Syföreningar

Var dag

Den här bonaden sitter på väggen över vår säng i lägenheten i Visby. Vi köpte den på någon av alla syföreningsauktioner jag varit auktionist på.

I mitt hem vid Hajdeby i Kräklingbo minns jag en annan  bonad, som min farmor sytt eller ropat in på syföreningsauktionen i Gammelgarn. Den är  säkert sydd någon gång i slutet på 1800-talet eller möjligen början 1900 talet. På den står det: 

Lycklig den vars levnad flyter
Bäckens lugna bölja lik
Och fast lyckans ynnest tryter
är av egna dygder rik.

(Jag är inte helt säker på vad som menas med  är av egna dygder rik. Kanske menas det att trots motgångar, så har man ändå en god moral?)

Hur som helst. Gammelgarns och Östergarns kyrkliga syföreningar bildades 1898 om jag minns rätt. De sydde ihop pengar till allt möjligt, till kyrkan och till nödlidande. Gammelgarns syförening sydde också i hop pengar till en kulspruta under första världskriget. Östergarns syförening sydde ihop till en likvagn. Det fanns i arkivet på min tid som präst i Östergarn en slags protokollsbok över alla syföreningsauktioner som hållits. Vad som köptes och av vem. Bland annat står det att ungmor Österdahl inköpte en duk. Ungmor Österdahl var min farmor som var född 1867. Det innebär att det också måste funnits en annan mor vid Trosings i Gammelgarn, nämligen hennes svärmor Maria f. Ljufström bördig från Kyrkljuves i Gammelgarn. (Hoppas verkligen de gamla protokollen finns kvar i arkivet i prästgården i Östergarn.)

Under min tid som präst i tjänst var det gott om syföreningar. Jag började som präst i Eksta, Sproge och Levide församlingar. I alla tre församlingarna fanns syföreningar. Jag blev kyrkoherde i Bunge pastorat och där fanns syförening på Fårö och Fleringe. Kanske också Rute. Det var komministerns område, så jag kommer inte ihåg riktigt. Vi flyttade 1995 i november till Östergarns pastorat där jag också blev kyrkoherde. I Östergarns pastorat fanns syföreningar i Kräklingbo, Gammelgarn och Östergarn. Östergarn och Gammelgarn har gått samman till en syförening. Kanske en av de få som är kvar på Gotland. Många har lagt ned eller är vilande.

Efter min prästvigning hamnade jag som sagt i Eksta och blev kvar där i nästan 12 år. Den kyrkliga syföreningen i Eksta var vilande när vi kom dit. Gunvor, min hustru,  och jag ville försöka få igång den på nytt, så vi satte in en annons i tidningen. Det kom första gången tolv personer. Vi beslöt att vi skulle försöka få fart på syföreningen igen. Nästa gång skulle vi träffas hos klockarmor vid Bäne i Eksta. Då inträffade min värsta felsägning som präst. Jag var trött och stressad, men ville ändå försöka skapa en god stämning, så jag sa:  Det här med syförening är väldigt bra, för den som vill kan delta i samlaget, men man behöver inte.
Jag skulle förstås säga samtalet och så blev det så galet. Det blev alldeles tyst först och sen bröt det ut ett hejdlöst skratt. En av de äldsta damerna sa: Jaha,nu vet vi vad nya prästen tänker på.

Nåväl, det blev en fantastisk syförening i Eksta. Vi hade trivsamt och mycket roligt och vi samlade in stora summor pengar på syföreningsauktionerna, som för det mesta hölls utomhus från prästgårdstrappan iEksta.

En tanke på “Syföreningar”

  1. Sune! Först så intressant och sedan får man sig ett riktigt gott skratt! Gissar att du rodnade vackert! Vilken tur att damerna hade humor!
    Jag som ömmar för bevarandet av gamla handlingar hoppas att syföreningsprotokoll mm är inlämnade på Landsarkivet. De förvaras nog säkrare där.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: