I morgon är det första söndagen i advent. Det är många av oss som då tänder det första adventsljuset. I kyrkan sjungs många fina adventspsalmer. En av dem, som jag har läst under min aktiva tid som präst vid varje gudstjänst är Margareta Melins psalm 609. Hon skrev den 1969. Jag tycker den sa så mycket då och säger så mycket än i dag.
1. Advent är mörker och kyla,
på jorden är krig och kallt.
Man drömmer om fred och om vänskap,
men bråkar och slåss överallt.
2. Advent är mörker och kyla.
Vi tänder ett ljus och ber:
Förbarma dig, Gud, över jorden.
All nöd, all förtvivlan du ser.
3. Advent är väntan på Kristus.
Kom, Herre, kom hit i tid
och lär oss ta hand om varandra
och leva tillsammans i frid.
En annan psalm är 931 i psalmer för tjugohundra talet, som den nu bortgångne sprogebon Daniel Kviberg har skrivit.
Vi tänder ett ljus
så tänder vi två
Det tredje vi tänder så gärna
och när vi tänt fyra,
vad händer väl då?
Jo, då tänder Gud en stjärna.
Jag tycker den är en fullträff. Den är så enkel, men med en fenomenal knorr på slutet.
Daniel menar förstås Betlehemsstjärnan. En teori om betlehemsstjärnan är att det var en konjunktion av planeterna Jupiter och Saturnus (Det såg ut från jorden, som de var en stor stjärna) som inträffade år sju före Kristus. (Munken som räknade ut när Jesus skulle ha fötts har troligen räknat fel på sju år).
I fjol till jul inträffade det igen, att planeterna Jupiter och Saturnus från jorden såg ut, som att de bildade en stor stjärna. Pastorn Per-Olof Sahlberg och Gunvor och jag lyckades få se händelsen. Det var visserligen mulet, men vi hade turen, att i en glipa i molnen få se ”Betlehems stjärna”..
Sunes blogg 