”Älska mig mest, när jag förtjänar det minst – för då behöver jag det bäst”.

Det är ett bra uttryck för vad kärlek är, tycker jag.
Ibland kan man bli besviken på nära vänner och nära släktingar, när det känns som om de svikit en. Är det då riktigt att ”kapa” kontakten med den personen, eftersom de inte levt upp  till mina förväntningar?

Ja, frågorna är många. Vad är rätt och vad är fel? Det är inte så lätt att veta.

Rubriken överst i min blogg tycker jag på något sätt påminner om det grekiska ordet agape. (Jag sökte på Google på ordet agape och fick följande svar:)

Eros är, enligt Nygren, den begärsfyllda kärleken och är självisk till sin natur. Agape är den gudomliga kärlekens signum. Människan kan enligt Nygren inte åstadkomma agape-kärlek, eftersom hennes kärlek alltid är begärande.(https://www.ctrl.se)stenqvist)

 Devisen: ”Älska mig mest, när jag förtjänar det minst – för då behöver jag det bäst”, tycker jag ändå påminner om agape-kärleken.

Detta att älska någon utan att förvänta sig att få något tillbaka, tycker jag borde vara något att eftersträva för varje kristen, men kanske är det omöjligt. Det är bara Gud som klarar att älska förbehållslöst.

Människan kan enligt Nygren inte åstadkomma agape-kärlek, eftersom hennes kärlek alltid är begärande.

Jag tycker det påminner mig om manipulation. Detta att bara älska om man tjänar någonting på det, får något tillbaka.

I mitt hem vid Hajdeby där jag växte upp, gjordes aldrig någon skillnad på person. Det kom ganska många ”udda” personer in i vårt kök. Alla blev bjudna på kaffe. Jag var tjugofem år fyllda innan jag hade hört uttrycket: Han ger mig ingenting.