Kyrkan och övergångsriterna

I lördags var vi med på vårt barnbarnsbarn, Kaspers fina dop i Klinte kyrka.

Det fick mig att fundera över följande: Det är nog ganska allmänt känt att vi i vår mänsklighet har behov av att på något sätt markera viktiga händelser i våra liv. Det är vid barnets födelse eller när barnet får namn. Det är övergången till vuxen ålder. Det är när man beslutat sig för att flytta samman, och det är vid någons död.

Kyrkan var smart nog att kristna de olika behoven av övergångsriter.

Dopet
Tyvärr tror jag att man i nitisk ”fromhet” på senare tid har understrukit att dopet är ingen namngivningsceremoni. Det är fel förstås. Gud kallar genom prästen barnet vid namn i dopet. Dopet är dock ännu mer än så. Barnet sammanvävs på något sätt med Kristus i dopet och får därmed del i den himmelska glädjen med evigt liv hos Gud.
Nu förekommer allt oftare något som kallas borgerlig namngivningsceremoni. Behovet av övergångsrit är detsamma, men  kyrkan är inte längre med. Tråkigt för vi har så mycket mer att erbjuda.

Konfirmation
Konfirmation sker vid övergången till vuxenlivet. Konfirmation betyder bekräftelse. Gud bekräftade vid dopet att han vill att barnet skall vara med i den himmelska glädjen. Konfimanden får då frågan om de alltjämt vill tillhöra Kristus, få vara tillsamman med honom också efter döden?. Konfirmanderna bekräftar, konfirmerar sitt dop genom att svar JA på frågan.
Nu förekommer något som kallas borgerlig konfirmation. Vad är det då de bekräftar?

Vigsel
Det fanns också i hednisk tid ritual för när man och kvinna flyttade samman. Jag har hört att det skedde i gudinnan Vards tecken. Kyrkan ändrade lite på ritualen, eller kanske ganska mycket, men när brudgummen gav ringen till bruden sa man; ”..som ett vårdtecken ger jag dig denna ring”. och bruden sa:”…som ett vårdtecken mottager jag denna ring”. (Många brudpar trodde att det var ett ”vårtecken” det gällde, men så var det inte. Det var för att de omvända  ”hedningarna” skulle känna igen sig. Nu förekommer inga vårdtecken i kyrkans ritual, men jag var med om det i slutet på på 70-talet som ny präst.

Begravning.
Behovet av att ta avsked när någon har dött tycks fortfarande vara viktigt. Det finns förstås något som kallas ”direktare”. Lik som färdas direkt från bårhuset till krematoriet eller graven utan någon som helst ritual. Kan ha att göra med ekonomiska aspekter eller andra orsaker. Kanske ensamma människor utan relationer. Framtiden får visa om det är viktigt, att man får ta avsked av den döde.
Kyrkan har i sin ritual hopp om ett återseende tack vare vad herren Jesus Kristus gjort för oss.. Hopp om att döden inte är slutgiltig, och att det trots död finns en framtid full av hopp.