Sunes blogg

Hajdeby.  Fotot taget av Sune Österdahl från ett litet flygplan.

SLU- möte
År 1959 – 1960 var jag ofta på sådana möten. SLU betydde Svensk Landsbygds Ungdom.  Ett sådant möte bestod av ett kort sammanträde, underhållning, kaffe och dans.  Socknens ungdomar var indelade i grupper som var värdar för kvällarna. Ofta bestod grupperna av ungdomar som bodde på socknens gårdar såsom, Gurpe, Stenstugu, Hajdeby o.s.v.

Jag tillhörde Hajdeby, och vi hade fantastiskt roligt. Jag minns delar av vår underhållning på scenen. Minns att vi var nog de första som inte drog för ridån mellan de olika sketcherna, utan allting flöt på i en följd.

Så här var en gång strax efter jul:

Jag minns en dikt jag skulle läsa. Minns inte vad den handlade om, men jag
minns, att jag läste: ”Han sade – bröstet en -”.  Då kom svågern in och sa: ”Bröstet en? Så stod det väl inte?” Jag svarade förläget: ”Naj, det stod, sicken.”

Min kompis Harry och jag hade lärt oss lite av en gymnastisk konst. Vi höll i varandras smalben och kunde göra volter, så att det såg ut som ett hjul som rullade fram. Plötsligt rullade vi in så där på scenen ett helt varv och sjöng:” Nu är det jul igen.”

Broder Martin läste en dikt på gutamål: ”Ja jivi vicken tosing man har vare
Allt ei sin ungdom fram till åldans haust”. (Har glömt texten, skulle vara roligt om någon kunde den.)
Ja, så kom då svågern in och sa: ”God dag, mitt namn är propp och nu går jag”
Det blev alldeles mörkt i lokalen och ljus tändes i granen. För varje ljus lästes en liten vers för medlemmarna i föreningen. Det var något av revy över det hela.

Mina syskon, Bojan och Martin, samt svåger Allan var bra på att skriva roliga verser, så det blev mycket tokigt. Ibland kanske allt för galet, vilket jag ännu idag vill be om ursäkt för, men roligt hade vi.

 

 

Vid 14-15 års ålder fick jag gå med en man, Hilmer, för att arbeta i skogen. Vi fällde träd med en sådan här stocksåg. Drog i var sin ände, tills trädet föll. (Det var nog Hilmer, som drog mest.) Det var ett tungt arbete, och när trädet fallit skulle det kvistas med yxan. Därefter kapas i rätta längder.  Det bästa med skogsarbetet var lunchrasten. Hilmer gjorde upp eld och satte sig sen mitt i röken, för det var där det kom mest värme. Vi hade stora mat-termosar med oss, med stek och potatis eller pannkakor. Efter maten ville Hilmer gärna ha ett bloss. En gång hade han glömt pipan hemma och hade ingenting att röka i. Då hittade han en tom patronhylsa från ett hagelgevär. Han slog ur ”tändhatten” fyllde tomhylsan med tobak, tände på och fick sig ett bloss.

Hilmer var frånskild och ensamboende. En gång slant han med  med yxan och högg sig i låret. Jag blev förskräckt och ville att han så fort som möjligt kom till doktorn, men han sa: ”Såret i låret det växer nog i hop, men nya overallen”. (Han var inte sykunnig).

Hilmer var snäll mot mig och delade inkomsten vi fick i två lika delar, fast han gjorde det mesta jobbet.  För pengarna jag fick köpte jag nya skridskor, helrör. Det var ingen större välsignelse med dem, för den första ishockeymatchen jag var med i förlorade vi med
44 -3.

 

En av de uppgifter man hade som fjortonåring var att cykla till affären med ägglådan på pakethållaren. Det gjorde jag gärna, för där arbetade en skolkamrat till mig, som jag var lite förtjust i. Jag tyckte, att hon var mycket vacker. Jag fick aldrig reda på om min kärlek var besvarad, för jag vågade aldrig fråga. Däremot hjälpte jag henne gärna att plocka ur ägglådan. Ägglådan innehöll 200 ägg. En nota var med hemifrån. Det man fick för äggen handlade man så för.  Min syster Bojan beskriver det bättre i sin dikt på gutamål ”Handelsbodi”.

Handelsbodi
Bodi ei sokni, ha var int så stor,
män häir fikk män plass mä mik mair än män tror.
U kundar di kåm ifran gardar u ställar,
di kaupede kaffi u braustkaramellar,
u reisgrön u snäus u så såkkar u jäst.

Di fläst kom pa cykel, en dail kom mä häst.
En dail kom mä traktor mä källingi bak.
Ha sat där mä ägglådu pa ett leit flak.
Häir samlädes alle,  bad gamble u unge,
En dail bärd pa ägglådar som var reit tungge.

När lådu hadd väges ha skudd plukkes ör.
De di fikk för äggi, de handle di för.
Särkar u tråd u sjarmösundarbyxar,
u reivar u spadar u sagar u yxar,
u dailar ti hynslyktar mä fotogen.

Mä bussn kom bröe, han såm kård hait Sigren.
Kundar pa äutseidu disken fikk sta
u töisar ränd ättar allt ting di vidd ha.
Ei pakkhäuse där kund män kaffi fa male,
där samlädes gubbar ,bad tjokke u smale.

Här drakk di en öl fast di inte fikk lug,
ei take hängd treskor u styvlar u tug.
Ei hörne a tunne mä stäur islandssillar,
u gubbar di jaugar u greinar u dillar.
Ganggjan u speik u så färg u hynsfodar

u ståltråd till täunar såm gärdes av trodar,
purös masonit u så kalk u cement,
u här kund män fa reidu pa allt såm hadd hänt.
Källingar greinde u slo si pa kneiar,
di haldar raidu pa alle såm freiar,

nöi handlan, han är visst fran Aikst ällar Sproge,
di tykkar di set att han har ett gutt auge
pa ain av de töisar såm jobbar ei bodi.
Ei bodi fanns till u mä kärlaik, de trod di.
Hur gikk de mä bodi u daim såm fanns där ?

Jo, nå far di gleid till en snabbköpsaffär,
såm liggar langt bort ei en hailt annen ort,
män va gär väl de, um de bäre gar fort.
U handlan u töisi blai gamble u gra,
till körgan ei sokni di kåm da u da.

Namni pa stainar di kännde igen.
Här liggar en kund u här liggar en vän.
Di sag daim framför si, u tänkt att da sto di
pa dann seidu disken, ei o gamble bodi.

Bojan

Tröskan som far använde, när jag var barn. Den såg ut så här för tre år sen. (Foto Sune Österdahl) (Fotot taget från Bojans dikthäfte Gardskaupe u andre diktar) Med Bojans tillstånd.

Fjorton-femton år gammal fick man hjälpa till på tröskdagarna i socknen. Jag hamnade för det mesta i säden. Det var oerhört dammigt på sädeslogen och arbetsamt för en femtonåring. Mycket mat och många raster var det. Min syster Bojan berättar bättre i sin gutamålsdikt hur det var.

Tråskdag
Ei kveiar de äir någ såm skrammlar u brumm
nå vait di ei gardn, de äir tråsken såm kummar.
Di kåirar ei gard, de äir haust, de äir kvälld.
Ein traktår drar tråsken, en Bolindar Munktell.

Nå skall tråsken pa plass, nå skall allt gäres klart.
Ei mårgu skall tråskes, klukku sjau äir de start.
Ei köke äir bråske, de skall lages till
matn till fräukust, kokes ägg, skäres sill.

Haustmårgn kummar, de äir dis yvar skogen
Ei dag slippar hästar ei hagen, dra plogen.
Pa stainuä akrar så gar de reit tungt,
ei dag far di veile u bär ta de lungt.

Me cykel u höigaffel karar nå kummar,
ei skärmmysse, blabläus u nävar ei lummar.
di star däir u pratar um regne di fat,
da håirs de fran köke: Kum in far eir mat.

Årkar för dagen nå skall dailes upp,
blant karar u gubbar me utsleitn krupp.
”Ei seidi, där tror ja att vör skall var feire.
Täu stykken uppe u täu stykken neire.

Ei sörpu u halmen de räkkar me tre.
Ja sköitar traktån u däu matar ei.
TIll u bär säkk, skall vör ha täu såm orkar.
De far blei eir, i äir ung starke sårkar.

Nå far vör gynne för dagen bleir langg.”
A reim ifran traktån drar tråsken igangg.
Äut yvar böien u akrar u hagar
håirs ljaude fran tråsken såm rasslar u klagar,

näir seidkånn skall skilles fran agnar u halm
För böindar de äir som den feinaste psalm.
Skördi är bärged u torr undar tak.
Seidi gir mjöl till bad mat u till bak.

Ei-matan star däir me kneiven ei handi.
Fran framkastne skäupar han skärar nå bandi.
Trummu tar skäupu mä sen starke tändar.
De hänt att ha tat bade armar u händar.

Häir skall de jobbes mä stor varsamhait.
De äir en sak såm hail tråsklage vait.
Klukku slar tåll, de äir dags för middag.
Karar gar äut bakum hörne ett slag.

Di hokstar u spyttar u snöitar u krasar,
för u fa stöiven ör hals u ör nasar.
”Kum in nå u sätt eir, här äir int någ fjäsk”.
Pa köksborde star de brunbönar u fläsk.

Karar be borde di pratar u jetar
Drikku så go, torre sträupar nå veitar.
Di pratar um allt såm ei sokni har hänt.
Di jetar u drikkar såt magen bleir spänt.

Sän näir di lyftar u stånkar u stöinar,
da känns de ei luftn att di har jeit bönar.
Seidkånni rinnar u säkken bleir tungg.
Nukk känns de ei ryggen, fast sårken äir ungg.

Säkken han bärar, han vägar minst åtti,
trappu äir brantar, u sårken bleir trått i
kneiar, u seidkånni skavar ei skoen.
Säkken skall tömes pa lufte, ei moen.

Hail dagen så bäirar di säkk ettar säkk.
Pa läd-duri rites för var säkk ett sträkk.
Så husfar ei kväll kan fa säge till mor
”Ei år fikk vör tre säkkar mair än ei fjor.”

Skäup-stapln minskar me slag ettar slag.
Fran köke kåm bud att de äir autndag.
De bjaudes pa kaffi u fein såkkarkake
u tråskbullar stäure, såm husmor har bake.

Nöikokte päirar u ugnstaikte tåsken,
fikk karar ti kvällsmat, näir di vart pa tråsken.
Nå skall all karar ha launingg för sleite
”Däu tråskar e mårgu, såt vör kan väl kveite,

män alle eir andre, säg va eir skall ha”.
” Tre kronar ei teimen, de brukar vör fa”
Bondn han räkknar, ei hude han kleiar.
Tei stykken karar far vassi täu teiar,

sen sägar bondn: ”Ja takk skall eir ha.
Da ses vör ei mårgu bei astuen da”.

Bojan Larsson

(Min far sätter i hop en höstack (köisling på gutamål) i början på 50-talet.)

Min syster Bojan Larsson skriver och berättar i diktform på gutamål om hennes första examensdag och det långa  sommarlovet. Det var gallring av betor och lek på höloftet.

Summarläug 1948

Vör hadd börje skolu, klar av fysste åre.
I dag var vör feine, me rusettar ei håre,
u nöipressne byxar u speikrakar raik.
De var int någ kleidar såm passed ti laik.

Nå kund vör räkkne reit bra pa käulramen
u just nå ei dag var de dags me examen.
Luktn var go fran kunvall u syrenar
in ginum skolfinstre soli nå skeinar.

Prästn ei sokni var me däir ei saln.
Ei prästråkk som di hadd bihandle mot maln.
De luktede kamfert u nöibustne skor.
Längst bårt ei ränggi sat far fylg mä mor.

Vör sto upp bei bänken näir vör skudd gi svar,
pa alle dei frågar såm fröken nå har.
Sän fikk vör singe att blomstarteid kummar,
prästn läst böin´n u ynsked glad summar

Bani såm kalvar um vårn for äut.
Alle var glade att skolu var släut.
Men blommue kållu u skörtu så veitar
fikk bani ta av för nå skudd gallres beitar.

Me pasar um kneiar vör kräupar ei radar,
blant veitrot u mållar u hästhoens bladar
däir växar sma beitar såm skudd renses fram.
Nasar bleir fulle av jård u av damm.

Vör rensar u plukkar blant alle sma betar,
bär fem stykken skall de var kvar pa en metar.
Soli ha brännar pa ryggen u baini,
män ynskar bäir att män var framme bei raini.

Mä kaffi u bullar u saft kummar mor,
u rastn äir go för bad leitn u stor.
Summan gar fort, de finnns raubäir pa bakkar.
Håie skall slas, dei skall köisles ei stakkar.

De ska kåires in, u ei håi-häkk vör akar.
Håi-tjogar lyftes, haugt upp undar takar.
Vör laikar ei håie, gär ganggar u gråttar.
” Ei håie de kan finnes årmar u råttar”

Så sägar mor, ha är rädd um sen unggar,
såm huppar u farar så håi-luftä gunggar.
Män vör bäre ropar ” vör äir inte rädde,
vör vill siv häir i nat”,u så gynnar vör bädde.

Näir mörkre sän kummar så bleir de reit tyst.
Vör kräupar ehop, ingen sägar ett knyst.
Vör tykkar de äir någ ei håie såm prasslar,
nere ei rängi de tisslar u tasslar.

Kan de var råttar? Ett trull ellar spöke?
Snart sitar all unggar be mamma ei köke.
såm bjaudar pa mjölk u pa nöibaken bulle
vör glåimar bad råttar u spöke u trulle.

Mors leile peiku u fars alle dränggar,
sivar snart gutt ei sen vanlige sänggar.
Soli gar ner yvar koskit ei hagar.
Fort tar di släut, alle summarläugsdagar.

Bojan

 

Parken vid Greta Arwidssons gata.

Fotot taget av muren 12 januari 2019 av Gunvor Österdahl.

Jag vill egentligen inte lägga mig i debatten, men har en lägenhet på Greta Arwidssons gata, så det angår mig i alla fall.

Får associationer till presidenten i Amerika, Trump, och hans murbyggande mot Mexiko.
Jag tänker också på sv psalm 289 där det i tredje versen står:

”Och ändå är det murar oss emellan
och genom gallren ser vi på varann.
Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar
….”

Ja, som sagt, jag skulle väl inte lägga mig i. Jag är för gammal för sånt, men en fråga till de ansvariga för den blivande parken: ”Vad är det för fel på träd, blommor och buskar i en park?

(Foto Gunvor Österdahl.)

 

Galaxer

Fotot hämtat från Wikipedia. Hubble Extreme Deep Field-vy (2012) – varje ljusprick är en galax – några så gamla som 13,2 miljarder år. Det synliga universum uppskattas innehålla 200 miljarder galaxer. Bilden är uppbyggd av 2000 exponeringar insamlade under 10 år med en total exponeringstid av cirka 23 dygn.^{[12]  (Utdrag från Wikipedia)}

Det finns miljontals eller miljarder galaxer i universum.
Universum är 13,8 miljarder ljusår stort.
13,8 miljarder ljusår  stort och kan ni tänka er att vi är mitt i centrum av allt detta. Problemet är att skulle det finnas någon människa på en annan planet tillhörande någon annan stjärna, så är han också i centrum. Konstigt, men så är det. (Enligt Christopher Galfards bok: Universum i din hand.)

Vad finns då därutanför Universum?
En del astronomerna talar om  en vägg där inget ljus kan tränga igenom.

Det märkliga är att  Universum expanderar. Galaxerna fortsätter från varandra med enorm hastighet som bara ökar. Jag talade med en astronom och frågade om jag hade fattat det rätt och då sa han att universum kan liknas vid en bulldeg som jäser.

 Ja vi börjar nu närma oss slutet av vad jag kan om stjärnor och planeter, men vi måste ändå ställa frågan: ”Hur började alltsammans en gång?”

För universum har en begynnelse och kanske också ett slut, så frågan är berättigad.
Det vetenskapliga svaret är enligt ”Illustrerad vetenskap”, att från början fanns absolut ingenting, men så blev det kortslutning i detta absoluta ingenting och så uppstod Big Bang, den stora smällen och därur skapades så stjärnor och planeter.
Hur det nu kan bli kortslutning i någonting som inte är någonting? Kan man ju undra.

 I en av Bibelns skapelseberättelser står det att i begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och Gud sade: ”Varde ljus och det blev ljus.”

 Det märkliga är att man ännu kan uppfatta detta Guds Varde Ljus, som något av ett eko i universum. För forskarna påstår att vart man än riktar känsliga instrument ut i världsrymden, så finns där ett bakgrundsbrus, som inte kan förklaras på annat sätt än att det måste komma från Big Bang,
eller med mitt sätt att se det:  ”Ekot av Guds Varde Ljus.”

Uttrycket hämtat från Gunnar Edmans bok: ”Den skingrade mosaikens bild”.
(Detta är det föredrag jag hållit på några platser. Hoppas någon eller några haft glädje av innehållet, även om det inte är helt felfritt.)

 

Andromedagalaxen

(Foto hämtat från Wikipedia)

Det finns enormt många sådana här galaxer i universum.
Vintergatan tillhör en grupp av 40som kallas lokala gruppen.
Störst bland dessa galaxer i Lokala gruppen är Andromedagalaxen. 1,5 till 2 ggr så stor som Vintergatan, som vi då kan se med blotta ögat under stjärnbilden Cassiopeja. Det ljus vi ser från Andromedagalaxen har varit på väg 2,3 miljoner år när det når vårt öga.

(Mitt sätt att beskriva var man kan se Andromedagalaxen: Stjärnbilden Cassiopeia ser ut som ett W. Ser man ”ett par dm” under högra spetsen på W , något till höger, hittar man en svag diffus fläck. Det är Andromedagalaxen.)

Vintergatan

Foto: Kent Österdahl.
Fotot av Vintergatan är tagen från Klinte Minneslund, Gotland.
Jag tycker mig kunna se Svanens stjärnbild på fotot. Det påminner mig om när jag träffade Fader Sune Wiman för nu många år sen och han ville visa mig att även norra Stjärnhimlen är korsmärkt.
Han visade mig Svanens stjärnbild och läste en dikt för mig som löd:

”Runt kring stora solen
åker lilla jorden
darrande och skygg,
men på lilla jorden
vandrar stora Jönsson
trallande och trygg”.

Illustration av vår galax Vintergatan. Originalbild från NASA.
Vintergatan.
Vår sol är med i Vintergatan, vår Galax. Den består av 200 – 400 miljarder stjärnor.Det är en spiralgalax med armar. Vår sol befinner sig Orionarmen och har 30000 (28000) ljusår till centrum, där det är ett ”svart hål” som håller ihop galaxen med sin enorma gravitationskraft.
Det tar 250 miljoner år för vår sol att komma runt i Vintergatan. Det kallas för ett kosmiskt år. (Ibland står det 220 miljoner år och ibland 250 så man vet väl inte riktigt hur lång tid det tar för vår galax att sno sig.

Nebulosor (”Stjärnfabriker)

(Fotot hämtat från Wikipedia)
Orionnebulosan kan ses med vanlig kikare om man ser i Orions bild under bältet  (Vise männen) i ”svärdet” som jägaren Orion bär.

Fotot hämtat från Wikipedia. Bilden på Helixnebulosan togs av Splitzer Space Telescope.

Somliga astronomer kallar den skämtsamt ”Gods Eye” (Guds öga) Det liknar verkligen ett öga. Det får mig att tänka på en pojke som snattade godis i en affär. En annan kund såg vad han gjorde och sa till honom: ”Gud ser dig!”
Grabben svarade: ”Ja, men han skvallrar inte.”