(Fotot är från omslaget till min lilla bok. Fotot taget av Bo- Göran Kristoffersson)
Det är drygt tio år sen nu, som jag fick reda på att jag hade cancer i tjocktarmen. Vid operationen blev det vissa komplikationer. Jag fick, tror jag i alla fall, blodförgiftning i magen med över 500 i sänka. Min hustru och dotter var inne hos mig en kväll. (Hustrun var inne hos mig varje dag under tre månaders tid.) Just den här kvällen hade jag väldiga magplågor. Jag minns att jag sa Aj! och sen blev allt mörkt. Min mage sprack från naveln och nedåt. Hustru Gunvor och dottern Anneli fick åka hem i stor oro. Klockan 23.50 ringde en läkare från lasarettet till Gunvor och sa, att de hade klarat mig, och att han trodde att jag skulle bli frisk, även om det innebar en lång sjukdomstid med många operationer.
Många operationer blev det. 28 st. Jag vet hur det känns att vara sövd. Det märkliga är, att när jag var sövd, var det som om jag ”gick ur tiden”. (Jag tyckte jag vaknade med detsamma jag blev sövd, fast operationen tagit fem-sex timmar.)
Annorlunda var det, när jag låg medvetslös på IVA, då när magen sprack.
I min omtöcknade hjärna fick jag för mig att jag åkte båt på en flod. Bibelord kom till mig som exempelvis: ”Om jag än vandrar i dödsskuggans land..” ”Han för mig till vatten där jag finner ro..” ”Var inte rädd..” o.s.v.
Jag förstod att jag var nära döden och hade en intensiv längtan efter att få se ”Ljuset i tunneln”, som jag läst så mycket om. Det fick jag nu inte.
Jag undrade varför och ännu ett bibelord kom till mig. Det var: ”Inte kan väl en blind leda en blind”.
Jag blev sårad. I mer än trettio år hade jag varit präst och dess för innan arbetat som ungdomssekreterare i sju år och berättat om Jesus för barn och ungdomar. Skulle jag inte kunna leda dem till ljuset? Skulle jag inte hitta vägen?
Nu, när det gått drygt tio år efter min canceroperation, är jag glad över att jag överlevde. Tacksam för alla skickliga läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och annan personal. Tack för alla förböner som bads av privatpersoner och i kyrkor och kapell för att jag skulle överleva.
Nu har jag dessutom accepterat att jag inte fick se ljuset i tunneln. Jag förstår, att jag aldrig var över gränsen och jag förstår också att jag inte själv kan leda någon till ”ljuset”. Det kan bara han göra som sa: ”Jag är vägen, sanningen och livet”.
(P.S. Jag är friskförklarad från cancern i dag. Nu är jag snart så gammal, så att om jag dör nu, så skulle det förr i tiden stått i dödboken: ”Ålderdomssvaghet”.)
Sunes blogg 