Döden

Annons i Skeab Verbums förlag 1981. (Annonsen är alltså inte aktuell och böckerna går inte längre att köpa. Min lilla bok finns att tillgå på bibliotek. Kanske de andras också.)

Döden, det är något jag funderat över hela mitt liv. Det var för att göra ett försök att befria mig från dödsångest, som jag skrev ned mina tankar. Docent Sven-Erik Pernler fick läsa vad jag skrivit och han tyckte jag skulle göra ett försök att lämna in den till Skeab Verbum, för att få mitt manus utgivet. (Jag visste inte då att 97 % av alla manus som kom in till förlaget refuserades och sändes tillbaka till författaren. Hade jag visst detta hade jag aldrig vågat försöka)

Jag var 36-37 år, när jag en natt fick en väldig bröstsmärta. Gick jag hundra meter kändes det som jag bar på en 50 kg säck. Jag, som hade magistern i simning och simmat 2000 meter orkade knappt 25 meter. Byta däck på bilen var ett elände, och jag fick gå och lägga mig och vila. På sjukhuset hittade de inga fel på mig och jag fick känslan av att det var psykosomatiskt. Därför sjukskrev jag mig aldrig. Jag kämpade på med gudstjänster, begravningar bröllop, konfirmander, hembesök med mera av prästens alla uppgifter. Jag drabbades av konstig hjärtklappning och hade svårt att andas under gudstjänsterna.
Jag ville inte ge upp, för jag var ju något av ”uppkomling”, så jag ville inte skämma ut mina anhöriga och släktingar med att inte klara av uppgifterna.

Jag fortsatte med mina sporter, badminton, tennis och pingis. Det kändes inte bra, men jag ville inte ge upp. Min sjukdom var ju bara inbillning – trodde jag.

För några år sen fick jag en hjärtinfarkt och hamnade på Karolinska sjukhuset . Läkaren, som satte in en ”stent” i något av blodkärlen, berättade då att jag haft en hjärtinfarkt många år tidigare, och att blodet skapat nya ådror där det kunde passera.
Det underliga är att jag blev glad över att höra det. Då var det alltså inte bara inbillning. Kanske gjorde jag ändå rätt som höll på med mina sporter, även om jag inte var lika bra som förut.

Jag har alltså under nästan hela mitt liv funderat över döden. Det konstiga är att jag gör det mindre nu, när det börjar bli dags på riktigt på grund av åldersskäl.  Jag har lärt mig att acceptera döden och att jag kan inte med bästa vilja i världen göra något åt den. Den kommer när den kommer.

Det underliga är att jag hade tänkt skriva och berätta om något annat, men det anknyter förstås till det jag skrivit ovan.

Jag samtalade med en kvinna om döden och allhelgonatiden. Jag tyckte den var skrämmande och att det  var en mörk och sorglig tid, med gudstjänster till ”De hädangångnas minne” och påminnelse om alla gravar.

Kvinnan jag talade med var bondhustru och hade  jobbat med jordbruk stora delar av sitt liv. Hon tyckte tvärtom. Hon tyckte att allhelgonatiden var den bästa av årets tider. Det var en fin tid när skörden var bärgad och bonden fick lön för allt sitt slit under resten av året. Hennes önskan var att hon skulle få dö i allhelgonatid, när hennes liv var till ända. Hon såg fram emot det kommande livet. Det skrämde henne inte.

Jag hade begravningsgudstjänsten för nu länge sen för henne, och jag minns inte riktigt om hon fick sin önskan uppfylld, detta att få dö i allhelgonatid, men jag tror att det var så.

 ”Det är bättre att tända ett ljus, än att förbanna mörkret”.