Domsöndagen

Hablingbo kyrka. Foto från Wikipedia.

Vi var på högmässa i domkyrkan i Visby i  dag på domsöndagen. Det var en kärleksfull och blid predikan med tolkning av liknelsen med fåren och getterna.

Annat var det förr. Prosten herr Gubbe gav hablingarna en rejäl skrapa i Hablingbo kyrka en domsöndag på 1600  talet. (Jag tror att den finns återgiven i något herdaminne.) Jag har bara hört den berättas och återger den efter vad jag kommer ihåg.

Herr Gubbe hade kommit upp i predikstolen och börjat sin predikan. Plötsligt säger han, att han hör Gud tala till sig och att Gud säger till herr Gubbe: ”Herr Gubbe. Stig fram med dina får”!. Men jag gömmer mig, säger Gubbe och kryper ner i predikstolen. Då ropar Gud på honom igen: ” Herr Gubbe. Stig fram med dina får” !. Men jag gömmer mig, säger Gubbe och kryper ner i predikstolen igen. Då ropar Gud på honom och befaller: ”Herr Gubbe, nu måste du stiga fram med dina får!”. Då svarar herr Gubbe skamset: ”Herre jag har inga får, endast idel stinkande getabockar”. Då lär Gud ha sagt enligt Gubbe: ”Ja, däri har du rätt herr Gubbe, du har endast idel stinkande getabockar, men gack du in i din Herres glädje”.

Jag tycker det skulle varit förståeligt, om församlingsborna hade lynchat prosten efter gudstjänsten. ”Idel stinkande getabockar” lär stå på en vägg i Hablingbo kyrka.

Tillägg.
Man kan naturligtvis undra varför jag berättar om en lite annorlunda predikan från 1600 talet? Jag tycker så här 400 år senare, att det finns ett inslag av humor, även om Herr Gubbe säkert inte menade det. Den har en pedagogisk finess, när han kryper ner och gömmer sig i predikstolen, men framför allt är hans budskap den söndagen fruktansvärt och hemskt. Så nu lämnar jag Herr Gubbes predikan och berättar om något annat, som jag själv i mina domsöndagspredikningar använt ofta.

Det handlar om en liten grabb, som hette Kalle. Han gick i söndagsskola. Kalle var en besvärlig ”elev” och hade svårt att sitta still och hålla tyst. Söndagsskolfröken orkade inte med honom en dag och sa uppgivet till honom: ”Kalle, Kalle. Hur ska det gå för dig på domens dag?”
Då sa Kalle: ”På domens dag?  – Då springer jag och gömmer mig bakom Jesus”.

(Jag tänker springa med den där Kalle, när den dagen kommer.)

Lite konstigt är det att just domsöndagen fått ett så allvarligt motiv i kyrkoåret.  Det är ju då Herren kommer tillbaka. Tänk så mycket de första kristna längtade efter att Herren skulle komma igen och ta alla till sig. Jag läste någonstans att den största krisen för kyrkan, det var när den sista aposteln, Johannes dog och Jesus inte kommit. Man trodde att innan den siste aposteln hade dött, skulle Jesus komma tillbaka. Det var , om jag minns rätt, kyrkofadern Origines, som hjälpte kyrkan över krisen.

Alltjämt sitter vi i våra medeltida gotländska kyrkor vända mot öster, för att få se människosonen, Herren Jesus Kristus komma som soluppgången på himmelens skyar och ta de sina hem till sin glädje. Detta är ingen skräckens dag. Det är glädjens dag.

Tyvärr fick jag inte höra en av de psalmer i vår psalmbok, som jag tycker bäst om när jag var i domkyrkan i söndags. Det är psalmen 490: ”Guds Son en gång i morgonglans, skall åter komma hit…”. Kanske får jag höra den på andra söndagen i advent, för då är det något av samma tema i gudstjänsten.