Längtan

Inspirerad av Anders Nordbergs artikel om psalmförfattaren Johan Olof Wallin i skriften Lekman i kyrkan har jag följande funderingar.

Var är den vän som överallt jag söker?

Så  börjar psalm 564 i 1937 års psalmbok. Det slår mig att även Johan Olof Wallin haft samma längtan, som jag själv har. Denna längtan efter visshet. Om nu Gud finns, varför visar han sig inte? Varför är han fördold? Jag tror, att detta sökande efter Gud är nedlagt i själva skapelsen hos människan. Jag har lärt mig att det under historiens lopp inte har funnits någon kultur, som inte varit religiös.  (Kanske ändå kommunismen kan räknas dit, men ända så betraktas väl kommunismens ledarfigurer nästan som något religiöst?)

Jag tycker Johan Olof Wallin uttrycker vår längtan så fint i psalmen 564 (1937 år psalmbok)
Var är den vän som överallt jag söker?
När dagen gryr, min längtan blott sig öker;
När dagen flyr , jag än ej honom finner.
Fast hjärtat brinner.

I vers två skriver han:
Jag ser hans spår, var helst en kraft sig röjer.
En blomma doftar och ett ax sig böjer.
Uti den suck jag drar, den luft jag andas,
hans kärlek blandas.

Jag tycket han träffar så mitt i prick med sina ord. Växlingen mellan tro och tvivel. I fjärde versen skriver Johan Olof Wallin: Likväl ett töcken mig från honom stänger...  
Man skulle kunna tro, att när man väl en gång  kommit till tro, funnit Gud, att man då aldrig mer skulle tvivla, men så enkelt är det inte. Tro och tvivel har följt mig hela livet. Det är detta jag tror att Johan Olof Wallin vill uttrycka i sin psalm 564..

Förresten. Jag läste någonstans att det är endast den troende som kan tvivla.