Jakt

Ibland samlades hajdebyborna till jaktdag vid Hajdeby. På fotot hade man lyckats fälla två rävar. Det var någon gång på 1980 talet. Rävarna gick hårt åt lammen och grannarna och bönderna Yngve Österdahl och Sven Spjuth hade gott om får, som de var rädda om.

Just den här dagen hade de fått hjälp av före detta hadebybor, Yngves och mina bröder Martin och Bertil Österdahl. (På fotot Yngve, Bertil, Sven och Martin.)

Bertil, Sven och Martin är borta nu och jagar inte längre. De är döda, men kanske får de tillsammans med indianerna jaga i de ”sälla jaktmarkerna”.

På 40- och 50- talen var jakten livsviktig. Det var gott om ”rabbis” vildkanin. Vi var 12 personer i min familj. Far arbetade vid en kolugn på 40 – talet och köpte en mycket liten gård vid Hajdeby för 12 000 kronor. Den hade stått öde i tolv år och var mer eller mindre fallfärdig. Det fanns inte ett enda fönster i huset. Taket var dåligt, och det var endast tillåtet att elda i köket och i ett av rummen.

Det måste ha varit besvärligt för far och mor att få ihop mat till sin stora familj.
Jag har dock aldrig upplevt, att vi inte hade någon mat. Även om det var knapert och en sommar levde vi nog på rabarber ganska mycket. Det var innan potatisen blivit mogen, men vi behövde aldrig svälta.

Rabbisjakten var till välsignelse. Redan i unga år fick vi gå på rabbisjakt och gräva fram rabbisarna ur sina hålor. Tidigt fick vi lära oss skjuta med hagelgevär. Far och mina äldre bröder kunde på en dag skjuta upp till tjugofem rabbisar, som mor och min äldsta syster stekte och gjorde rabbisbullar på.

Byn Hajdeby i Kräklingbo drabbades av en stor brand år 1992, kallad Kräklingbobranden. Min broder Martin drabbades av hjärtproblem och hamnade på sjukhus. Det gjorde honom ont, att han inte kunde vara med och kämpa mot branden. Han skrev då denna dikt i tidningen för att tacka alla de som hjälpte till att klara hajdebygårdarna. Hans skrev:

Du gamla Norrskog
som var så grann.
Du som var platsen
där ro man fann.

Här fanns en kolugn,
när sork jag var
och sov i kojan
där hos min far.

Jag minns de gubbar
som utan knot
bröt kol ur ugnen
så svart som sot.

Nu är vi gubbar,
som sorkar var.
De, som var gubbar
finns ej längre kvar.
De lagts till vila
i gravens ro
på kyrkogården i Kräklingbo.

Du gamle Norrskog
som sen blev vår
Jag gått omkring där
i femti år.

Tänk höstdagsmorgon
med bössa hund,
då har man upplevt
mång lycklig stund.

Tänk morgondagg
i en spindelväv
och hundars skall,
när dom driver räv.
Tänk morkulljakt
en försommarkväll
med fågelsång
över vät och häll.

I juli månad
år nittitvå
man såg dig Norrskog
i flammor stå.
Det brann på Torsburg
och Hajdeby
liksom vid Trosings
och Österby.

Det brann vid Glose 
och Ekeskogs.
Tack alla ni
som vid Hajdby slogs.
Mot ”Röde hanen”
ni kämpade
Ni hajdbygårdarnas
räddare.

I vackra nejden
runt Hajdeby
där förr man strövat
bland sten och sly,

Den gamla skogen
nu faller kull.
Förbränd är stubben,
och mossa, mull.

Borta är tallen
på Hilmer pass.
Bränd är Pylsen
och Hjorters dass.

Gamle blåfläcken
”Hanen” spar
Han tycker: ”Något
ska dom ha kvar.

Du gamla Norrskog
jag nog förstår
att de ska dröja
så många år,
att jag mitt öga
väl slutit har
Förrn du blir något
av det Du var.

Martin Österdahl