Tidevarv komma, Tidevarv försvinna

Charlotta 1

Min farmor Charlotta föddes 1867 och dog 1957.
Hon fick en stroke när hon var 78 år och dog, när hon var nästan 90 år. Stroken medförde att hon blev ständigt sängliggande i hela 12 år. Jag minns henne väl, eftersom vi barn låg i samma rum som hon. Fem stojiga och livliga barn. Hon klagade dock aldrig utan var vänlig och glad mot oss barnbarn. Ibland kunde man höra henne be på nätterna, när hon trodde att vi barn sov, att hon ville slippa nu. Jag minns särskilt en gång när det varit en diskussion i socknen om att man skulle köpa en ny likvagn. Då bad min farmor på natten: ”Gode Gud, låt mig få åka i gamla likvagnen”.

Det var egentligen inte det jag tänkte skriva om den här gången, utan att jag börjat fundera över, varför vi så ofta vill att tidens ska gå fort. Vi tycker att det är långtråkigt, om tiden går långsamt. Underligt, för om tiden går fort innebär det att döden kommer snabbare. Vi kommer en dag närmare döden för varje dag som går. Rimligt vore det väl då, om vi ville att tiden skulle gå sakta?

Jag är fascinerad av att jag kände och låg i samma rum som min farmor, som i sin tur måste ha känt sin farmor, Maria, som föddes 1737 och dog 1875.

1700 talet! – Det är ju en ”evighet” sen? Kanske hade då min farmors farmor mött någon som kände någon från 1500 talet? Ja, tanken svindlar. Tidevarv komma, tidevarv försvinna…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: