(Skolkort från Anga. Tredje och fjärde klass 1953. Kortet har ingenting med själva frågan att göra, men kanske ändå? Jag är för resten tvåa från höger i främre raden)
Det var för några kvällar sen. Gunvor och jag började se en film på TV som hette Julia och jag. Den var konstig och handlade om ångest och vilsenhet i tillvaron. De levde ett häftigt liv. Båda försökte att få ut så mycket som möjligt av sex, alkohol och narkotika. Julia blev en berömd sångerska och hon, som var jaget var en duktig fotograf. Julia hamnade på ett behandlingshem i tre månader, men firade detta med en ordentlig fylla, när hon kom ut.
Båda hade ångest och frågade vem de var. Julia frågade: ”Vem är jag? Vad är det för mening med mitt liv? Var är min plats i livet?
Trots att filmen var tung och innehållet eländigt, så blev Gunvor och jag sittande och såg den till slutet.
Jag tänkte efter att ha sett filmen, att de hade ändå en positiv syn på livet, som trodde att det fanns en mening med deras liv, att det fanns en plats just för dem, där de skulle passa in. De hade hoppet kvar att finna det de sökte.
Jag tänker på dem, som inte tror på att det finns någon mening med livet eller universum, eller vår existens över huvud taget . De som tror, att livet bara uppkommit av en slump, av en ren tillfällighet. I så fall är vi bara vilsna själar utan mening och mål, som driver runt i universum.
Jag väljer att, som i filmen Julia och jag, tro på att det finns en mening med våra liv. Att det finns en plats för mig, där just jag passar in. Även om det inte alltid är lätt att se meningen, så känns det ändå tryggt att tro på, att det finns en mening, även om vi inte kan se den just nu.
Sunes blogg 