Sunes blogg

Jag prästvigdes 29 januari 1978 och delades mellan Klintes och Fardhems pastorat. Min familj och jag kom, efter en viss tid, att bo i Eksta prästgård.

Jag fick ta hand om för tre församlingar, Eksta, Sproge och Levide församlingar.
För Eksta och Sproge  fick jag också sköta folkbokföringen. Det var en ansvarfull uppgift. Vi präster var med tanke på folkbokföringen något av statstjänstemän. Vi fick fatta beslut i vissa frågor. Det kunde vara i flyttningsärenden, som när jag var kyrkoherde på Fårö. Det var många som under juni, juli och augusti ville under sin semesterledighet vara skrivna på Fårö, för att få förtur till Fåröfärjan   Då var vi egentligen skyldiga att undersöka om den som ville skriva sig på Fårö hade någon ”riktig” bostad, annars kunde vi vägra att folkbokföra dem på Fårö. Det medförde mycket arbete med dessa flyttningsanmälningar sommar och höst.
(Folkbokföringen togs ifrån prästerna  och gick istället till Skattemyndigheten 1991.)

Folkbokföringen gick så till, att man skrev för hand med reservoarpenna i församlingsbok, ut- och inflyttningsbok, födelse och dopbok, konfirmationsbok, vigselbok och död och begravningsbok. Även personakter skulle föras över var och en. De skulle skickas till den nya församlingen med posten när någon flyttade. Det fanns också ”hålkort” som också sändes med posten, men jag kommer inte ihåg vart. (Länsstyrelsen? Skatteverket?)

Man hade pastorsexpedition i prästgårdarna och dit fick folk komma på vissa tider i veckan, för att få ut personbevis och utdrag ur kyrkoböckerna och andra folkbokföringsärenden. Även dödsfall anmäldes till prästerna. Det medförde att man snabbt fick reda på  om någon dött, och att man redan nästa dag kunde ha själaringning för den bortgångne.

Sverige lär ha världens bästa folkbokföring, och det skulle man kunna tacka oss präster för. Det är klart att det blev felskrivningar i församlingsböckerna i bland. Upptäckte man att man skrivit fel i en kyrkbok fick man inte sudda ut det skrivna. Man skulle bara dra ett streck över det, så att det ändå gick att läsa och så skulle man i kolumnen för anteckningar ange vari felet bestod.

Det finns en anekdot om en präst som skrivit in ett barn i fel födelsebok. Han drog ett streck över det införda barnet och skrev i anteckningarna: ”Detta barn har tillkommit genom mitt slarv”.

På ett sätt var det lättare för oss präster, när vi hade tillgång till folkbokföringen. När någon dog och man skulle ha begravningsgudstjänst kunde man slå i församlingsböckerna och få reda på allt möjligt om personen som dött. Kyrkan har också idag en egen kyrkobokföring, men när man ber om begravningsblankett som vikarie får man egentligen inte reda på så mycket. Namn och nuvarande adress och personnummer. Ingen historik.

Det fungerade nog rätt så bra tidigare när Sverige hade en enhetskultur. De allra flesta tillhörde kyrkan. Det var kanhända bara naturligt för församlingsborna att komma till pastorsexpeditionen och be om personbevis och annat.
Tiderna har förändrats nu bor vi i ett mångkulturellt samhälle, där många inte längre är med i kyrkan. Det finns de som tar avstånd från religion, ateister, det finns Jehovas vittnen, hinduister, muslimer och andra som inte vill vara kristna. Därför var det nog rätt att folkbokföringen flyttade från kyrkan till skattemyndigheten.

 

Det uttrycket hör man ibland. Jag är en av dem som tror mig vara öppen. Det skäms jag inte för, detta att vara öppen. Jag talar ofta om både på Face Book och i andra sammanhang vad jag har haft för mig. Det finns somliga som tycker, att måste du berätta allt? Kanske inte, det kan tyckas vara egocentriskt, men det är lättare att umgås, om man är öppen och inte döljer  något. Naturligtvis finns det sådant som man inte kan berätta för någon annan. Det som någon berättar i förtroende  kan man inte föra vidare. Det man som präst får höra  under bikt, kan man absolut inte tala om någon annan. Gör man det förlorar man kragen.
Ändå – Har man inte några hemligheter för sig, så gör det väl inget om andra får reda på det?

 Är det sådana ärenden du har?

Frågan är hämtad från Kaj Munks film: Ordet. Scenen där sonen berättar för sin far att han skall åka till stan. Fadern frågar: Vad ska du göra där?. Sonen svarar: Det har inte far med att göra. Det är då fadern säger: Jaså. Är det sådana ärenden Du har?

Det ligger så oerhört mycket i faderns fråga. Hade sonen haft ”ärliga avsikter” kunde det inte vara svårt att svara på faderns fråga. Ex. Jag ska träffa en vän, eller klara av vissa affärer, eller  gå på systembolaget.  Det hade han inte behövt hålla hemligt, men antagligen hade sonen inte ”rent mjöl i påsen”. Därför talade han inte om vilket ärende han hade i stan.

Det är heller inte ”rätt” att vara så öppen att man utan hämningar alltid säger vad man tycker. Det kan såra någon och då blir det fel.

Ja, jag har mina funderingar

 

 

 

Nyårsafton 1991 vigde jag vår dotter Maria Österdahl och Hennes man Thomas Eliasson. Vi var tre präster som vigde dem. Även om jag stod officiellt för vigseln. Jag hade hjälp av min gode vän, Nils Huhta och vår son Kent Österdahl. Vigseln var i Rone kyrka.

I dag har jag vigt Maria och Thomas barn, Rosita Eliasson med sin make Gustav Karlström i Koviks kapell.

Jag har vigt c:a 500 brudpar under min tid som präst. Det var ändå något särskilt att få viga sitt barnbarn Rosita med sin man Gustav Karlström. De hade valt att ha ett ”enklare” bröllop med bara familjen i Koviks kapell. Vi var ändå ett tjugotal som var där. Psalmerna sjöng vi med hjälp av nätet och dessutom sjöng Gustavs syster Victoria Karlström en sång. Brudens bröder Jesper och Jonas hjälpte till att göra kapellet i ordning. Jonas var dessutom ”klockare” och ringde för brudparet.

Det var ganska längesedan jag hade haft någon vigsel, beroende på sjukdom och ”åldrande”. Det hela gick dock fint. Jag blev lite nervös, när jag inte kunde hitta postit lappen jag skrivit deras fullständiga namn på och jag började bläddra i handboken. Då upptäckte min hustru Gunvor att jag tappat den på golvet och hon sa att den låg där. Jag tog upp den och kände mig trygg igen.

(Jag kommer allt för väl i håg en vigsel jag hade på Fårö med just en postit lapp. Vid tillfället då brudgummen skulle säga efter prästen i löftena sa jag: ”Jag Thomas Arvid Eliasson”. Brudgummen såg konstigt på mig och sa: ”Jag Bengt Daniel Werkelin”, Jag skämdes som en hund och ville helst försvinna därifrån. Gifta bort min egen måg fem dagar efter han gift sig med vår dotter. Tur att brudgummen Daniel fann sig i situationen.)

Nå väl det blev en lyckad vigsel av vårt barnbarn och hennes man. Föräldrarna med hjälp av brudparets syskon hade satt upp tält i blåsten och ordnat med en trivsam fest i kärlekens tecken.

Stort att få viga sitt barnbarn.

Kom att titta på väggen i vårt vardagsrum i Buttle. Såg tallriken med  bilden av Uppsala universitet. Jag är gammal, och det händer att man tänker  tillbaka på allt som hänt under livet.

Min tanke är:
Hur vågade jag?
Den förste i släkten som läst vid Uppsala universitet. Jag var arbetarbarn. Arbetat på länsmejeriet i Visby. Slagit sönder sten med slägga i stenbrottet i Buttle.
Hade sjuårig folkskola och inte läst på en enda läxa. ( I och för sig gick läraren igenom nästkommande lektion, så jag kom ihåg genomgången och behövde inte läsa läxorna. Förutom geografi  och engelska förstås. Där hade jag verkligen behövt läsa på läxorna.) Vi hade bara engelska i sjunde klass. Läraren i sjätte klass kunde inte engelska. Därför fick vi ingen undervisning. Däremot var han bra på grammatik och det hjälpte mig i  mina grekiska studier på universitetet.

Problemet var engelskan. De andra ämnena hade jag med glans klarat av vid studier till ungdomssekreterare i Sigtuna.

Min engelska var alltså problemet. Efter sjundeklassens studier i engelska gick jag en preparandkurs på något halvår i Visby och där ingick engelska . Det var meningen att  vi skulle ha grundskolekompetens i ämnena.

Jag gick en universitetscirkel om 40 poäng i religionskunskap. Klarade den, men fick inte tillgodoräkna mig den eftersom jag inte hade gymnasiekompetens i de ämnen som behövdes. Ansökte till Hemse Folkhögskola. Kom in i trean högre. Hade inga problem med de övriga ämnena, men engelskan var min akilleshäl.

Jag fick läsa extra på sommaren, eftersom jag inte hade tillräcklig kunskap i engelska för att bli godkänd. Jag kämpade på och blev så småningom godkänd. Jag kom in på universitetet. Det visade sig att hälften av all litteratur var på den tiden på engelska. Jag är min lärare på folkhögskolan i Hemse tacksam, för att hon inte släppte igenom mig så lätt.

På universitet hade jag lättare för grekiskan än för engelskan. Grekiskan fick jag vara med från början.(Dock översatte vi nästan hela nya testamentet från grekiska till svenska. Mitt huvudämne i teol kand:en var just nya testamentet. Tyvärr har jag glömt det mesta av grekiskan, trots att jag var en av de bättre.)

Litteraturen på engelska fick jag i början hjälp av min hustru, som är duktig på engelska och som gått på läroverket i Visby. Jag lärde mig dock, att om man bara var noggrann med att lära sig de ny glosorna,  som författarna använde i de olika böckerna i första kapitlet, så återkom orden i de övriga kapitlen i samma bok.

Nåväl, mina studier gick ändå förvånansvärt bra. Jag klarade 20 poäng per termin och därmed fick jag nytt studielån. (Det hade räckt med 15 poäng.)

Visst fanns det problem ändå. Det andra huvudämnet i min teol.kand var dogmatik. (Tros och livs, hette det nog) med bland andra Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Innan min tentamen hade jag gjort bort mig inför honom, som jag skulle tentera ensam muntligt för. Han hade skrivit ett kompendium som handlade om ”Fem kriterier för kristen tro, eller bibeltolkning eller något sådant”, Jag sa vid ett tillfälle som han olyckligt vis hörde, att när man läste hans ”fem kriterier..” så var det som att läsa: ”Kloroform i tryckt tillstånd”.  (Ett av kriterierna, ”förnuftskriteriet”, håller jag fullkomligt med honom om i dag)
Dessutom hade jag sagt något om änglar, som han inte heller tyckte så värst mycket om.

Nåväl, jag visste vad jag hade att vänta och skulle kunna inför tentamen. Jag läste och läste  och kunde rätt så bra Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Till och med så bra, att jag tycke mig se vissa luckor hos honom. (Jag hade ju läst allt mycket senare än vad han hade gjort.)

Efter en och en halv timmes förhör sa han: ”Det var en otrolig kunskap, men mycket illa framfört”. Jag fick godkänt på min tentamen, som dock rättades av professorn i ämnet, så jag fick Väl Godkänt i slutbetyget.

Så var det det här med kyrkohistoria. Kanske inte mitt bästa ämne. Även där skulle jag tentera muntligt för en, som det sades, mycket lynnig och ilsken professor. Jag var otroligt nervös inför tentamen. (Jag tyckte det var som att läsa och kunna telefonkatalogen utantill) Jag gick där och vankade fram och tillbaka på Dekanhuset och väntade på att bli insläppt till professorn. En bekant från Gotland som var där, såg hur nervös jag var. Han sa till mig: ”Försök komma fram till franska revolutionen så snabbt som möjligt, så tar professorn sen över själv”.
Jag lydde hans råd och med snabba kliv i kyrkohistorien kom jag så fram till franska revolutionen. Då tog professorn över och höll en utomordentlig föreläsning om just Franska revolutionen. Därefter sa han: ”Det var en fenomenal kunskap” och så  ville han ge mig högsta betyg.
Det var bara det att det var inte min kunskap, det var ju professorn själv som med sin föreläsning  visat vad han kunde.
(Jag är så tacksam mot mannen som rådde mig till att så snabbt som möjligt komma fram till Franska revolutionen.)

Ett annat ämne var religionspsykologi. (Beteendevetenskap hette det nog) Någon hade sagt att det var det lättaste ämnet att läsa in tio poäng i, så jag valde att läsa också detta ämne. Jag gjorde det för att få mina tio poäng och trodde inte det skulle ge mig så mycket. Tvärtom blev jag fascinerad av ämnet. Jag förstod helt plötsligt varför det var kors i dödsannonserna.  Korset var inget tecken för död. Det var ett hoppets tecken, det kristna segertecknet. Det som höll också inför döden. Trodde man att Jesus Kristus  segrat över döden på korset, så blev det på något sätt ett glädjens tecken. Hade man som barn växt upp där korstecknet också använts i glada sammanhang, så kunde det innebära att man upplevde det som just ett segertecken.

Ja, hur vågade jag ge mig av med min familj och utsätta mig för risken, att snopet komma hem igen till Gotland, utan att ha klarat min teol.kand och prästutbildning?

Uppsalatiden var ändå kanske några av de bästa åren för mig och min familj. Glad för att jag vågade försöka.

(Fotot av Andreas är taget av hans farmor Gunvor Österdahl)

Vi var i Uppsala över helgen och uppvaktade vårt barnbarn, som tagit sin ämneslärare examen vid Uppsala universitet och som firade sin trettioårsdag.  Han har studerat till lärare för gymnasielever i engelska och samhällskunskap under fem år.

Jag tycker, att han har gjort en otrolig bedrift under de  omständigheter som då rådde.

Vi åkte den 2 juli med båten till Nynäshamn. Vi hade tänkt åka Södertälje, Strängnäs för att slippa stressen genom Stockholm. Jag ändrade mig i sista stund och tänkte att vi har klarat Stockholm så många gånger tidigare, så det borde kunna gå nu också. Det gjorde det också.

En olycka hade inträffat i en tunnel och GPS- en visade oss en annan väg genom Stockholm. Vi kom in mitt i ”smeten” på Kungsholmen och undrade hur i all sin dar det skulle gå? Vi kom dock igenom Stockholm utan större besvär. Inte en enda tutade, som de gjort tidigare gånger. Det berodde nog på att det gick väldigt sakta genom Stockholm. Det var en enorm köbildning, och vi kom bara fram några meter i taget.

På kvällen i Uppsala samlades vi gotlänningar på ett lägenhetshotell på Portalgatan, Andreas mor och far, hans syskon Rebecka med fästmannen Leo och lillasystern Elisa. Vi hade väldigt trevligt.

I rummet där vi skulle sova såg jag att det var två enkelsängar . Gunvor och jag som varit gifta i snart 57 år, bestämde oss för att ha kvar sängarna 3 meter från varandra, trots att vi legat i samma säng så länge, bestämde vi oss för att ha kvar sängarna där de stod.  Jag fick ligga i ”stutabåset”, som Kristina från Duvemåla sa.

. Det var ett dumt beslut för vad hände med mig, när jag så småningom somnat i min säng? Jo, jag ramlade handlöst  ur den kl. 05.30 på morgonen, slog huvudet i sängbordet och föll hårt på min redan ömma axel. (Troligen hade jag i sömnen försökt att i vanlig ordning krypa in till Gunvor, men hamnat på golvet.)

Dagen efter hade Andreas och hans fästmö Emelie bjudit till fest, för att fira honom och det blev en fin dag för Andreas och för alla oss andra som var där.  Andreas far, Kent visade en kort film om Andreas från barnaåren och hans mor, Maria hade förberett ett bra tal och farmor Gunvor berättade om en episod under vår Fårö-tid och jag hurrade på gotländska.

De övriga gotlänningarna reste hem dagen därpå. Gunvor och jag stannade en dag till, för att få rå om våra barnbarn Andreas och Jonas och deras fästmör , som alla bor i Uppsala. Jonas blev för resten klar med sin utbildning till narkossjuksköterska tidigare under året. Andreas är förlovad med Emelie och Jonas med Karin. Det var så skönt att få träffa dem ännu en stund.

Vi körde inte hem genom Stockholm, utan vi valde att köra runt Stockholm genom Enköping, Strängnäs och Södertälje i stället.

Vi fick besök av barnbarn och barnbarnsbarnen (tre av fyra) för ett par dagar sen. Jag kom att sitta i hammocken tillsammans med femårige Ingemar och hans pappa.

Gunvor hade på Kupan köpt den här fina leksaken för en  femtilapp. Ingemar lekte mycket med den. Det fanns olika ljud på den, så som en startmotor, sirener, blinkers mm.

Plötsligt ringer telefonen. Ingemar räcker över luren till mig och som gammelfarfar går jag helt in i hans fantasi lek. Han säger, att det brinner och att de behöver en brandbil. Så jag trycker på självstarten och motorn går i gång. Jag slår på sirenerna och blåljusen och drar i väg. Ingemar talar om hur jag skall köra. Det är bråttom, bråttom. Vi kör så det sladdar i kurvorna, och jag ser fram emot att få se elden och böja släcka.  Då säger plötsligt Ingemar: ”Och så ska vi ha hamburgare ! ”

Va ? ?. Jag trodde vi hade bråttom?.

 

 

Jag funderar ibland på hur min mor kände sig, när hon upptäckte att hon var med barn för åttonde gången. (Kanske hade hon varit med barn flera gånger tidigare, men att det då blivit missfall.)
På den tiden fanns ingen laglig möjlighet att göra abort, även om det varit förståeligt. Åttonde barnet i en fattig familj? Visst måste jag ha varit ett misstag?

Det underliga är att jag aldrig har jag känt mig som ett sådant. Har aldrig haft sådana tankar förrän i kväll. Jag kände mig älskad av mor och far och mina syskon. Mina syskon såg nog ofta mig som en blåögd drömmare, men älskade mig för den jag var. Mina bröder var annorlunda. De gick på jakt och var mycket duktiga på motorer och andra mekaniska grejer, Jag var dum på sånt. Min dotter Anneli, sa vid min broders Martins bortgång, att hade vi inte fått hjälp av Martin hade vi fått fått cykla genom livet, för min far förstod sig inte på bilar.

Ja, jag tror att hon hade rätt. Ändå kommer jag så väl ihåg vad min far en gång sa: ”Lyssna till Sune. Han har något att säga.”.

Ibland tänker jag i mina ”mörka” stunder: ”Om jag inte funnits? Vem hade då Kent, Anneli och Maria, våra underbara barn och barnbarn och nu mera också barnbarnsbarn varit.?

Ja utan mig och mina gener hade de kanske varit fantastiska sångare och musiker. Fast det förstås, en del barn och barnbarn är ju redan duktiga musiker, tack vare nytt blod från ingifta gener.

Jag upplever det som jag har haft en otrolig tur här i livet. Kanske var jag ett misstag, Men som min bror en gång sa: ”Du hade inte varit ett skit, om Du inte träffat Gunvor”.

Ja, jag kan bara hålla med min broder.

Vårt barnbarnsbarn, Malte ska döpas snart. På fotot är det Maltes mormor, Maria som döps av prästen Göran Beijer i Visborgskyrkan. Den som ska döpa Malte är den lille grabben på fotot, Kent Österdahl, Maltes mormors bror, vår son. Dopet ska ske i Visborgskyrkan.  Med på bilden är också från vänster: Maltes mormorsfar, Mormorsmor, Mormor Maria, Prästen Göran Beijer och framför mormor, Marias syskon, Kent och Anneli.

Jag gläds över att Maltes föräldrar valt att döpa Malte. Dopet är någonting alldeles fantastiskt enligt vår kristna tro. Det innebär att man på något sätt vävs samman med Kristus. Det innebär att den som döps redan har del av det eviga livet. Den döpte får vara med i den himmelska glädjen. 

I söndags var det dopets söndag. Jag hörde prästen berätta att tyvärr är det under 50 procent av barnen som föds i Sverige, som döps idag. Tidigare döptes nästan alla barn i vårt land.

Föräldrarna ger sitt barn namn, så det är ingen namngivningsceremoni i samband med dopet- och kanske ändå. Gud kallar genom prästen barnet vid namn i dopet.

Jag har under min långa prästtjänst alltid vid begravningsgudstjänster använt namnet på den döde,  som nämndes vid dopet i överlåtelsen. Jag tycker det är viktigt, för det var så Gud kallade barnet vid dopet. (Gud känner nog igen den döde ändå, men ändå. Det känns riktigare på något sätt.)

Det är inte lätt att vara teolog. I Uppenbarelseboken 2:17 och 3.12 står det om den vita stenen och namnet som bara Gud känner. Gud kallar ju genom prästen barnet vid namn i dopet. Hur kan då Gud ha ett annat namn på personen?

(Ja. en dåre kan fråga mer än tio visa kan svara, heter det också.)

Jag låg på förmiddagen i solstolen och såg på den  lilla fågelholken, som egentligen var gjord som prydnad och fick se hur en blåmes med ”make” flög ut och in genom hålet för att mata sin ungar. Jag försökte få en bild av fåglarna, men när jag reste mig och gick närmare slöt de  att mata sina ungar.

Så otroligt flitiga de är med att ge sina ungar mat. De flög stup i ett in och ut genom hålet i fågelholken. Jag kom att tänka på vilka uppoffringar många fåglar, fiskar och andra  djur gör för att deras avkommor  ska ha det bra och i sin tur sen kunna föra släktet vidare.

Tidigare har jag hört  uttrycket: ”De själlösa djuren”. Jag tror, att alla djur har en själ och inte bara vi människor. Frågan är om inte växterna har det också. Jag tror att allt levande har en själ.

Däremot tycker jag att robotar är själlösa. De kan vara hur kunniga som helst, utrustade med artificiell intelligens och se ut som och bete sig som människor, men de är och förblir själlösa. Däremot frågar vi när vi ser en robot: Vem har gjort den, eller skapat den? Det gör vi med andra saker också, bilar. tavlor, TV etc. Vem har gjort dem? Vem har skapat?

Vad är det då som utgör skillnaden på en robot, som   kanske är överlägsen människan på vissa områden, och en människa? Vad skiljer roboten från människan? Jo, det är att människan lever. Livet, det största undret av alla.

Det är också många människor som frågar sig: ”Vem har gett upphov till livet och universum”?.

I en av skapelseberättelserna i bibeln ger författaren sin förklaring till hur människan blev en levande varelse. Han/Hon berättar: ”Och Herren Gud danade människan av stoft från jorden och inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en levande varelse”.

Livsande – där har vi skillnaden på en robot och en människa.

Vi människor , djur och fiskar, träd och blommor, ja, allt som lever har en själ. Det är bara robotar och andra döda ting som är själlösa.

Jag kan inte låta bli att förundras över livet. Hur sinnrikt och vackert allt är konstruerat, särskilt nu när naturen har på sig sin högtidsskrud.

 

 

 

 

”Det ska va gott att leva”, ”annars kan det kvitta”.

Inger Eriksson, som tillsammans med sin man tidigare haft en begravningsbyrå och som i dag har skrivit något på Face Book,  inspirerade mig till följande blogg. (Den sången i överskriften är hämtad från Galenskaperna.)

År 2016 fick vi möjlighet att resa med flyg från Visby till Mallorca. Jag har alltid tyckt att det är obehagligt med alla kontroller på flygplatserna. Kanske beror det på att vid en kontroll försvann min guldklocka och plånbok från bandet, när jag skulle hämta dem på andra sidan av säkerhetskontrollen. Det hade visat sig att vi hade packat en liten tandkrämstub på fel ställe i vår packning. Det var nervöst, men när vi fått tandkrämstuben i någon slags plastpåse inköpt på flygplatsen, kom plötsligt min guldklocka och plånbok fram igen.

Jag var stressad, när vi kom fram till flygplatsen på Mallorca och på vägen upp till hotellet, där det var en brant backe, kände jag hur en intensiv smärta kändes i mitt bröst. Jag kämpade på uppför backen och kom in i hotellet. En hel vecka var jag där med bröstsmärtor. Jag kom så hem till Buttle igen och ringde vårdcentralen och berättade om mina bröstsmärtor. Jag fick en tid fjorton dagar senare och tyckte det var okay. Bröstsmärtorna släppte inte, så jag ringde så småningom 1177. De sa, att jag så fort som möjligt skulle ta mig tillsjukhuset. Där visade det sig, att jag hade fått en hjärtinfarkt. Jag sändes till Karolinska sjukhuset för operation.

Den natten sov jag inte så bra för dagen efter skulle jag opereras i hjärtat. Jag kände mig ändå förvånansvärt ganska lugn. Jag var ensam på rummet, men klockan 23.00 kom det in en man, som skulle bo i samma rum som jag. Vi började prata om allt möjligt. Till slut frågade jag vad han hade sysslat med under sitt arbetsliv. Han sa, att han hade varit begravningsentreprenör.

Jag tänkte: ”Det är väldigt bra service på det här sjukhuset”. (Kunna få tala om sin begravning kvällen innan man ska opereras i hjärtat med en begravningsentreprenör).

Jag kom också att tänka på vad en gammal begravningsentreprenör en gång berättade. Han sa: ”Jag kan aldrig gå och besöka en sjuk på lasarettet, för om jag gör det, då säger alltid den sjuke till mig, Du får vänta lite”.