Om jag skulle dö i natt 3

Omslag till min bok  Längtan efter tro som kom ut 1982 på SkeabVerbums förlag. Omslag Kerstin Haglund.

Jag skrev boken 1980 och det tog nästan två år innan den kom ut. Det blev vissa diskussioner om boken skulle ges ut. Lektorerna (de som var utsedda att läsa boken tyckte den var riktigt bra, men jag tror förlagschefen var av en annan uppfattning. Jag fick göra en del ändringar i boken, bland annat det där med att jag fått ögonen öppnade av en ängel, när jag somnat vid bilratten. Det tonades ner. Jag hade gjort vad som helst för att få boken utgiven. 97% av alla manus som sändes in till förlaget refuserades och sändes tillbaka till författaren.

Det var strax efter jag fått min första hjärtinfarkt. Jag jobbade på som vanligt, för jag trodde att det var psykosomatiskt. Det innebar att jag hade svårt med begravningsgudstjänster och gudstjänster över huvud taget. Hjärtat slog volter och jag hade svårt att andas. Jag led av en fruktansvärd dödsångest. Trodde det skulle bli bättre om jag skrev av mig min ångest.

Det handlade också om att jag trodde att man skulle vara så ”duktig” i att tro och att det skulle vara ”lätt” att följa Herren.

Jag minns en kväll i Visborgskyrkan. Det var en man, som berättade om att sen han mött Jesus hade han alltid varit glad och lycklig. Han berättade också om, att han en gång hade haft svårt att få eld i spisen, men då hade han bett till Jesus och plötsligt brann det. – Jag hade lust att skrika i protest. Så enkelt är det inte, att vara en kristen. Det var detta jag ville tala om med min bok Längtan efter tro.

Jag vill avsluta mina tankar:” Om jag skulle dö i natt” med att citera från slutet på boken: Längtan efter tro. (I boken kallar jag huvudpersonen för Otto, men det är mig själv det handlar om.)

Otto visste inte säkert, men han anade att hans kamp ännu inte var slut. Mästaren hade fått kämpa in i det sista. Ångesten hade plågat honom och Otto kunde nästan höra hans rop: ”Min Gud, min Gud. Varför har Du övergivit mig?”
När det nu hade varit så med Mästaren, varför skulle då lärjungen som ville följa honom tro att det skulle vara lättare för honom? Herren hade ju själv vid ett tillfälle sagt, att det är lärjungen nog om det går honom som hans Mästare. Otto vågade inte hoppas, att han skulle bli fri från sin dödsångest. Den hörde till själva livet. Otto hoppades däremot att han en gång skulle få sluta sitt liv med samma ord på läpparna som sin Mästare, ”Fader, i dina händer befaller jag min ande.”