Att bli gammal

Märkessköld

Tillsammans med våra mågar och våra döttrar var jag och såg Visby IBK s match i lördags. De leder Allsvenskan norra och vårt barnbarn Jesper blev utsedd till norra allsvenskans bästa spelare.

Stolt över att det går bra för honom, när han värmde upp på planen sa jag till Håkan: ”Tänk att en tid för inte allt för länge sen, kunde jag också springa så snabbt och möta alla bollar.

Håkan, mågen som blir 57 i år höll med mig. Han var en duktig fotbollsspelare och ishockeyspelare, han blev t.o.m  uttagen att vara med l TV pucken för gotlandslaget.  Han suckade och sa: ”Ja, det var tider det”.

Det kändes som om jag skulle kunna springa snabbt och lura alla motståndarnas innebandyspelare. Det var en dröm förstås. Tjock och eländig och med diagnosticerad hjärtsvikt som jag har, så är det  ändå bara en dröm. Ändå.-Jag är med på plan och sparkar och knuffas, och skriker där i bänken.

I mina yngre dar var jag ganska bra i pingis, badminton och tennis. Jag tror, att när jag var ungdomssekreterare i Kyrkans Ungdom i Visborgskyrkan var det bara Gunnar Bäck, som jag aldrig vann emot, men han hade ju varit gotlandsmästare, så det var väl inget att säga om.

Min kanske starkaste merit inom pingisen var att  jag tillsammans med förre domprosten i Stockholm, Hans Ulfvebrand och Gösta Imberg vann kårmästerskapen i pingis för Uppsala universitet. Våra huvudmotståndare var de blivande läkarna. Jag minns när vi vunnit över dem, att Hans Ulfvebrand, den bäste av oss, då sjöng i bastun litanian. En underbar upplevelse.

Jag spelade också badminton i Hemses A lag tillsammans med dottern Anneli. Jag har ännu någon guldplakett i någon byrålåda, för att jag vunnit klubbmästerskapet inom klubben. Det var innan jag fick min hjärtinfarkt. Efter det fick jag spela dam i serien.

Tennis. Jag spelade i många år med den snart 90 årige Per-Johan Göthberg på torsdagskvällarna. Per-Johan var lite bättre än jag, men inte så mycket. Det var alltid jämna matcher. Vi hade roligt, gav allt och trivdes mycket bra tillsammans. En gång var det en amatörtävling i tennis. Jag spelade med Göte Karlsson, som var mycket offensiv. Jag var tvärtom. Sprang och slog tillbaka de flesta bollar. Vi vann tävlingen.  På en konsert i Visby kom jag att sitta bredvid en gammal tennisspelare. Han sa, att du hade inte de renaste slagen i tennis, men du var en ”jäkel” på att springa.

Ja, nog suckar jag lite, när jag ser de snabba spelarna springa både snabbt och lätt in på innebandyarenan. Nu kan jag inte längre, jag får ge mig. Barnbarnet Jesper får springa och spela för sin snart åttioårige morfar också.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: