Om jag skulle dö i natt.

Hur skulle jag då sammanfatta mitt liv?

Foto Gunvor Österdahl. En dag när vi cyklade till det nedlagda Buttle stenbrott.

Jag har ingen dödsångest eller så. Dödsångesten hoppas jag verkligen att den är bakom mig. Men man vet aldrig.

Jag är rätt övertygad om, att jag är ett misstag, och om det varit idag skulle jag troligen blivit aborterad. Jag föddes som nummer åtta i en fattig familj. Det är orättvist mot mina föräldrar att skriva så, för jag har alltid känt mig älskad av dem och mina syskon. Jag var en snäll och ganska lydig familjemedlem och gjorde inget väsen av mig. Jag trivdes i min roll och var till freds med att vara lillebror och inte kunna så mycket som mina storebröder och systrar.

Det gick bra för mig i skolan. Jag behövde just ingen hjälp hemma, fast jag aldrig läste på läxor. Jag kom i håg vad lärarna sagt, när de gick igenom läxorna dagen innan.

Jag märktes inte så mycket och hade inte behov av det heller. Jag var nöjd i min roll. Jag ville bara, att alla skulle vara lyckliga och glada. Jag minns, att jag kunde försöka vara rolig och få i gång ett samtal i början på kvällen, men när samtalet väl kommit igång kunde jag dra mig tillbaka och hade inget särskilt behov av att synas mer.

En gång, när jag var barn, sa min far, att de andra skulle lyssna på mig, för jag hade något att säga. Var det detta som gjorde att jag trodde, jag hade något speciellt? Jag vet inte, men är glad över att han sa det.

Konstigt egentligen, för jag är ingen bra talare, är urusel på att sjunga och har ganska orediga tankar.

På något underligt sätt har jag fått möjlighet att studera trots dåliga förkunskaper.

Vid 18 års ålder fick jag arbete på länsmejeriet i Visby. Det var ett för mig mycket hårt och enahanda arbete. Det var bra arbetskamrater och jag arbetade där några år. Det blev långtråkigt i längden, och jag gjorde ett slags prov på NKI för att få veta vad jag hade för studiemöjligheter. Svaret jag fick var, att jag hade anlag för humanistiska studier, och att de föreslog att jag kunde bli mjölkbedömare. ??

Jag slutade på mejeriet och fick jobb i Buttle stenbrott. Där slog vi sönder stenen med slägga och sprängde de större stenarna. Av arbetarna i stenbrottet fick jag höra, att de arbetade i sockerfabriken i Roma under vintern. (Buttle stenbrott ingick på något sätt i Roma sockerbruk, som i sin tur ägdes av några skåningar.)

Fackföreningsordföranden för arbetarna i Roma sockerbruk arbetad delvis i Visby ,och när han var där fick han traktamente. Det fick inte vi arbetare, som också på sommarhalvåret arbetade i Buttle stenbrott. Jag frågade cheferna på Roma sockerbruk hur det kunde vara, att arbetarna där inte fick något traktamente, när fackföreningens ordförande fick det, när han arbetade i Visby. Jag fick till svar, att arbetarna i Buttle stenbrott hade någon gång hållit för långa raster. Därför sa man upp dem dagen före betkampanjen var över i Roma och anställde dem åter i Buttle stenbrott, och så samma sak på hösten när betkampanjen började.

Jag var drygt 20 år, mycket naiv och full av ”rättspatos”, så jag började ta i ”orättvisorna”, som jag tyckte. Det blev ett väldigt ”rabalder”. Många telefonsamtal och många brev. Jag blev uppkallad till ett möte i Roma sockerbruk. Hade ingen aning om hur det gick till på sådana möten och åkte upp i arbetskläderna från stenbrottet. Rummet jag kom in i var fyllt med fantastiska fina möbler, (ganska långt i från möblerna i vår arbetsbarack, där vi värmde vår medhavda mat på en gammal kamin). De andra var klädda i kostym och slips. Jag var tillintetgjord redan från början och inte blev det bättre, när jag fick en åthutning av ordföranden, för att jag tagit upp mitt ärende på fel plats i talarlistan.

Arbetarnas fackföreningsordförande berättade för mig att jag hade fjorton dagars uppsägning, men jag var ännu kvar i Handels fackförening och de hade lovat stötta mig, så jag tog det med ro.

På Arbetsförmedlingen erbjöd de mig att jag kunde få gå en preparandkurs i Visby, så att jag kunde få grundskolekompetens. Jag tog chansen och gick den. Blev anställd som försök som ungdomssekreterarpraktikantaspirant i Visby Domkyrkoförsamling, men det är en helt annan historia.

Hur gick det då med med mitt ”krig” med Roma sockerbruk? Jag fick långt efteråt höra att vi vunnit kampen om traktamente, fast några pengar såg jag inte till. Buttle stenbrott lades ner. Några i Buttle tänkte kanske, att det var min skuld, eftersom jag dragit igång traktamentsbråket, men det är nog att ge mig för stor betydelse. (Tiden var väl inne, för att sluta slå sönder stenen med slägga.)

Ändå tycker jag det finns en viss likhet med läkaren som sa, att operationen lyckades, men patienten dog. (Vi vann traktamentsbråket, men stenbrottet lades ner.)

Det underliga är, att jag skämts mycket för mitt naiva agerande. Jag har inte berättat om händelserna för så många. Mina barn har jag varnat för att ge sig in i sådana dumheter. Ändå blev jag glad när Kent, sonen, som snart är 57 år, efter att ha hört min berättelse sa: ”Vad skäms du för? Du drevs av rättspatos, ett rättvisetänkande och jag tycker det var bra och modigt gjort”.

Det kommer mera så småningom under rubriken: Om jag skulle dö i natt”, så vida jag inte gör det.