Klassresor

Foto från Wikipedia

År 1957 när jag gått ut sjunde klass anordnade vår skollärare L-O Molander en klassresa till Göteborg. Det var en upplevelse för oss gotlänningar på en tiden att få åka båt och tåg ända till Göteborg. Väl där åkte vi med ”Paddan” en slags rundtur på vattnet. Vi var på Liseberg och museer. Jag minns alldeles tydligt, när vi var inne i en stor affär. Jag tyckte jag flera gånger såg en som såg så bekant ut i affären. Jag nickade en hälsning till honom. Till slut kom jag underfund med att det var stora speglar i affären och att den bekante som jag hälsat på var min egen spegelbild.  Nåväl, vi hade mycket trevligt tillsammans där i Göteborg.

En helt annan sorts klassresa jag varit med om, är att jag som fattigt arbetarbarn fått studera vid universitet och fått uppleva något av den akademiska miljön.

Professor Leif G. W. Persson var gäst hos Skavlan i TV. Professorn hade en underbar humor och vågade driva med sig själv. Han sa också något, som jag tycker mig känna   väl igen. Han sa ungefär: ”Det underliga med att ha gjort en klassresa, det är att man aldrig kommer riktigt fram”.

Jag kan naturligtvis inte jämföra mig med professorn, men tror mig ändå förstå lite av vad han menar. Trots att jag av vissa personer fått mycket beröm och känt mig älskad, så känns det ändå som om jag med min resa ännu inte kommit fram. Har man en gång tillhört arbetarklassen kan det vara svårt att känna sig hemma i den akademiska miljön.

Jag har dessutom varit stolt över att ha arbetat med att slå sönder sten med slägga i ett stenbrott, och tappat skummjölk i ett mejeri.

Trots detta tycker jag det ligger så mycket i vad professor Leif G.W. Persson säger, när han antyder att den som gjort en klassresa kommer aldrig riktigt fram.