Sunes blogg

Foto Kent Österdahl.

Nu på lördag är det Alla helgons dag och många tänder ljus på gravarna. Jag minns när man firade gudstjänst till ”De hädangångnas minne”, alltså man läste upp namnet i kyrkan för de som gått bort under året. I vissa församlingar tände man också ett ljus för var och en som lästes upp. Det fanns somliga präster på 1970 talet som tyckte det var fel att tända ljus för de som avsomnat. Det fanns då en risk att folk kunde missförstå och tro att alla döda blivit helgon och man sa, att ”Alla döda var inga helgon och att alla helgon var inte döda”.
Nu tror jag att man i alla kyrkor tänder ljus för de avlidna.

Nej, alla människor är inte goda. Personligen tror jag att det finns både gott och ont i alla människor. Vad kommer då det onda ifrån?

Den fallna skapelsen talas det ibland om i teologiska kretsar. Tanken är väl då att man tror att från början var allting gott. Gud såg att det var gott, står det i en av skapelseberättelserna. 
Bibeln försöker så med hjälp av syndafallsberättelsen om Adam , Eva och ormen förklara varför det gått så snett med skapelsen. Varför det ser ut som det gör på vår jord i dag.

I TV gick det nyligen ett program som heter ”Över Atlanten”. Den här gången var det kända artister med. Marcoolio var en av dem. Han tog upp frågan om helvetet var här på jorden? Özz Nüjen sa då skämtsamt: ”Var har du hittat röka”?

Marcolios fråga är ändå värd att fundera över. Finns helvetet på jorden? Ja, när man tänker på hur det ser ut på vår jord i dag så kan man fundera. Vi ser på naturfilmerna i TV hur djuren äter varandra. Äta eller ätas, det är frågan. Krig och elände finns på många ställen på vår jord. Olyckor och naturkatastrofer förekommer i mängder. så visst är Marcolios fråga berättigad. 
Den starkaste är den som överlever tycks vara det som gäller på vår jord.

Det finns något annat också. Mitt i allt elände finns också en ström av kärlek. Kärlek som utan tanke på egen vinning ger åt svaga,  sjuka, fattiga, olyckliga människor hjälp och omtanke.

Vi kallar dessa ibland för helgon. Det var så att helgonen hedrades med att få någon av dagarnas namn. Till slut räckte inte dagarna till. Då slogs  de samman till  Alla helgons dag. 

I vår svenska kyrka namnger vi inte några helgon, men visst tror vi att de finns. Det fanns en tid när jag led av av en fruktansvärd dödsångest. Därför beundrade jag en man, som hette Maximilian Kolbe, otroligt mycket. Jag använde honom i nästan alla min Alla helgons dag predikningar. Det berättas så här om honom: 

En präst i Polen som  blev utnämnd till helgon är Maximilian Kolbe . Han blev förd till ett koncentrationsläger under andra världskriget. Där var, som ni säkert har läst om, vidriga villkor. En gång skulle militären , eller fångvaktarna kollektivt straffa lägret för någonting.  De gjorde då så, att de ställde upp alla fångarna i lägret på ett led och sedan började man räkna. Var tionde fick ta ett steg framåt. De skulle föras till bunker nr 14, där de skulle få svälta ihjäl.

En av dem som blev utsedd greps av en väldig dödsskräck och tiggde och bad för sitt liv. Då steg den katolske prästen Maximilian Kolbe fram och bad att få ta den andres plats. Det godkändes. Så blev han då tillsammans med sina olyckskamrater förd till bunker 14 och blev inlåst där för att svälta ihjäl. Fångvaktarna som förut från de tidigare grupperna i bunker 14 hört de hemskaste ångestrop och förbannelser blev nu mycket förvånade. De hörde psalm och lovsång. Prästen var den siste som dog och in i det sista höll han modet uppe på sina olyckskamrater, in i det sista lyckades han föra det positiva goda in i den annars så djävulskt onda miljön.

För mig  framstår en sådan man som otrolig. Värd vår beundran. Många ler och fnyser, när de hör ordet helgon, men de vet nog inte vad det handlar om. Helgon är oftast människor. som offrat sitt liv i kampen för det goda.

Människor som det lyst och gnistrat om.

Ändå har ljuset inte varit deras eget. Däremot har de kommit så nära Herren, så nära Jesus Kristus, att de blivit liksom genomskinliga. Hans kärleks ljus kan strömma genom dem ut till andra människor.

 

 

Den här bonaden sitter på väggen över vår säng i lägenheten i Visby. Vi köpte den på någon av alla syföreningsauktioner jag varit auktionist på.

I mitt hem vid Hajdeby i Kräklingbo minns jag en annan  bonad, som min farmor sytt eller ropat in på syföreningsauktionen i Gammelgarn. Den är  säkert sydd någon gång i slutet på 1800-talet eller möjligen början 1900 talet. På den står det: 

Lycklig den vars levnad flyter
Bäckens lugna bölja lik
Och fast lyckans ynnest tryter
är av egna dygder rik.

(Jag är inte helt säker på vad som menas med  är av egna dygder rik. Kanske menas det att trots motgångar, så har man ändå en god moral?)

Hur som helst. Gammelgarns och Östergarns kyrkliga syföreningar bildades 1898 om jag minns rätt. De sydde ihop pengar till allt möjligt, till kyrkan och till nödlidande. Gammelgarns syförening sydde också i hop pengar till en kulspruta under första världskriget. Östergarns syförening sydde ihop till en likvagn. Det fanns i arkivet på min tid som präst i Östergarn en slags protokollsbok över alla syföreningsauktioner som hållits. Vad som köptes och av vem. Bland annat står det att ungmor Österdahl inköpte en duk. Ungmor Österdahl var min farmor som var född 1867. Det innebär att det också måste funnits en annan mor vid Trosings i Gammelgarn, nämligen hennes svärmor Maria f. Ljufström bördig från Kyrkljuves i Gammelgarn. (Hoppas verkligen de gamla protokollen finns kvar i arkivet i prästgården i Östergarn.)

Under min tid som präst i tjänst var det gott om syföreningar. Jag började som präst i Eksta, Sproge och Levide församlingar. I alla tre församlingarna fanns syföreningar. Jag blev kyrkoherde i Bunge pastorat och där fanns syförening på Fårö och Fleringe. Kanske också Rute. Det var komministerns område, så jag kommer inte ihåg riktigt. Vi flyttade 1995 i november till Östergarns pastorat där jag också blev kyrkoherde. I Östergarns pastorat fanns syföreningar i Kräklingbo, Gammelgarn och Östergarn. Östergarn och Gammelgarn har gått samman till en syförening. Kanske en av de få som är kvar på Gotland. Många har lagt ned eller är vilande.

Efter min prästvigning hamnade jag som sagt i Eksta och blev kvar där i nästan 12 år. Den kyrkliga syföreningen i Eksta var vilande när vi kom dit. Gunvor, min hustru,  och jag ville försöka få igång den på nytt, så vi satte in en annons i tidningen. Det kom första gången tolv personer. Vi beslöt att vi skulle försöka få fart på syföreningen igen. Nästa gång skulle vi träffas hos klockarmor vid Bäne i Eksta. Då inträffade min värsta felsägning som präst. Jag var trött och stressad, men ville ändå försöka skapa en god stämning, så jag sa:  Det här med syförening är väldigt bra, för den som vill kan delta i samlaget, men man behöver inte.
Jag skulle förstås säga samtalet och så blev det så galet. Det blev alldeles tyst först och sen bröt det ut ett hejdlöst skratt. En av de äldsta damerna sa: Jaha,nu vet vi vad nya prästen tänker på.

Nåväl, det blev en fantastisk syförening i Eksta. Vi hade trivsamt och mycket roligt och vi samlade in stora summor pengar på syföreningsauktionerna, som för det mesta hölls utomhus från prästgårdstrappan iEksta.

I lördags var vi med på vårt barnbarnsbarn, Kaspers fina dop i Klinte kyrka.

Det fick mig att fundera över följande: Det är nog ganska allmänt känt att vi i vår mänsklighet har behov av att på något sätt markera viktiga händelser i våra liv. Det är vid barnets födelse eller när barnet får namn. Det är övergången till vuxen ålder. Det är när man beslutat sig för att flytta samman, och det är vid någons död.

Kyrkan var smart nog att kristna de olika behoven av övergångsriter.

Dopet
Tyvärr tror jag att man i nitisk ”fromhet” på senare tid har understrukit att dopet är ingen namngivningsceremoni. Det är fel förstås. Gud kallar genom prästen barnet vid namn i dopet. Dopet är dock ännu mer än så. Barnet sammanvävs på något sätt med Kristus i dopet och får därmed del i den himmelska glädjen med evigt liv hos Gud.
Nu förekommer allt oftare något som kallas borgerlig namngivningsceremoni. Behovet av övergångsrit är detsamma, men  kyrkan är inte längre med. Tråkigt för vi har så mycket mer att erbjuda.

Konfirmation
Konfirmation sker vid övergången till vuxenlivet. Konfirmation betyder bekräftelse. Gud bekräftade vid dopet att han vill att barnet skall vara med i den himmelska glädjen. Konfimanden får då frågan om de alltjämt vill tillhöra Kristus, få vara tillsamman med honom också efter döden?. Konfirmanderna bekräftar, konfirmerar sitt dop genom att svar JA på frågan.
Nu förekommer något som kallas borgerlig konfirmation. Vad är det då de bekräftar?

Vigsel
Det fanns också i hednisk tid ritual för när man och kvinna flyttade samman. Jag har hört att det skedde i gudinnan Vards tecken. Kyrkan ändrade lite på ritualen, eller kanske ganska mycket, men när brudgummen gav ringen till bruden sa man; ”..som ett vårdtecken ger jag dig denna ring”. och bruden sa:”…som ett vårdtecken mottager jag denna ring”. (Många brudpar trodde att det var ett ”vårtecken” det gällde, men så var det inte. Det var för att de omvända  ”hedningarna” skulle känna igen sig. Nu förekommer inga vårdtecken i kyrkans ritual, men jag var med om det i slutet på på 70-talet som ny präst.

Begravning.
Behovet av att ta avsked när någon har dött tycks fortfarande vara viktigt. Det finns förstås något som kallas ”direktare”. Lik som färdas direkt från bårhuset till krematoriet eller graven utan någon som helst ritual. Kan ha att göra med ekonomiska aspekter eller andra orsaker. Kanske ensamma människor utan relationer. Framtiden får visa om det är viktigt, att man får ta avsked av den döde.
Kyrkan har i sin ritual hopp om ett återseende tack vare vad herren Jesus Kristus gjort för oss.. Hopp om att döden inte är slutgiltig, och att det trots död finns en framtid full av hopp. 

 

 

Foto från Wikipedia

År 1957 när jag gått ut sjunde klass anordnade vår skollärare L-O Molander en klassresa till Göteborg. Det var en upplevelse för oss gotlänningar på en tiden att få åka båt och tåg ända till Göteborg. Väl där åkte vi med ”Paddan” en slags rundtur på vattnet. Vi var på Liseberg och museer. Jag minns alldeles tydligt, när vi var inne i en stor affär. Jag tyckte jag flera gånger såg en som såg så bekant ut i affären. Jag nickade en hälsning till honom. Till slut kom jag underfund med att det var stora speglar i affären och att den bekante som jag hälsat på var min egen spegelbild.  Nåväl, vi hade mycket trevligt tillsammans där i Göteborg.

En helt annan sorts klassresa jag varit med om, är att jag som fattigt arbetarbarn fått studera vid universitet och fått uppleva något av den akademiska miljön.

Professor Leif G. W. Persson var gäst hos Skavlan i TV. Professorn hade en underbar humor och vågade driva med sig själv. Han sa också något, som jag tycker mig känna   väl igen. Han sa ungefär: ”Det underliga med att ha gjort en klassresa, det är att man aldrig kommer riktigt fram”.

Jag kan naturligtvis inte jämföra mig med professorn, men tror mig ändå förstå lite av vad han menar. Trots att jag av vissa personer fått mycket beröm och känt mig älskad, så känns det ändå som om jag med min resa ännu inte kommit fram. Har man en gång tillhört arbetarklassen kan det vara svårt att känna sig hemma i den akademiska miljön.

Jag har dessutom varit stolt över att ha arbetat med att slå sönder sten med slägga i ett stenbrott, och tappat skummjölk i ett mejeri.

Trots detta tycker jag det ligger så mycket i vad professor Leif G.W. Persson säger, när han antyder att den som gjort en klassresa kommer aldrig riktigt fram.

Nu på söndag är det ”Den helige Mikaels dag” i kyrkoåret. Den helige Mikael är en av ärkeänglarna, som strider mot det onda.

I tonåren sa jag mig vara ateist. En av mina bröder, kanske den jag mest såg upp till, sa sig också vara det. Vi samtalade ofta om rymden och andra naturvetenskapliga ämnen.  Det som fanns var bara det man kunde se och ta på. Något annat trodde vi inte på.

Jag var arton år och arbetade på länsmejeriet i Visby. Det var ett mycket hårt arbete med tidiga morgnar. En gång, när jag var hos Gunvor, min flickvän i Buttle, som fyllt 15 år och ganska nyligen gått och läst sa till mig, när hon såg hur trött jag var och skulle köra bil till mitt hem vid Hajdeby i Kräklingbo: ”Jag skall be för dig, så att det inte händer dig något på vägen”. Jag sa: ”Kom inte med det där religiösa, för jag tror inte på det”.

På vägen hem somnade jag vid bilratten i 70-80 kilometers fart. Jag minns ännu i dag platsen, där jag somnade. Det var mellan mejeriet i Kräklingbo och hajdebygrindar. Det kunde ha slutat med katastrof, om jag kört på någon annan eller in i ett trä. Det kunde ha inneburit min död, men det gjorde det inte.
I drömmen fick jag se enormt skinande hand som bokstavligt lyfte mina ögonlock. Jag vaknade alldeles förskräckt, men glad över att jag var kvar på vägen. Jag tror, att jag var vaken resten av natten, och ännu i dag när jag berättar det, känner jag hur nackhåren reser sig på mig.

Det var som om jag mött någonting, som jag trodde inte fanns. Det är den händelsen, som gjorde att jag så småningom blev präst. Det var egentligen en omöjlighet för en arbetargrabb med sjuårig folkskola. Jag tror inte ens jag är särskilt begåvad. Det finns så många andra, som jag tycker kan mycket mer – och inte kan jag sjunga heller. Jag har haft en enorm tur, som träffade Gunvor, stor tur att jag kom in på ungdomssekreterareutbildningen i Sigtuna. Tur att det fanns en studiecirkel på universitetsnivå i Visby. Tur att jag kom in på folkhögskolan i Hemse och tur att jag klarade av  teologie kandidatexamen vid universitetet i Uppsala. Ja, jag har haft en enorm tur i livet.  

Jag har några  gånger varit nära att dö, men räddats på ett mirakulöst sätt. En gång på ett repmöte när jag var pjäsgruppchef, skulle jag vid ett tillfälle slå om en spak  på en kanon (haubits)  och fick krypa in med huvud och arm för att nå den spaken. Då hoppar haubitsen av pivåplattan och faller ihop som en fällkniv. Jag hade precis fått ut huvudet och armen innan den föll ihop.
En annan gång stod jag med ett ben på var sida om ett stor traktorhjul. Den som körde traktorn tappade kopplingen och jag borde blivit överkörd, men blev det inte. Ja, och några andra sådana tillfällen,

som jag klarat mig undan i sista ögonblicket. Visst skulle man kunna tolka det så, att jag hade änglavakt, och jag tolkar det så, men man vet aldrig.
Däremot när jag tänker på den skinande handen jag såg och som lyfte mina ögonlock, när jag somnat vid bilratten, då vet jag att jag var med om något, som jag inte trodde fanns.
Därför blir mitt svar på frågan i överskriften: Ja. Änglar finns.

I förrgår la jag mig på sängen i Buttle och sov middag. När jag vaknade sken solen in till mig genom fönstret. Plötsligt kom ett 74 år gammalt minne för mig. Jag var fyra år och skulle få åka med far och mina stora bröder, Bertil som var 16 år och Martin, som var 14. De skulle tillsammans med far hämta ett lass grenar från skogen med hästar och ”skrammelvagn”. Jag skulle få åka med, jag skulle bara sova middag först.

Det var en vit barnsäng jag låg i. På sidorna fanns några pappskivor innanför träsidorna. Pappskivorna var klädda med ett tyg som hade blå och vita små fyrkantiga rutor.

Jag låg där i min säng och lekte med att se olika mönster i tyget. I bland kunde jag se blå diagonaler på tyget och ibland vita. Till slut somnade jag och sov väl någon timme och när jag vaknade hade far och mina bröder gett sig av.
Jag blev ledsen och besviken. De sa ju ,att jag skulle få följa med. Jag skulle bara sova en stund först. (Jag förstår mycket väl att de åkte utan mig. Det var farligt för en liten fyraåring att åka på grenlass i skogen efter hästar.)

Konstigt med minnen. Jag hyser naturligtvis ingen agg till far och bröderna. Jag älskade dem och såg upp till dem. Hur kunde det komma sig att ett minne för 74 år sen plötsligt dök upp så klart för mig? Kanske berodde det på solen som lyste in genom fönstret. En stämning som påminde om vad jag upplevt en gång?

Nebulosan Helix i stjärnbilden Vattumannen kallas ibland av astronomer skämtsamt för Gods eye, Guds öga. (bilden från Wikipedia)

Våra ögon kallas ofta för ”själens spegel”)

Våra ganska nyfödda barnbarnsbarns ögon, Kasper och Maltes ser på mig med undran i blicken. ”Vad är det där för en gammal gubbe som ser så vänligt på mig”, undrar de nog. Fast de kan ju ännu inte formulera några ord än, så hur går det till att tänka då? För undrar gör de, när de ser på mig.

Jag har under mitt 78 åriga liv mött många sorters ögon. Tomma, ledsna, förtvivlade, frågande, hatiska, kärleksfulla, tillitsfulla, skräckfyllda, sorgsna och pillemariska. Ögon fyllda av längtan, åtrå, och avsky.. Förälskade ögon. Ja, nog är våra ögon själens spegel.

Ibland kan ett ögonblicks kontakt vara något alldeles särskilt. I början på 1970 talet var min familj på midsommarfest i Jamtli i Jämtland. Min hustru, Gunvor, mötte för ett mycket kort ögonblick en helt främmande killes ögon och på något sätt upplevde hon något magiskt över ögonblicket. Jag såg det inte, men när Gunvor berättade det blev jag vansinnigt svartsjuk. Det var nog tur, att Gunvor och den främmande mannen aldrig träffades.

Vid ett annat tillfälle på 1990 talet, när vi hade syskonträff på Kreta, inträffade också något annorlunda. Vi var ute och gick i en stad där på Kreta. Vi mötte några nunnor, och jag tyckte plötsligt synd om dem. Jag tänkte, att de har säkert aldrig haft något roligt, Aldrig haft något kärleksliv, aldrig fått känna förälskelsens tjusning. Då mötte jag en äldre nunnas ögon. Jag hajade till och skämdes över mina tankar. Trots att våra ögon bara möttes någon kort sekund, såg jag i nunnans ögon ett djup som berörde mig. Jag såg någon egendomlig slags lycka, frid, kärlek och värme. Jag har inga ord för vad jag såg, bara att det berörde mig, och att jag minns hennes ögon ännu.

Till sist för en liten tid sen. Jag hade tagit emot nattvarden och satt i kyrkbänken. En av kvinnorna, som var på väg ner från nattvardsgången gav mig ett ögonkast, som gjorde mig varm invärtes. Det fanns ingen åtrå i hennes blick, det är jag för gammal att hoppas på, men det var en blick som översköljde mig med kärlek, som om jag fått den varmaste av kramar.

Ja, tänk så mycket ett ögonkast eller ett ögonblick kan betyda.

Inspirerad av Anders Nordbergs artikel om psalmförfattaren Johan Olof Wallin i skriften Lekman i kyrkan har jag följande funderingar.

Var är den vän som överallt jag söker?

Så  börjar psalm 564 i 1937 års psalmbok. Det slår mig att även Johan Olof Wallin haft samma längtan, som jag själv har. Denna längtan efter visshet. Om nu Gud finns, varför visar han sig inte? Varför är han fördold? Jag tror, att detta sökande efter Gud är nedlagt i själva skapelsen hos människan. Jag har lärt mig att det under historiens lopp inte har funnits någon kultur, som inte varit religiös.  (Kanske ändå kommunismen kan räknas dit, men ända så betraktas väl kommunismens ledarfigurer nästan som något religiöst?)

Jag tycker Johan Olof Wallin uttrycker vår längtan så fint i psalmen 564 (1937 år psalmbok)
Var är den vän som överallt jag söker?
När dagen gryr, min längtan blott sig öker;
När dagen flyr , jag än ej honom finner.
Fast hjärtat brinner.

I vers två skriver han:
Jag ser hans spår, var helst en kraft sig röjer.
En blomma doftar och ett ax sig böjer.
Uti den suck jag drar, den luft jag andas,
hans kärlek blandas.

Jag tycket han träffar så mitt i prick med sina ord. Växlingen mellan tro och tvivel. I fjärde versen skriver Johan Olof Wallin: Likväl ett töcken mig från honom stänger...  
Man skulle kunna tro, att när man väl en gång  kommit till tro, funnit Gud, att man då aldrig mer skulle tvivla, men så enkelt är det inte. Tro och tvivel har följt mig hela livet. Det är detta jag tror att Johan Olof Wallin vill uttrycka i sin psalm 564..

Förresten. Jag läste någonstans att det är endast den troende som kan tvivla.

(Fotot är från omslaget till min lilla bok. Fotot taget av Bo- Göran Kristoffersson)

Det är drygt tio år sen nu, som jag fick reda på att jag hade cancer i tjocktarmen. Vid operationen blev det vissa komplikationer. Jag fick, tror jag i alla fall, blodförgiftning i magen med över 500 i sänka. Min hustru och dotter var inne hos mig en kväll. (Hustrun var inne hos mig varje dag under tre månaders tid.) Just den här kvällen hade jag väldiga magplågor. Jag minns att jag sa Aj! och sen blev allt mörkt. Min mage sprack från naveln och nedåt. Hustru Gunvor och dottern Anneli fick åka hem i stor oro. Klockan 23.50 ringde en läkare från lasarettet till Gunvor och sa, att de hade klarat mig, och att han trodde att jag skulle bli frisk, även om det innebar en lång sjukdomstid med många operationer.

Många operationer blev det. 28 st. Jag vet hur det känns att vara sövd. Det märkliga är, att när jag var sövd, var det som om jag ”gick ur tiden”. (Jag tyckte jag vaknade med detsamma jag blev sövd, fast operationen tagit fem-sex timmar.)
Annorlunda var det, när jag låg medvetslös på IVA, då när magen sprack.

I min omtöcknade hjärna fick jag för mig att jag åkte båt på en flod. Bibelord kom till mig som exempelvis: ”Om jag än vandrar i dödsskuggans land..” ”Han för mig till vatten där jag finner ro..” ”Var inte rädd..” o.s.v.

Jag förstod att jag var nära döden och hade en intensiv längtan efter att få se ”Ljuset i tunneln”, som jag läst så mycket om. Det fick jag nu inte.

Jag undrade varför och ännu ett bibelord kom till mig. Det var: ”Inte kan väl en blind leda en blind”.

Jag blev sårad. I mer än trettio år hade jag varit präst och dess för innan arbetat som ungdomssekreterare i sju år och berättat om Jesus för barn och ungdomar. Skulle jag inte kunna leda dem till ljuset? Skulle jag inte hitta vägen?

Nu, när det gått drygt tio år efter min canceroperation, är jag glad över att jag överlevde. Tacksam för alla skickliga läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och annan personal. Tack för alla förböner som bads av privatpersoner och i kyrkor och kapell för att jag skulle överleva.
Nu har jag dessutom accepterat att jag inte fick se ljuset i tunneln. Jag förstår, att jag aldrig var över gränsen och jag förstår också att jag inte själv kan leda någon till ”ljuset”. Det kan bara han göra som sa: ”Jag är vägen, sanningen och livet”.

(P.S. Jag är friskförklarad  från cancern i dag. Nu är jag snart så gammal, så att om jag dör nu, så skulle det förr i tiden stått i dödboken: ”Ålderdomssvaghet”.)

Liv

Det jag nu kommer att skriva, borde jag kanske inte ge mig in på, för jag har för lite grundkunskap i naturvetenskapliga ämnen. Det är möjligt att jag använder fel ord på fel ställe. Jag kommer att blanda ”vetenskap” och religion, något slags ”filosofi” och annat. En av lärarna på universitet sa vid en storsamling på tematerminen, att när hon hörde mina åsikter och vad jag sa, tyckte hon att det var vansinne och det dummaste hon hört. Hon tillade också, att när hon funderat några dagar på vad den ”dumme” gotlänningen sagt, måste hon erkänna att det låg mycket i det sagda. Det är väl det finaste beröm jag någonsin fått.

Jag låg och halvslumrade i solstolen i solskenet i Buttle för några dagar sen. Vi har två stora almar på tomten. Jag tänkte om man tog alla löven från ett av träden och la dem bredvid varandra, skulle löven då täcka en hel fotbollsplan?

(I alla fall verkar det så, när man räfsar ihop löven på hösten.)

Så kom jag att fundera på om meningen med löven. Det är att tjäna trädet, hjälpa till med att ge det näring och kanske med trädets fortplantning. Det är förstås fröna som hjälper till med det, men har löven med fröna att göra? Här är det luckor i kunskapen. Kan man säga att löven lever? Ett eget liv? De vissnar ju och faller ner från grenen, eller är de bara en funktion för att trädet skall må så bra som möjligt?

Jag jämför med människans blodomlopp. Det krävs för att människokroppen skall fungera, men man kan väl knappast säga att blodet i sig själv har ett liv. Människokroppen består av otroligt många delar. Alltsammans behövs för att människokroppen skall fungera. Vi säger att människan har en själ och att Gud inblåste livsande i hennes näsa. Skulle man på samma sätt kunna säga att almen, trädet har en själ? Har Gud inblåst sin ande även i trädet? Kanske är det just detta som gör skillnaden på robotar och levande varelser? Även om robotar kan utföra fantastiska saker, så lever de inte.

Jag tänker på, att det är som om Gud har haft något av samma idé med sin skapelse. Såsom just blodomloppet i vår kropp. Träden har sitt ”blodomlopp” i saven, som på ett märkligt sätt kan lyftas trettio fyrtio meter upp genom träden ut till grenar och minsta kvist.

Jag tänker på kosmos hur allting ”snurrar”. Allt från miljarder galaxer med miljarder stjärnor och som ganska säkert har miljardtals planeter som snurrar kring sig.

Jag tänker på mikrokosmos hur protoner, elektroner och neutroner snurrar kring atomkärnan. Jag tycker det är samma idé på något sätt.

Det märkliga är att vetenskapen ännu inte funnit något liv på en annan planet än jorden. Här kryllar det av liv. Kanske kommer man att finna liv även på andra planeter och konstigt skulle det väl vara annars.

Ändå slås jag ibland av tanken, att har Gud skapat detta fantastiska universum för att dela med sig av livet och ge människan en miljö att leva i?

Ja, frågorna är många och särskilt frågorna om Gud. Därför vill jag berätta vad en katolsk pojke svarade på frågan: ”Vad vet vi om Gud?” Pojken svarade: ”Om Gud vet vi inte så mycket och det vi vet det är vad Jesus visat oss.”