Sunes blogg

Den här bonaden fick jag se, när jag var och hälsade på min vän, Erik, på äldreboendet. Han hade fått den av sin svärmor på bröllopsdagen. Jag har skrivit om den förut, men jag är inte riktigt färdig med den än.

Det står så tänkvärda ord på den.
Jag tänker på min äldsta syster Gunborg. Hon var väldigt känslig och empatisk. Hon fick inga egna barn, men hennes småsyskon blev som hennes egna. Var jag sjuk eller hade jag råkat ut för något otäckt, så ringde jag till henne och berättade det, för jag visste, att hon brydde sig och blev orolig för min skull. Det var inte särskilt snällt av mig att att göra henne orolig, men när man visste, att hon brydde sig så kändes det bättre.

En gång sa hon, att hon tyckte det var så konstigt, att hon blivit kallare med åren. Det var som om, när någon dog eller var sjuk i hennes närhet, så kändes det inte lika starkt längre. Hon saknade känslan. Hon tyckte livet hade gjort henne hårdare. Man märkte dock inte på henne att hon hade ”hårdnat”. Hon var lika känslosam och empatisk som tidigare.

Gunvor frågade mig alldeles nyss, om jag hade någon julkänsla? ”Jag vet inte?”, sa jag. Inte är det som förr, när man var barn. Inte heller är det som, när jag var aktiv präst och hade många gudstjänster på julhelgen. Kanske har jag blivit mer likgiltig inför julen. Tycker att det blivit mer av ett ”jippo” över alltihop. Jag saknar den tidigare känslan.

Beror det på att man åldras? Är det ett sätt att mogna? Att bli likgiltig inför livet och gör det lättare att acceptera döden?

Nej jag vill inte tro det. Jag älskar livet. Barn, barnbarn och barnbarnsbarn. och vänner, de betyder alltjämt mycket för mig.

Den som broderat bonaden, som Erik har över sängen, är medveten om att livet kan ge en sina törnar, jag tycker bonaden vill säga: ”Bli inte bitter och hård och kall, försök behålla din kärlek till livet och dina medmänniskor.” Må ej din hand så hårdna uti striden, att den till bön ej knäpps, när dag är liden.”

En psalm som betyder mycket för mig och som Karin Hartman bearbetat är psalmen 139, där det bland annat står:

Men Jesus blir min kärlek kall
och bort jag går från dig,
så visa mig Getsemane
och vad du gjort för mig…

(Nobelpristagaren Selma Lagerlöf 1858 – 1940)

Det var Selma Lagerlöfs bön, som hon bad inför döden.
Bönen är så poetisk och fin, och jag tycker mycket om den. Men vad menade hon egentligen med sin bön?

Jag fyller åttio år om en månad. I Bibeln står det att vårt liv varar sjuttio år eller åttio år, om det blir långt.  Min själ borde ha kommit till mognad vid det här laget, men jag är inte säker på vad mognad innebär.

Innebär ordet mognad, att man är ”färdig” med livet? Trött på att leva? Likgiltig för vad som sker? Nej, i så fall har jag inte nått min mognad. Jag vill leva. Gläds åt min familj, hustru, barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Lever mig ännu in i barnbarnets innebandymatcher, så att ingen vill sitta bredvid mig när det är matcher. Jag skriker, nickar, sparkar och far med ”kruppen åt alle håll”, när det hettar till.

Det händer ibland att jag drömmer mig tillbaka till pingis-, badminton-och tennismatcher. Det skulle ännu vara roligt att få delta, men orken fattas.
Tyvärr händer det också när jag ser på innebandymatcherna, att jag tänker, att hade jag varit med hade jag hunnit emellan, när motståndarnas  passning är för långsam.

Nej, jag är inte ”färdig med livet ännu”. Inte riktigt. Däremot är jag inte längre sugen på att resa. Det beror delvis på att jag fick en hjärtinfarkt när vi reste till Mallorca, men också på att jag inte tycker om flygplatser. Jag har alltid en förmåga att fångas in av vakterna i säkerhetskontrollerna. Ser antagligen skum ut. En gång, när vi reste från Teneriffa råkade vi illa ut i säkerhetskontrollen. Min guldklocka och plånbok försvann från bandet. Jag försökte med min dåliga engelska tala om att guldklockan och min plånbok fattades, men fick inget gehör för vad jag sa. Det visade sig att man upptäckt en halv tandkrämstub, som låg i fel förpackning. Det blev ett förskräckligt rabalder om tandkrämstuben och först när vi fått köpa ”rätt påse” på flygplatsen fick jag tillbaka klockan och plånboken. Jag är inte flygrädd, men tycker det är jobbigt med flygplatserna. Kanske kan jag säga att jag är färdig med resandet. Lika bra det, när båtbiljetterna till fastlandet blivit så dyra. (Tur att man är född gotlänning och bor kvar på Gotland, så man slipper resa hit.)

Nej, jag är annars inte ”Trött på livet och rädd för döden”, som sångaren i ”Old man river” sjunger om. Lite rädd för döden är man ju. Man har gjort en del dumheter, som man hoppas slippa stå till svars för. Jag tror på en kärleksfull Gud, så det ska nog gå bra.

Jag mötte för några år sen en man, som fyllde 90 år. Han sa på fullt allvar, att han såg fram emot att komma till himmelen och se hur det är där. Jag skulle önska, att jag var så trosviss.

Selma Lagerlöfs bön: ”Låt min själ komma till mognad innan den skall skördas”, förstår jag inte riktigt hur hon menade. Min hustru Gunvor sa, att det kanske är  att bli trygg inför döden. Men vi vet inte….

För min del är det så, att jag förstår att jag kommer inte undan döden och jag accepterar den. Det är naturens ordning att födas, blomstra, åldras och dö.

Jag hoppas på att det är sant, det jag predikat om i mer än fyrtio år, att Herren Jesus Kristus besegrat döden och erbjuder oss alla ett evigt liv i den underbaraste av världar i Himmelen.  

Jag satsar på att det är sant, även om jag ännu inte är riktigt mogen, för att bryta upp.

”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord..”

Så börjar en av skapelseberättelserna i vår bibel.
När jag gick  min utbildning till ungdomssekreterare i Sigtuna på 1960 – talet, sa lärarna, att när ni kommer ut som ungdomssekreterare kommer ni ofta att få frågan: ”Tror du på skapelseberättelsen i bibeln?”.
Vi skulle då svara: ”Vilken av dem menar du?”

Redan i andra kap i  första mosebok kommer en ny skapelseberättelse. Vi fick lära oss att skapelseberättelserna i bibeln inte är en exakt beskrivning hur det gick till när världen skapades, utan att det finns en Skapare bakom allt detta.
Skapelseberättelserna är alltså en lovsång till Skaparen.

Någon eller några har funderat över detta märkliga att något  finns till överhuvudtaget. Jag läste för ganska länge sen nu i Illustrerad vetenskap, att från början fanns ingenting, men så blev det kortslutning i detta ingenting och så uppstod Big Bang.  (Hur det nu kan bli kortslutning i ingenting? undrar jag).

I kväll såg jag på TV  programmet Universum, och där framgick att  man nu kommit fram till att Big Bang var inte det första som hände i begynnelsen. Det var något som kallas inflationen och att energin fanns före Big Bang under det stora mörkret. Jag fattar ingenting av det där. Bara att teorierna avlöser varann.

Det har väl funnits teorier om att universum alltid har funnits också, men det verkar nu som om många är överens om att en gång fanns en början på allting.

Minns jag rätt så sa den förste rymdfararen, Gagarin, sen han farit runt jorden något varv och kommit ner igen, att han såg ingen gud där uppe.

Ju mer jag får lära mig om universum, desto mer förundras jag över hur fantastiskt allting är. Det är ett stort mirakel att vi finns till, och att det finns en plats för oss att vara på.

Jag minns ett TV program som hette ”Jakten på Gud” I ett av programmen hade man frågat en naturvetare om, hur han kunde tro på Gud. Här citerar jag från en av mina tidigare bloggar:
I TV går nu en serie som heter ”Jakten på Gud” Jag såg det senaste  programmet där en fysiker blev tillfrågad om, hur han kunde tro på Gud. Han fick tag i ett löv. Visade det i närbild och sa, att tro och vetenskap är absolut inga motsatser. Så visade han på lövet hur sinnrikt och vackert det var konstruerat. Han sa att nutidsmänniskan förlorat något av denna känsla av förundran. 

Gunvor visade mig ett citat från Albert Einstein, som var hämtat från Svenska Journalen. Det inspirerade mig att skriva denna blogg.  Albert Einstein, som hade judisk börd och levde 1879-1956 har sagt:
”Det finns bara två sätt att leva vårt liv. Ett är som om inget är ett mirakel. Det andra som om allting är ett mirakel”.

I morgon är det första söndagen i advent. Det är många av oss som då tänder det första adventsljuset. I kyrkan sjungs många fina adventspsalmer. En av dem, som jag har läst under min aktiva tid som präst vid varje gudstjänst är Margareta Melins psalm 609. Hon skrev den 1969. Jag tycker den sa så mycket då och säger så mycket än i dag.

1. Advent är mörker och kyla,
på jorden är krig och kallt.
Man drömmer om fred och om vänskap,
men bråkar och slåss överallt.

2. Advent är mörker och kyla.
Vi tänder ett ljus och ber:
Förbarma dig, Gud, över jorden.
All nöd, all förtvivlan du ser.

3. Advent är väntan på Kristus.
Kom, Herre, kom hit i tid
och lär oss ta hand om varandra
och leva tillsammans i frid.

En annan psalm är 931 i psalmer för tjugohundra talet, som den nu bortgångne sprogebon Daniel Kviberg har skrivit.

Vi tänder ett ljus
så tänder vi två
Det tredje vi tänder så gärna
och när vi tänt fyra,
vad händer väl då?
Jo, då tänder Gud en stjärna.

Jag tycker den är en fullträff. Den är så enkel, men med en fenomenal knorr på slutet.
Daniel menar förstås Betlehemsstjärnan. En teori om betlehemsstjärnan är att det var en konjunktion av planeterna Jupiter och Saturnus (Det såg ut från jorden, som de var en stor stjärna) som inträffade år sju före Kristus. (Munken som räknade ut när Jesus skulle ha fötts har troligen räknat fel på sju år).

I fjol till jul inträffade det igen, att planeterna Jupiter och Saturnus  från jorden såg ut, som att de bildade en stor stjärna. Pastorn Per-Olof Sahlberg och Gunvor och jag lyckades få se händelsen. Det var visserligen mulet, men vi hade turen, att i en glipa i molnen få se ”Betlehems stjärna”..

 

 

 

(Foto: Min hustru Gunvor tog ett foto av mig när jag var uppe och såg ner i skorstenen för att se efter varför det inte kom någon rök ur den.)

För några kvällar sen kom jag att tala med en vän om hur man försökte ge högre status till ett yrke genom att ge det en annan titel. Såsom, när jag arbetade hos min far på på den lilla gården i slutet på 50 talet, så var jag inte bonddräng utan titulerades jordbruksbiträde. (Nu tror jag att det är fint igen att kallas bonddräng)
Städerskorna bytte namn först till lokalvårdare och nu senast till hygientekniker. ( Hygienteknikerna som städar har ju ett väldigt viktigt jobb, som de med all rätt kan vara stolta över. Hur skulle det se ut på arbetsplatserna om ingen städade i och på arbetsplatser och skolor?)

Vännen jag pratade med sa skämtsamt, att nu skulle hon börja kalla sig för ”doktorinna”. Jag svarade, att då får min hustru kalla sig för ”prostinna”.

Det blev en lång inledning för det jag egentligen skulle berätta. Vi hade besök av en mycket trevlig sotare, som sotade vår skorsten för några veckor sen. Han var mycket duktig och mycket noggrann. Han sotade också vedspisen. 

Han var lång och rak i ryggen som en fura. Han var klädd i sin sotaruniform med ett vackert spänne, som glänste på bältet. Det syntes på honom att han var stolt över sitt yrke. Jag tänkte för mig själv: ”Vad roligt att han känner  stolthet över sitt arbete. Allt för många ser ut att inte trivas med sina arbeten och tycker kanske, att det yrke de har inte är fint nog. Alla yrken behövs.  Jag kände glädje, när jag uppfattade sotaren, som att han trivdes med att vara just sotare.

Någon vecka efter det att sotaren varit och sotat skorstenen för oss låg vi över i Buttle och gjorde eld i vedspisen. Det kom ingen rök ur skorstenen, däremot från vedspisen och hela köket fylldes av rök. Vi fick bära ut röken i spann, jag skämtar förstås, men det var mycket rök i köket och ingen rök från skorstenen. (Det var därför jag var uppe och såg ned i skorstenen.) Vi ringde sotarna och bad om hjälp. De lovade komma och se vad det var för fel, men innan de hann ge sig av, så bolmade det plötsligt mycket rök ur skorstenen, och allt fungerade som vanligt. Glada lät vi så vedspisen värma upp vårt lilla hus, så att vi kunde övernatta. 

Miljarder galaxer i vårt universum. (Bilden hämtad från Wikipedia)

Jag tänkte ett slag, att min blogg skulle avslutas med de sista orden från min lilla bok Längtan efter tro”, men min skrivklåda är allt för het.

Jag inspirerades av min gode vän och kanske själsfrände, Hans Ulfvebrand, när han på FB berättade att han höll på att förbereda ett föredrag. Han skulle tala om :Tänker på några ord i boken Juloratoriet av Göran Tunström: Det svenska ord som fascinerat mig allra mest är Aning..

Jag har sen jag var barn intresserat mig för astronomi. Läst en del böcker och funderat mycket. I går kväll såg jag ett program om rymden på TV. De berättade om ett teleskop som sändes upp efter Hubble teleskopet. Tyvärr minns jag inte namnet på det. (förargligt, men det är som närminnet blivit sämre, när jag närmar mig 80 år).

Teleskopet hade som uppgift att leta efter exoplaneter. Planeter som liknar jorden och det kanske finns liv på. Det hade funnit över 2000 planeter, som rör sig runt andra stjärnor, men inte funnit liv på någon annan planet. Det är inte omöjligt att man finner det så småningom.

Vår galax, Vintergatan, har minst fyra miljarder stjärnor. Det finns många miljarder galaxer i vårt universum med säkert många miljarder stjärnor med planeter i banor kring sig i varje galax. Sannolikheten är då stor, att det kan finnas en planet liknande jorden, där liv uppkommit. Men ändå – hit tills har man bara hittat liv på vår planet jorden.

För min egen del blir bibelns skapelseberättelser mer och mer fantastiska. Hur de på ett poetiskt sätt beskriver detta fantastiska, att från början fanns ingenting, men så skapade Gud universum och livet. Ett otroligt mirakel skedde.

Nu tillbaka till Hans Ulfvebrand föredrag. Tyvärr har jag inte läst Göran Tunströms bok Juloratoriet. Med risk för att jag tänker fel, eftersom jag inte läst boken, kommer jag ändå att tänka på vad Jesus säger: i Lukas 17:21 .. Ty se, Guds rike är invärtes i eder.»

Jag har förstått att Gud finns inte ”bortom månen eller bortom mars”, som man sjunger om i visan. (Det är en fin låt och jag lyssnar gärna på den själv, men jag tror inte, man finner Gud där, eller kanske där också).

Kanske finns Gud just i aningen, som Hans talar om. Ibland tänker jag att hur i all sin dar ska vi finna Gud, han som har skapat hela universum? Denna otroliga kraft och intelligens, hur ska vi kunna nå honom? Kanske är det så enkelt, att vi ska söka Gud inom oss? Gud har lagt in en längtan efter oss, och där i vårt inre kan vi ana honom.

(Hoppas, Hans, att jag förstått dig rätt och inte krånglat till det för dig.)

Omslag till min bok  Längtan efter tro som kom ut 1982 på SkeabVerbums förlag. Omslag Kerstin Haglund.

Jag skrev boken 1980 och det tog nästan två år innan den kom ut. Det blev vissa diskussioner om boken skulle ges ut. Lektorerna (de som var utsedda att läsa boken tyckte den var riktigt bra, men jag tror förlagschefen var av en annan uppfattning. Jag fick göra en del ändringar i boken, bland annat det där med att jag fått ögonen öppnade av en ängel, när jag somnat vid bilratten. Det tonades ner. Jag hade gjort vad som helst för att få boken utgiven. 97% av alla manus som sändes in till förlaget refuserades och sändes tillbaka till författaren.

Det var strax efter jag fått min första hjärtinfarkt. Jag jobbade på som vanligt, för jag trodde att det var psykosomatiskt. Det innebar att jag hade svårt med begravningsgudstjänster och gudstjänster över huvud taget. Hjärtat slog volter och jag hade svårt att andas. Jag led av en fruktansvärd dödsångest. Trodde det skulle bli bättre om jag skrev av mig min ångest.

Det handlade också om att jag trodde att man skulle vara så ”duktig” i att tro och att det skulle vara ”lätt” att följa Herren.

Jag minns en kväll i Visborgskyrkan. Det var en man, som berättade om att sen han mött Jesus hade han alltid varit glad och lycklig. Han berättade också om, att han en gång hade haft svårt att få eld i spisen, men då hade han bett till Jesus och plötsligt brann det. – Jag hade lust att skrika i protest. Så enkelt är det inte, att vara en kristen. Det var detta jag ville tala om med min bok Längtan efter tro.

Jag vill avsluta mina tankar:” Om jag skulle dö i natt” med att citera från slutet på boken: Längtan efter tro. (I boken kallar jag huvudpersonen för Otto, men det är mig själv det handlar om.)

Otto visste inte säkert, men han anade att hans kamp ännu inte var slut. Mästaren hade fått kämpa in i det sista. Ångesten hade plågat honom och Otto kunde nästan höra hans rop: ”Min Gud, min Gud. Varför har Du övergivit mig?”
När det nu hade varit så med Mästaren, varför skulle då lärjungen som ville följa honom tro att det skulle vara lättare för honom? Herren hade ju själv vid ett tillfälle sagt, att det är lärjungen nog om det går honom som hans Mästare. Otto vågade inte hoppas, att han skulle bli fri från sin dödsångest. Den hörde till själva livet. Otto hoppades däremot att han en gång skulle få sluta sitt liv med samma ord på läpparna som sin Mästare, ”Fader, i dina händer befaller jag min ande.”

 

 

 

Hur skulle jag då sammanfatta mitt liv? (Forts.)

(Tidningsfoto från prästvignigningen 29 januari 1978.)

Efter arbetet i stenbrottet tog studierna vid. Vi flyttade till Visby, och efter studierna blev jag anställd i Visby domkyrkoförsamling som ungdomssekreterare. Det var ett välsignat och intensivt arbete. Jag stortrivdes med barn och ungdom. (Några av ungdomarna, som nu är pensionärer, ska jag träffa igen om någon vecka.)

Det var som sagt en fin tid, ungdomssekreterartiden. Det kändes, när jag kommit från arbetet vid mejeriet och stenbrottet, som att jag i mitt arbete som ungdomssekreterare fick betalt för min hobby.

Ändå var det kanske inte detta jag ville berätta om den här gången. Istället tänker jag berätta mina tankar och funderingar jag hade inför min prästvigning.

Jag trodde i min enfald, att jag hade en kallelse som präst för de svaga i samhället och för arbetarklassen. Jag har alltid varit stolt över att ha tillhört arbetarklassen. Kanske alltför ofta på universitet talat om att jag slagit sönder sten med slägga i Buttle stenbrott.

Nu ville jag tala om för ateisterna och de sekulariserade, att det finns hopp om att Gud verkligen finns, och att han älskar alla människor.

Jag trodde, att jag var betydelsefull och hade en bestämd kallelse. Under min prästtid har jag känt mig älskad av många, men naturligtvis har det funnits också andra. De som haft svårt för att tycka om mig.

I dag har jag insett, att det är inget särskilt med mig. Jag har bara haft en enorm tur i mitt liv. Varit på rätt plats i rätt tid. Framför allt har jag haft tur, eftersom jag träffade min hustru Gunvor.

Det underliga är, att jag inte känner någon bitterhet över att inte vara något märkvärdigt, att inte ha gjort några stora ting och blivit känd och berömd.

Tvärtom. Det känns befriande att bara vara en vanlig människa. Känna att man duger ändå. Att vara ”en i mängden” duger alldeles utmärkt. Man kan vara sig själv utan prestationsångest över att vara något speciellt

.

Tacksam över att ha fått leva ett fantastiskt bra liv, trots att jag kanske var ett misstag från början och inte borde ha funnits, håller jag ändå fast vid min tro på att Gud har en mening också med mitt liv.

(Fast lite ökänd har jag nog blivit ändå 😊)

Såg mängder av monster och skräckbilder i Landet runt på TV i kväll. Egentligen gillar jag inte halloween firandet. Förstår inte riktigt varför man ska skrämma barnen med monster och döskallar. Jag är glad över att just i år så sammanfaller inte helgen med Alla helgons dag. En dag då alla goda människor hedras och även en dag då namnen på nära och kära som gått bort under året nämns i våra kyrkor.

Då nu detta är sagt vill jag ändå berätta om, vad min far var med om en gång.

Min far föddes 1891 och det här hände någon gång 1920- 1930. Far arbetade med byggen av olika slag. Jag märkte aldrig, att han var vidskeplig eller rädd för spöken. Ändå berättade han om en märklig händelse.

Det fanns ett hus, jag har för mig att det var vid ett av husen vid Tings i Kräklingbo, som det sades att det spökade i ett rum. Ingen stannade där mer än en natt, berättade far.

Även min far ville försöka vara där i rummet en natt. Han hade med sig en bok, satte sig att läsa i fotogenlampans sken, lade sin laddade revolver på bordet och väntade. Plötsligt överfölls han av en oerhörd fasa. Vad han såg berättade han inte, bara att han inte kunde röra sig alls. Han var som fastnaglad  vid bordet och kunde inte nå revolvern.

När morgonen kom var också han helt övertygad om att aldrig mer övernatta i det rummet.

Hur skulle jag då sammanfatta mitt liv?

Foto Gunvor Österdahl. En dag när vi cyklade till det nedlagda Buttle stenbrott.

Jag har ingen dödsångest eller så. Dödsångesten hoppas jag verkligen att den är bakom mig. Men man vet aldrig.

Jag är rätt övertygad om, att jag är ett misstag, och om det varit idag skulle jag troligen blivit aborterad. Jag föddes som nummer åtta i en fattig familj. Det är orättvist mot mina föräldrar att skriva så, för jag har alltid känt mig älskad av dem och mina syskon. Jag var en snäll och ganska lydig familjemedlem och gjorde inget väsen av mig. Jag trivdes i min roll och var till freds med att vara lillebror och inte kunna så mycket som mina storebröder och systrar.

Det gick bra för mig i skolan. Jag behövde just ingen hjälp hemma, fast jag aldrig läste på läxor. Jag kom i håg vad lärarna sagt, när de gick igenom läxorna dagen innan.

Jag märktes inte så mycket och hade inte behov av det heller. Jag var nöjd i min roll. Jag ville bara, att alla skulle vara lyckliga och glada. Jag minns, att jag kunde försöka vara rolig och få i gång ett samtal i början på kvällen, men när samtalet väl kommit igång kunde jag dra mig tillbaka och hade inget särskilt behov av att synas mer.

En gång, när jag var barn, sa min far, att de andra skulle lyssna på mig, för jag hade något att säga. Var det detta som gjorde att jag trodde, jag hade något speciellt? Jag vet inte, men är glad över att han sa det.

Konstigt egentligen, för jag är ingen bra talare, är urusel på att sjunga och har ganska orediga tankar.

På något underligt sätt har jag fått möjlighet att studera trots dåliga förkunskaper.

Vid 18 års ålder fick jag arbete på länsmejeriet i Visby. Det var ett för mig mycket hårt och enahanda arbete. Det var bra arbetskamrater och jag arbetade där några år. Det blev långtråkigt i längden, och jag gjorde ett slags prov på NKI för att få veta vad jag hade för studiemöjligheter. Svaret jag fick var, att jag hade anlag för humanistiska studier, och att de föreslog att jag kunde bli mjölkbedömare. ??

Jag slutade på mejeriet och fick jobb i Buttle stenbrott. Där slog vi sönder stenen med slägga och sprängde de större stenarna. Av arbetarna i stenbrottet fick jag höra, att de arbetade i sockerfabriken i Roma under vintern. (Buttle stenbrott ingick på något sätt i Roma sockerbruk, som i sin tur ägdes av några skåningar.)

Fackföreningsordföranden för arbetarna i Roma sockerbruk arbetad delvis i Visby ,och när han var där fick han traktamente. Det fick inte vi arbetare, som också på sommarhalvåret arbetade i Buttle stenbrott. Jag frågade cheferna på Roma sockerbruk hur det kunde vara, att arbetarna där inte fick något traktamente, när fackföreningens ordförande fick det, när han arbetade i Visby. Jag fick till svar, att arbetarna i Buttle stenbrott hade någon gång hållit för långa raster. Därför sa man upp dem dagen före betkampanjen var över i Roma och anställde dem åter i Buttle stenbrott, och så samma sak på hösten när betkampanjen började.

Jag var drygt 20 år, mycket naiv och full av ”rättspatos”, så jag började ta i ”orättvisorna”, som jag tyckte. Det blev ett väldigt ”rabalder”. Många telefonsamtal och många brev. Jag blev uppkallad till ett möte i Roma sockerbruk. Hade ingen aning om hur det gick till på sådana möten och åkte upp i arbetskläderna från stenbrottet. Rummet jag kom in i var fyllt med fantastiska fina möbler, (ganska långt i från möblerna i vår arbetsbarack, där vi värmde vår medhavda mat på en gammal kamin). De andra var klädda i kostym och slips. Jag var tillintetgjord redan från början och inte blev det bättre, när jag fick en åthutning av ordföranden, för att jag tagit upp mitt ärende på fel plats i talarlistan.

Arbetarnas fackföreningsordförande berättade för mig att jag hade fjorton dagars uppsägning, men jag var ännu kvar i Handels fackförening och de hade lovat stötta mig, så jag tog det med ro.

På Arbetsförmedlingen erbjöd de mig att jag kunde få gå en preparandkurs i Visby, så att jag kunde få grundskolekompetens. Jag tog chansen och gick den. Blev anställd som försök som ungdomssekreterarpraktikantaspirant i Visby Domkyrkoförsamling, men det är en helt annan historia.

Hur gick det då med med mitt ”krig” med Roma sockerbruk? Jag fick långt efteråt höra att vi vunnit kampen om traktamente, fast några pengar såg jag inte till. Buttle stenbrott lades ner. Några i Buttle tänkte kanske, att det var min skuld, eftersom jag dragit igång traktamentsbråket, men det är nog att ge mig för stor betydelse. (Tiden var väl inne, för att sluta slå sönder stenen med slägga.)

Ändå tycker jag det finns en viss likhet med läkaren som sa, att operationen lyckades, men patienten dog. (Vi vann traktamentsbråket, men stenbrottet lades ner.)

Det underliga är, att jag skämts mycket för mitt naiva agerande. Jag har inte berättat om händelserna för så många. Mina barn har jag varnat för att ge sig in i sådana dumheter. Ändå blev jag glad när Kent, sonen, som snart är 57 år, efter att ha hört min berättelse sa: ”Vad skäms du för? Du drevs av rättspatos, ett rättvisetänkande och jag tycker det var bra och modigt gjort”.

Det kommer mera så småningom under rubriken: Om jag skulle dö i natt”, så vida jag inte gör det.