde i Uppsala står det:
Väckarklockan ringde inte. Vaknade 7.45. Skulle börja tvätta kl.7. Anneli började som tur är kl.8.50. S på tematerminen. Ringt till Kent. Och Elisabeth i Halmstad. På eftermiddagen köpte vi present till Annica. Vi åkte vid 8 tiden till Nynäshamn för att hämta Kent. Båten var dock 2 timmar försenad p.g.a att en militär hoppat överbord. Vi åkte mot Halmstad kl. 1.

(Kent hade varit på Gotland några dagar och vi hämtade honom i Nynäshamn för att sen åka mot Halmstad till mitt brorsbarn, Annickas konfirmation)

Den 28 januari 1978 skriver Gunvor:
Sunes stora dag. Upp 7.15 och bryggde 8 TV kannor med kaffe. Martins volvo in till stan. Väldigt högtidligt och fint i domkyrkan. Biskopsmiddag efter all uppvaktning på kyrkbacken. Soppa och pirog Kalvfärs. Tårta och kaffe. Vigsel i Vall kl.16.00. Smörgåstårta och högtidliga tal. En ljuvlig dag som inte går att skriva om.

Den 19 april 1982:
Gunvor i 3-4 an i Klinte skola. Sune haft expedition. Ringde därefter till SKEAB och fick reda på att boken ”Längtan efter tro” skulle komma ut i slutet på augusti. Sune åkte därefter till Buttle med Kents bil och kärra och hämtade ett utedass till Eksta församling.

Ja det var några utdrag ur våra dagböcker. Det är kanske inte så intressant att läsa för andra. Ibland undrar jag varför jag skriver? Jag har i alla fall inget fel på huvudet, men jag har sån skrivklåda.

Arton år gammal, 1961, arbetade jag på länsmejeriet i Visby. Vi, som arbetade där, samtalade om att man då med en rymdfarkost kommit runt månen. (Kommer inte exakt i håg årtalet, men det var något av de åren.)  En i övrigt intelligent arbetare sa, att han trodde inte på det, utan att amerikanerna hittat på det, för att använda det i sin propaganda. Han trodde inte på händelsen trots vetenskapliga fakta.

Det fick mig att förstå, att vi måste tro på vetenskapliga fakta för att kunna ta till oss eller använda dem.

Jag har berättat tidigare att jag i min ungdom sa mig vara ateist. Jag fick vara med om ett mirakel, då jag vid en livshotande situation väcktes av en ängel, som bokstavligt talat lyfte mina ögonlock. Hela natten därefter skakade jag av rädsla, dels för att jag  somnat vid bilratten och dels för den underbara räddningen.  Ännu i dag 77 år gammal händer det att nackhåren reser sig, när jag berättar om händelsen i början på 60-talet.

Min ateism handlade mycket om okunskap. Jag hade för mig att någon på 1800 talet hade skrivit ihop bibeln för att hålla arbetarna i schack.

På konstiga vägar fick jag möjlighet att studera. Först vid ungdomsledarinstitutet i Sigtuna och sen få ta teologie examen vid Uppsala universitet.  Jag fick lära mig att det fanns tillförlitliga handskrifter om bibelns händelser före första århundradets utgång. Ja, en del så tidiga som 40-50 tal. Framför allt om vad mannen från Nasaret, Jesus sagt, gjort och lärt. Det var  vetenskapliga studier med lärare, som var alltifrån ateister till fromma kyrkomän.

Min tro bygger alltså på vetenskapliga fakta. Jag tror därför att mina studier vid universitet givit anledning för mig att tro.

Sedan är det en helt annan sak att jag ibland sviktar i min tro. Det var därför jag en gång för länge sen skrev boken: ”Längtan efter tro”.

Foto Gunvor Österdahl.

Eller att kunna fånga en folksamling med ord.
Jag lyssnade till en TV gudstjänst i dag och predikan inspirerade mig till följande reflexion om predikokonst. Det var inget fel på innehållet eller framförandet i alla fall så länge jag var med, men mina tankar flög ibland i väg åt annat håll. Det var alltså det tekniska som jag började fundera över. Predikanten hade fem punkter i sin predikan och sa som så många andra ”till sist ..”

Ung präst var jag en gång. Någon berättade då för mig att en predikan skulle handla om en sak. Den skulle delas upp i tre delar. Han tog så en liknelse: ”Det är som när man spikar”, sa han. ”Man tar en spik och slår i den med tre slag. Så skall en god predikan vara. Handla om en sak, men slås i med tre hammarslag.”

Problemet är att man i så fall utgår i från att lyssnarna är ”dumma i huvudet”. Om predikan bara handlar om en sak, ja då har man ju fått reda på redan i första ”hammarslaget” vad prästen ville säga. Varför då lyssna till andra och tredje?

I dag var det som sagt fem punkter i predikan och det var kanske pedagogiskt, men varför säga ”det 5:e och sista”? Det förbryllar mig. Jag tror att om man säger på det sättet förutsätter man att åhörarna tycker att predikan är lång och ointressant, men om man bara håller ut ett slag till så är det snart över.

Det är fel förutsättning.

Jag vill inte påstå att jag är någon god förkunnare. En gång i Rute kyrka var det tre personer. Två av dem somnade under min predikan, och jag själv kände mig väldigt trött.

Ändå har jag tankar på hur det skulle kunna gå till. Jag tror att den som predikar eller för all del berättar en ”god historia”, måste själv uppleva att det han berättar är viktigt (roligt) och intressant. Aldrig använda ord som till sist eller slutligen för det ger intryck av att snart är det över.

Kanske är formen inte  så viktig. Bara den som berättar är med i det han gör och att handlingen leder framåt. Jag har i regel svårt för att lyssna till långa predikningar, men prästen Richard Wottle kan ibland ha lite längre sådana och jag lyssnar ändå gärna till honom. Han har ett intressant innehåll i det han säger och man får intrycket av att han tycker det är viktigt. Däri ligger något av hemligheten med att vara en god förkunnare.

Jag skrev och berättade i ett av mina små häften, Kyrkohistorier.. om en predikan jag lyssnat till där prästen sa: För det första säga vi… För det andra säga vi.. För det tredje säga vi…Så till sist…och så det allra sista.. och slutligen….. Jag tänkte: Äntligen.

(Hoppas nu att jag inte sårat mina kolleger med mina reflexioner. Jag tycker det är ett intressant ämne och vill, att ni som tycker att jag har rätt eller fel  hör av er med kommentarer av alla de slag).

 

 

Foto Kent Österdahl.

I går var vi vid ekstakusten och i ”Linnéas änge”. Jag kom att tänka tillbaka på vad som hände Kristi himmelsfärds dag 1979 just i ”Linnéas änge”.

Jag skulle ha korum  och gökotta med hemvärnets lottor. Korumet och gökottan var öppen för alla och ett hundratal församlingsbor deltog. Kantor, Cally Dannborg, hade bildat en sång och gitarrgrupp som kallade sig ABC kören. Det var Annie Arscans, Britta Söderström och Cally som spelade och sjöng och som hjälpte till med psalmerna. (Gunvor påstår att kyrkokören för Eksta, Sproge och Levide också var med, men jag minns inte riktigt.)

Någon av hemvärnslottorna läste dagens evangelium och så började jag predika om Kristi himmelsfärd, men också om skapelsens underbara skönhet. Någon gök hade  vi ännu inte hört gala. Jag avslutade min predikan med att säga: ”Låt oss nu så som göken lovsjunga vår Skapare. Innan jag hann säga Amen hördes göken ropa KOKO.  KOKO.

(Några trodde att jag hade en bandspelare med mig, men det hade jag inte.)

Tio år senare 1989 skulle jag på Kristi himmelsfärds dag ånyo ha ett korum eller gökotta med hemvärnslottorna. Vi var på samma ställe, i Linnéas änge, och med i stort sett samma antal deltagare. Vid slutet av min predikan berättade jag om vad som hänt förra gången då göken gol, men sa jag, sån ”tur” kan vi väl knappast ha än en gång. Jag sa dock ändå : ”Låt oss nu så som göken lovsjunga vår Skapare”. Vad händer? Jo då, han gol sitt KOKO, KOKO då också.  (Det gick ett sus genom de församlade)

Ja det är roligt att minnas tillbaka på allt fint man har upplevt.

(Den hemmagjorda clownen står nu på ladugårdsloftet i Buttle)

Glad Påsk

hälsar vi ofta varandra med i påsk. Vi, Gunvor o jag,  såg påvens mässa från Peterskyrkan i Rom i går kväll. Det är fantastiskt att genom ett ”fönster i Buttle” få se och vara med om, vad som sker där i Rom. I bland undrar jag bara varför alla ser så ”gravallvarliga” ut, när det är ett sånt glädjebud  ?

Någonting av detta sa jag i en predikan i Fårö kyrka för nu många år sen. Jag sa någonting om orsaken till att vi hälsade varandra med glad påsk, och om vi förstod vad som hände på påskdagens morgon skulle vi verkligen vara glada. När jag gjorde en paus i predikan hördes en glad barnröst i kyrkan ropa: ”Glad Påsk”. Barnet hade förstått min predikan.

Jag har ända sen första gången jag fick vara med och fira skärtorsdagsmässa i Visby domkyrka tyckt att det är något speciellt med fastan och påsken. Under ekstatiden gick vi fastemarscher, hade passionspredikningar i hemmen, lindade kläppen i kyrkklockan med halm på dymmelonsdagen o.s.v. Jag levde mig verkligen in i händelserna.
Men så en gång när jag var präst i Östergarn förvånades jag över, att jag inte brydde mig om fastan och påsken. Det var som om jag var likgiltig inför det. På skärtorsdagen när jag hade en mässa på ålderdomshemmet drabbades jag av en fruktansvärd dödsångest. Den höll i sig under Långfredagen och påskafton och delar av Påskdagen. Jag skulle ha en högmässa i Anga kyrka, och jag undrade hur jag skulle klara det. Det var då jag till höger om altaret tyckte mig se Herren i Thorvaldsens gestalt säga till mig: ”Frid vare med dig”. Jag har lärt mig att hjärnan ibland kan spela en spratt och kanske var det ett sådant, men jag blev fri från min dödsångest och fylldes av glädje. (En journalist från  en av Sveriges största tidningar var med och skrev en artikel om händelsen).

Händelsen betydde så mycket för Gunvor och mig, att vi skaffade en skulptur av Jesus gjord av Thorvaldsens modell och satte upp den på stolpen till trappan i Östergarns prästgård.

På ungefär samma ställe hade vi satt upp en clown, som barnbarnen kunde hänga sina kläder på och lägga vantarna i en liten korg. En morgon, när vi kom ner, såg vi att Jesus hade något konstigt på huvudet. Det var Rebecka, då tre-fyra år och som nu är  underläkare på lasarettet, som hade satt clownens näsa på Jesus huvud, för hon tyckte att Jesus skulle få åka bob.

Det var svårt att bli arg på henne, för Jesus har sagt att barnen är de största i himmelriket, och så tror jag att Herren Jesus Kristus har humor. Han log nog i sin himmel, när han såg Rebeckas tilltag.

Ja, det var en glädjefylld och härlig tid där i Östergarns prästgård, när alla åtta barnbarnen var små och huset fylldes av glädje.

 

 

Foto hämtat från Wikipedia.

Coronakrisen.

Någon som talade i TV, läkare eller någon som var ansvarig för sjukvården, sa för någon vecka sen, att om det blev problem med platser på intensivvården, så måste man prioritera. De gamla, svårast sjuka fick man lämna åt sitt öde, och ge plats för de unga, som gick att rädda.

Min far, som var med vid Albatross strandning 1915 i Östergarn berättade, att tyskarna la de döda på ett led, de svårast skadade på ett annat led och de som gick att rädda på ännu ett  led. Man prioriterade att hjälpa dem som gick att rädda. De andra lämnades åt sitt öde, att dö. Kanske fick de någon lugnande spruta, men annars ingenting.

Jag tänkte ett slag, att nu skulle det bli något liknande, när vi drabbats av viruset. Vi gamla skulle lämnas att dö, och alla resurser skulle ges till dem som hade chans att överleva. De unga.

Men så fel jag hade. Det satsas enorma pengar på oss gamla, som väl egentligen inte är så samhällsnyttiga. Vi kostar enorma summor i pensionspengar. Kanske hade inte vårt samhälle behövt stängas ner, om man inte brytt sig om oss. De unga tycks ju klara viruset ganska bra. De som är samhällets framtid.

Ändå är man så rädd om oss gamla (och orkeslösa), att vi sätts i karantän och många arbetsplatser stängs och samhället går på sparlåga och en ekonomisk kris är inte långt borta.

Varför gör man så? Kan det vara ekonomiskt försvarbart och för samhällets bästa?

Det sägs att Sverige är bland det mest sekulariserade landet i världen. Ändå bygger vårt land på kristna värderingar, på kärleksbudskapet. Man tar hand om gamla och sjuka, även om det kostar massor med pengar.

I en predikan för längesen refererade jag till en stor tänkare, som var kristen. Han sa ungefär, att visserligen tror ni i Sverige inte på Gud, men ni utför kärleksfulla gärningar. Alltså är ni inte långt borta från Gud.

Tack till vårt samhälle som tar hand om oss gamla och är rädda om oss.