Inför 2022

Dödens decennium
Det var biskop Bo Giertz som myntade uttrycket, när han skulle fylla 70 år. Kanske tänkte han på vad som står i psaltaren 90:10, där det står: ”Vårt liv varar 70 år eller 80 år, om det blir långt..”

Jag fyller 79 år den 10 januari nästa år. Närmar mig de 80 åren. Känner mig relativt pigg och vid god hälsa, så för den skull har jag ingen anledning att tala om min egen död, men som någon så vist sa: ”Bäst före datum är utgånget, men inte sista förbrukningsdag”.

Ängsligt stirrande sitter den lilla treåringen på huk vid sin farfars grav. Han ser när hans äldsta syster petar i den svarta mullen för att rensa bort ogräset. Plötsligt får han se hur systern tar upp en gammal benbit. Hon ryser och säger att den har varit en människa. Den får inte slängas tillsammans med ogräset bland soporna utanför kyrkogårdsmuren. Den ska ligga kvar på kyrkogården som är helig mark, säger hon och stoppar tillbaka benbiten i jorden på graven. Så tar hon sin lillebror vid handen och de går bort till cykeln. På vägen hem sitter treåringen tyst. En obehaglig känsla har kommit över honom. Den svarta mullen, benknotan..

Så börjar min första bok, Längtan efter tro, som gavs ut på Skeab Verbums förlag 1982. Det är nu snart  fyrtio år sen. Jag hade fått en hjärtinfarkt i 37 års åldern, som inte upptäcktes på sjukhuset, utan upptäcktes först för en tre/fyra år sen, då jag fått en hjärtinfarkt till och var på Karolinska sjukhuset.
Jag blev aldrig sjukskriven vid första infarkten, utan de flesta trodde, att det var psykosomatiskt. En ung läkare sa, när jag kommit in till sjukhuset med ambulans, och han efter någon timme kom in till mig : ”Jaså, pastorn är rädd för att dö. Det är minsann inte jag”. Utan att ha tagit varken puls eller något annat prov sände han hem mig med orden: ”Klassisk ångestattack”. Beskedet medförde att jag inte besökte sjukhuset på tio år.   Det blev en jobbig tid och jag jag led av svår dödsångest. Det var den jag försökte skriva av mig i boken.

Nu är jag tillräckligt gammal för att dö en naturlig död, så nu är det nog inte många som skulle höja på ögonbrynen, när de får se min dödsannons. Många skulle läsa den och tänka: ”Ja, han var ju gammal”.

Med åldern förändras man. Trots att jag förstår, att jag kan dö när som helst, så är jag inte lika rädd för döden längre. Jag är mycket tacksam för det liv jag fått leva. Mötts av kärleksfulla människor. Fått uppleva ett intressant liv, som jag egentligen realistiskt sätt inte borde kunnat få.
Det konstiga är att livet har gått så fort. Det är många minnen som gör sig påminda från flydda tider.

Jag hade bara sjuårig folkskola. Arbetade som bonddräng hos min far på en liten gård tills jag var arton år, då jag fick arbete på länsmejeriet i Visby. Jag var intresserad av att läsa och gjorde ett anlagstest för studier vid NKI. Svaret av testet blev, att jag hade anlag för humanistiska studier, och de föreslog att jag skulle studera till mjölkbedömare. Jag gjorde lumpen som befälselev vi A7, men hoppade av efter ett år. Kom så småningom till arbete i stenbrott, där vi slog sönder stenen med slägga.

Örjan Lundqvist, en präst sa, att jag kanske kunde få bli ungdomsledare i Visby Domkyrkoförsamling. Så blev det. Jag anställdes på försök i församlingen. Mina arbetskamrater där var vänliga och hjälpte mig till rätta. En husmor frågade mig dock om jag skulle bli präst? Jag svarade något svävande om, att det hade jag nog ingen möjlighet till för det var långa studier för att kunna bli präst. Då sa hon: ”Det tycker jag inte du skall bli, för du är inte värdig”: Ja, det hade hon ju alldeles rätt i.

På något underligt sätt ordnade det sig med studierna. Jag kom in på en skola, som ordnade grundskolekompetens. Jag kom in på undgdomssekretareutbildningen i Sigtuna. Arbetade sju år som ungdomssekreterare i Visby Domkyrkoförsamling. Samtidigt ordnades en universitetscirkel i Visby på helgerna och där jag läste in 40 poäng eller grundkursen i religionskunskap. Dessvärre fick jag inte tillgodogöra mig poängen, för jag hade inte gymnasieutbildning. Kom så in på folkhögskolan i Hemse, där jag erhöll de ämnen och mer därtill än vad som behövdes, för att komma in på universitet i Uppsala och få fortsätta mina studier. Tog min teologiekandidatexamen efter fem års studier och prästvigdes i Visby domkyrka 29 januari 1978. Det är nu 43 år sedan jag prästvigdes och jag tjänstgör ännu någon gång som präst vid begravningsgudstjänster. Om jag varit värdig eller inte, får andra svara på. Ibland har det väl varit lite si och så med det, kan jag själv tycka.

Det underliga är att när jag var arton år visste jag precis vad som var rätt och fel. Nu vid nästan 79 års ålder är jag inte lika säker längre. Vad som är rätt eller fel. Vitt eller svart har för mig blivit en gråzon. Det kan ses från så många håll, och vad vet vi om bakgrunden till varför vi människor handlar, som vi gör. Jag personligen tycker att vårt samhälle har hamnat i en slags nymoralism. Där varje misstag ska straffas ordentligt.

Jag tänker på kvinnan som i bibeln påträffas med äktenskapsbrott. Folkhopen ville stena henne. De ställde henne inför Jesus och frågade vad han tyckte. De påminde honom om om vad Mose hade sagt, att hon skulle stenas. Jesus svarade då: ”Den av er som är utan synd skall kasta första stenen på henne”. När de hörde hans svar gick de där i från, de äldste först.. står det. Jag tolkar det så att de som var äldre visste kanske med sig, att de inte var syndfria. Nå väl, inte heller Jesus kastade någon sten på kvinnan. Han lät nåd gå före rätt.

Det är min önskan att det nya året 2022 får samma tema, som det nya kyrkoåret har
ETT NÅDENS ÅR
(ett förlåtelsens år)