Sunes blogg

Fotot taget i Valls prästgård 1976, när Gunvor fyllde 30 år. Vi bodde hos komminister Nils Huhta den sommaren. Det var inte mina syskon som bodde där, utan min familj: Gunvor, Kent, Anneli, Maria och jag själv. Jag var tjänstebiträde där den sommaren. Nu till 

Mina syskon
Från vänster på fotot: Gunborg f 1928 övertog gården vid Hajdeby tillsammans med Yngve. Gunborg dog 2013.
Bertil född 1931. Lastbilschaufför. Hämtade mjölk från gårdarna till mejeriet i Visby. Dog 2003.
Martin född 1933. Elektriker på luftfartsverket. Dog 2002.
Yngve född 1936 Äldreboendet i Katthammarsvik. 
Gunnar född 1937. Nu boende i Staffanstorp. Arbetat som fastighetsskötare i Halmstad.
Gösta  född 1939 boende i Örebro. Arbetat som ingenjör och varit kontrollant för kommunens byggen i Örebro.
Bojan född 1940. Bor i Klintehamn. Ägde affären ICA Atterdags i Visby tillsammans med sin man, Allan.
Sune född 1943. Boende i Visby på vinterhalvåret och Buttle på sommarhalvåret. På fotot studerande vid Uppsala universitet.
Bettan född 1946 . Boende Klintehamn. Arbetat som lantbrevbärare.

Alla vi nio syskon är födda vid Trosings i Gammelgarn. (Bettan den ende av oss föddes på Visby BB. Vi andra föddes i bästa kammaren vid Trosings i Gammelgarn)

Jag hittade det här gamla fotot taget 1976 och förstår nu kvinnan som mötte mig, när jag var och kåserade i Eksta för några år sen. Hon sa då, att när du kom hit som ny präst 1978, då tyckte vi att du var så lik Spencer Tracy. ”Oj, tänkte jag skådespelarsnygg”., men så tillade hon, ”Det var hemskt vad du har förändrats”.

 

Skärselden
I söndags vid kaffet efter högmässan kom vi några personer att tala om ”skärselden”. Jag sa, att det finns en antydan därom i Paulus första brev till Korintierna tredje kapitlet femtonde vers, där det står: ..”Själv skall han dock räddas, men som ur eld”.

Jag sa också någonting om, att jag kanske inte trodde på att man fick uppleva skärselden efter döden, utan snarare här under vårt jordeliv. (Jag påstår inte att det är någon teologisk sanning, men att tankarna kommer för mig ibland, när jag plågas av svåra mardrömmar.)

I natt hade jag återigen en mardröm, som handlade om något galet jag gjort för mer än trettio år sen. Min hustru vaknade och frågade om jag hade mardrömmar nu igen. ”Ja, jag tror att mardrömmar det är något av skärselden, en sorts rening för allt galet man gjort”, svarade jag. Då sa hon yrvaket: ”Stackars dig”. Jag log för mig själv och tänkte att hon menade: Oj. Då har du något att vänta.

Plötsligt, när jag låg där och filosoferade, fick jag se två otroligt vackra kvinnor i färg och i strålkastarljus komma farande mot varandra och gjorde high five  med båda händerna precis över mig där jag låg i sängen. De utstrålade fantastisk glädje och lycka. Jag kände dem inte, men de var så otroligt tydliga.

Jag tänkte, nu har fastan varit för lång. Jag har inte druckit en droppe alkohol sen askonsdagen. Nu har jag börjat se hjärnspöken också.

 Det var nog bäst att jag tog en slurk ur OP n som var kvar efter en fest innan fastan började i kylskåpet.

(Jag avstod förstås, men tanken fanns.)

Eftervård

Det här bordet går att snurra upp högre och lägga i en skiva. Det bordet låg jag på, när sjuksystrarna varje dag kom och skötte om mitt sår och min stomi. Efter ett tag fick Gunvor överta jobbet att under tre års tid lägga upp mig på bordet varannan dag och sköta om min öppna buk och min stomi. (Som ni förstår så är allt jag skriver en hyllning till sjukvårdspersonalen och min hustru Gunvor. Jag tror även att Vår Herre har del i det hela)

Under de tre månaderna jag låg inne, hände det ibland att jag kom upp på intensiven emellanåt. Jag minns särskilt en gång, när jag plötsligt fick hög feber och hade besök av min vän Hans. Jag orkade inte prata med honom, utan blev allt sämre. Jag fördes till intensiven och på natten kom sonen Kent och bytte av Gunvor för att vaka över mig. Jag var vaken ibland och då sa Kent, att han bad alla vänner på FB att be för mig. Efteråt fick jag höra att många församlingar och enskilda haft med mig i sina förböner.

Jag vaknade till och kände mig bättre. Tillbaka på rummet skulle jag läsa i en 91- an tidning och upptäckte, att jag hade mist läsförmågan. Jag hade fått en stroke under natten och jag skjutsades med en gång till ögonläkaren. Han upptäckte inga fel på synen, utan det var någonting med min hjärna.

Så småningom kom läsförmågan tillbaka, även om jag inte kunde läsa som förr. Läste ord som inte stod där, men ändå. Efter det att jag kom hem till Buttle och gett ut alla galna österdahlare, var jag ute på ett 80 tal platser och hade mina kåserier. Stroken gjorde att jag behövde ett manus nedskrivet på en rulle, som jag kunde hålla i ena handen. Stroken medförde också att jag ibland kunde tappa de mest vanliga ord, så det var en slags försäkring för att jag inte skulle stå där och säga alltför många :”Äh, äh, äh.

Våren efter mina operationer kunde vi med vår bil genomföra den planerade resan till Assisi i Italien. Det gick i stort sett bra, så när som att stomin lossnade vid absolut fel ställen. Dels i en säng på ett hotell i Alperna och dels i nunneklostret i Assisi. Gunvor hade mycket jobb att göra rent i sängarna och de mjuka mattorna. Det var väl dumt att ge sig av med öppen buk och stomi på en så lång resa. 500 mil fram och tillbaka till Assisi. Fast varken Gunvor eller jag ångrar det.

Likaså var vi året därpå på Madeira i tre veckor också det under tiden jag hade öppen buk och stomi. Gunvor skötte om mig på sängarna under resorna.

Jag känner att det blir lite mycket av ”en sjuk österdahlare” och det är dags att avrunda. Nästa gång jag skriver har de lappat ihop min mage och jag har blivit av med stomin. Tänk att de lyckades med detta, att få ihop magen och att inte tarmarna hade växt samman. Det fungerade som vanligt igen. Läkaren som skulle sy ihop min mage, sa att det skulle nog gå bra, men han kunde inte ge mig någon navel. Det gör ingenting sa jag, för då blir jag som Adam, den första människan. Han hade ingen navel.

(Fortsättning av berättelsen om tiden för min cancersjukdomstid) (Detaljerna kan komma i fel ordningsföljd. Jag minns inte riktigt)

Öppen buk och stomi
 När jag kommit tillbaka till mitt rum på sjukhuset, efter jag varit på intensiven, kom en av läkarna in till mig och sa, att de skulle klara mig, men att det kom att bli många operationer och lång tid på sjukhuset. Jag skulle få gå med öppen buk under lång tid och likaså stomi. Kanske kunde de sy ihop min buk igen, och jag kanske skulle bli av med stomin i framtiden.  Han sa också, att det fanns de som levde med öppen buk och ändå kunde leva ett bra liv.

Trött och eländig låg jag där i sjukhussängen och lyssnade till vad han sa. Jag sa: ”Jag skulle aldrig ha sänt in det där avföringsprovet”.

Då såg han på mig och sa: ”Den där hade tagit livet av dig, och det gör inte det här. Det kommer att ta tid bara.”

Ibland har jag nog tänkt att läkarna är väl tuffa, när de talar om för patienterna, att den här sjukdomen leder till döden. Det är som att förkorta deras liv, när de tar bort allt hopp.

Fördelen med att läkarna säger sanningen till sina patienter om deras sjukdom är att man då kan lita på dem när de säger, att Du kommer att bli frisk, även om det tar tid.

Det innebar för min del, att jag litade på läkarens ord och hade hela tiden tron på att jag verkligen skulle klara mig.

Många gånger var det svårt med alla operationer. De första tretton gångerna (?) var jag sövd under det att de bytte en jättestor svamp i min mage. Troligtvis vågade man inte söva mig fler gånger, utan de femton återstående operationerna gjordes medan jag var vaken. Jag fick lustgas och mycket kärlek i stället. Det hände, att jag blev lite hög av lustgasen och berättade galna historier för alla som höll på med mig där i operationssalen. De skrattade vänligt åt mina tokigheter. Det kändes lite som om vi blev kompisar och nära vänner. Vid den då sista operationen sa jag, att jag tyckte vi hade haft trevligt under våra möten i operationssalen och att jag i viss mån kom att sakna dem. De svarade vänligt, att det tyckte de också.

Gunvor, min hustru, som var hos mig varenda eftermiddag och kväll under de tre månader jag låg på sjukhuset, sa att när jag kommit ner från operationssalen var jag alltid på ett strålande humör, men att dagen efter var jag deprimerad och mycket låg. (Kanske berodde det på lustgasen jag fått).

(Det blev långt det här med sjukdomsberättelsen, och ändå har jag så mycket mer att berätta. Det kommer mera i nästa blogg..)

(Jag fortsätter min berättelse om tiden när jag var sjuk i cancer)

Krisen
Gunvor, min hustru och Anneli , vår dotter hade kommit in till mig på eftermiddagen till sjukhuset. Magen hade inte kommit igång och jag kände mig sämre och sämre. Förmodligen tillkallades läkare, jag minns inte riktigt. Där emot minns jag en intensiv smärta jag ropade AJ, sen minns jag inget mer.

Min mage hade spruckit och jag fördes med ilfart till operationssalen, berättar Gunvor. Det hade gått hål i min tunntarm och avföring rann ut i min mage. Det var inte bra, jag vet inte om jag fick blodförgiftning i magen eller något sånt. Sänkan var, om jag minns rätt 518. (Jag tror det är på gränsen vad man kan leva med.)

Läkaren ringde till Gunvor mitt i natten och sa, att det hade varit kris, men att de hade klarat mig.

Efter operationen kom jag till intensiven. Där upplevde jag i min dvala eller medvetslöshet underliga saker. Jag uppfattade det, som jag färdades i en båt på havet. Jag tyckte det var som om jag hörde Tommy Körbergs sång: ”Som en bro över mörka vatten, ska han bära mig.” Det kom också till mig bibelord från Psaltaren 23:  ”…han för mig till vatten där jag finner ro… Om jag än vandrar i dödsskuggans dal…”

I min dvala visste jag ändå att jag var nära att dö. Jag längtade intensivt efter att få se ”Ljuset i tunneln” , som jag hört och läst så mycket om, men fick inte se det. I stället kom ett annat bibelord till mig från Lukas 6:39: ”Kan en blind leda en blind..?” Jag blev sårad av bibelordet. Här hade jag förkunnat vägen till Guds rike för ungdomar, när jag var ungdomssekreterare och som präst i över 30 år. Skulle inte jag veta vägen?

Nåväl. Jag är oerhört glad över våra duktiga och kunniga läkare och sjukvårdspersonal, som räddade mig igenom krisen.

Det som var tänkt som 5 dagar på sjukhuset blev istället tre långa månader och 28 operationer, men därom lite senare. (Fortsättning följer)

23

Operationen
(Jag kan ta fel på ordningsföljd och detaljer i min berättelse, men det var så här jag minns det.)

Jag vaknade vid sjutiden på morgonen i lasarettets säng. Duschade och fördes till operationssalen. Där blev jag införd i ett litet bås. Vi var flera som skulle opereras denna dag. Det var ett draperi mellan varje patient. Några kirurger kom in och hälsade på mig och sa några ord. Sen blev jag ensam igen med min rädsla och oro inför operationen. Även ljud från de andra bakom draperierna hördes, och jag förstod att de också var oroliga.

Så kom de och hämtade mig och la mig på operationsbordet. En narkossköterska satte på mig en ansiktsmask för munnen och sa god natt och jag somnade omedelbart.  När jag vaknade ur narkosen, minns jag att det var mörkt. Jag mådde illa och kräktes mycket, så mycket att den som var med mig vid uppvaknandet reagerade och sa, att det här kan jag inte ta ansvar för och kontaktade läkarna.

Nå väl. Dagen efter kom jag upp på benen och nu de närmaste dagarna gällde det för mig att få igång magen, så att jag kunde få komma hem efter fem dagar. På C3 där jag låg sa de, att bland det bästa de visste, det var ljudet av fisar. 

Jag kämpade så gott jag kunde med Gunvors hjälp att promenera, men ingenting hjälpte. Dag efter dag gick. Jag ville ju komma hem till Buttle, men….

Fortsättning följer

Beskedet.

Det var senvintern 2011. Resultatet av koloskopiundersökningen jag varit med om visade att jag hade cancer i tjocktarmen.  När jag fick reda på det gick mina tankar förstås till min far och mor och bror, som alla hade dött i cancer. Jag blev förskräckt över beskedet. Jag ville leva. Var bara 68 år och full av liv. Första natten efter beskedet låg Gunvor, min hustru ,och jag och höll om varandra hela natten förtvivlade över vad vi fått höra.

Vi förstod, att vi måste tala om det för barnen och barnbarnen och släkt och vänner. Gunvor måste avbeställa den redan planerade och delvis betalda resan för oss med bilen till Assisi.

Jag försökte leva som vanligt med att hålla gudstjänster. Det var högmässor, dop och begravningsgudstjänster. Jag hade lovat hålla en begravningsgudstjänst på fastlandet. Jag minns när jag på båten pratade med anhöriga om sorg. Jag nämnde ingenting då om min cancersjukdom, och att jag kanske inom en snar framtid själv skulle dö.

Gunvor och jag blev kallade till sjukhuset, för att träffa läkaren inför min operation. Han gav oss hopp och glada och lite uppspelta ringde vi och berättade för barn och barnbarn det han sagt. Min cancer hade inte spritt sig, utan de hade gott hopp om att efter operationen skulle jag bli helt frisk igen. Fri från cancern.

Han berättade också, att jag skulle  bli inlagd på sjukhuset för operationen, men redan efter fem dagar skulle jag komma hem igen. Glädjande besked.

På långfredagen 2011 åkte vi till Fardhems kyrka och var med om långfredagsgudstjänsten där. Jag skulle opereras dagen efter annandag påsk. Jag hade aldrig tidigare varit sövd och var rädd för operationen. Jag blev starkt berörd av gudstjänsten. Herren Jesu lidande och död på korset blev betydelsefullare än någonsin.

På påskdagen, eller möjligen annandag påsk, hade jag ett dop i Ala. Kvällen efter skulle jag läggas in på sjukhuset för att opereras tidigt dagen därpå.
Jag förvånades över att jag kände mig lugn. Jag som annars brukar vara rädd för det mesta. Någon lugnande tablett fick jag inte och behövde inte heller. Jag sov lugnt hela natten tills de väckte mig för operationen.

(Jag skrev i förra bloggen, att jag kände mig mogen att berätta om min cancersjukdom. Därför blev jag förvånad över att det ännu gjorde ont, när jag gick igenom vad jag skulle berätta. Jag är ju ju fullt frisk i dag och fått fylla åttio år, så vad gnäller jag då för? Nåväl. Min tanke är att fullfölja berättelsen. Jag vill berätta vidare.)

”En sjuk österdahlare”, var en humorbok jag skrev och som kom ut 2011. Illustrationerna gjordes av dotter Anneli Söderström.

Då var jag bara glad att ha överlevt. Jag orkade inte berätta min sjukdomshistoria, men när det nu har gått tolv år sen och jag ännu lever, så har det mognat på något sätt. Det är därför jag vill berätta.

År 2010 hade vi redan bott i Buttle i fem år. Vi hade fått ärva ett gammalt hus av Gunvors farbror och vi har bott där sen jag gått i pension. Gunvor var född och uppväxt i Buttle. Vi hade det ekonomiskt gott ställt. Gunvor jobbade som lärare i olika skolor och jag hade bra pension. Vi köpte en alldeles ny Toyota Audi, en hybridbil och planerade att med den åka till staden Assisi i Italien. Jag hade :S.t Franciskus som förebild och ville gärna se hans stad. Gunvor planerade resan och betalade in vissa avgifter för boende och annat.

Jag fick ett brev på posten i vilket det stod att jag skulle lämna ett avföringsprov. Det sändes ut till alla som fyllt 65 år och för kontroll av att man inte hade tjocktarmscancer. Jag ville inte lämna något prov, så Gunvor tog i med hårdhandskarna och sa att jag måste naturligtvis lämna provet. Så feg fick jag väl ändå inte vara, att jag inte vågade lämna provet. Det var ju bara bra om det inte var något fel, tyckte hon.

Jag lämnade in provet och någon vecka efter fick jag kallelse till sjukhuset, för jag skulle vara med om en koloskopiundersökning. Jag mötte där en trevlig doktor och en trevlig sjuksköterska. De frågade om jag ville ha något lugnande. Jag tackade nej till det och sa, att jag var inte rädd för undersökningen, men däremot för resultatet av den.

( Min tanke är nu att fortsätta berättelsen i korta bloggar, för jag tror att fler då läser vad jag skrivit, än om jag skulle ge ut någon ny bok. Det är väl inte så viktigt att jag berättar min sjukdomshistoria, men kanske kan det vara till tröst för någon. Jag har mött några som sagt, att överlevde Sune så skall nog jag klara mig också.) Fortsättning följer alltså.

Djävulens advokat

I slutet på 1960-talet läste jag en roman av Morris West som hette Djävulens advokat. Den handlade om en man, som blivit utsedd vid en kanonisering (inför en helgonförklaring att vara just Djävulens advokat). Hans uppgift var att ifrågasätta om personen verkligen var ett helgon, om under hade skett o.s.v.

Jag känner mig ibland som en sådan, tänker på midnattsmässan från Rom i år. Jag såg den och kände mig tacksam över att kunna vara med i Peterskyrkan och få se påven och alla andra fira mässa där. TV: n är som ett fönster ut mot hela världen. Påven, som satt i rullstol, talade i skriftetalet om prylsamhället och alla dyrbara saker vi samlar på oss, medan Jesus föddes i ett stall i ringhet. Naturligtvis tänkte jag på alla fina liturgiska kläder och bägare av guld jag såg användas där i Peterskyrkan.

Vad är det för fel på mig? Varför måste jag förstöra allting genom att ifrågasätta allt jag ser?

Jag har haft svårt för Bultmann och hans idéer om kristen tro. Hans åsikter finns representerat av präster inom den protestantiska Lutherska kyrkan, och även hos andra trossamfund.

En gång för några år sen tänkte jag försöka ta reda på hur Bultmann tänkte, utan att ha några förutfattade meningar. Men för min del håller det inte. Om jag minns rätt, så tycker han att den historiske Jesus har ingen betydelse. Om han har funnits eller inte spelar ingen roll. Det är förkunnelsen som är viktig.

Då tänker jag: ”Får jag då vara med i Valhall bland de andra vikingarna om jag förkunnar sagan om Oden och Tor och de andra asarna?)

Det är för min del viktigt, att Jesus har levt som verklig person här på jorden. Jag är övertygad om, att Bultmann menade väl och ville rädda kyrkan in i en modern tid. Det är bara det, att det blev inte så mycket kvar.

 I Nya testamentet i 1981 års språkdräkt, säger Jesus till Petrus: Så säger ock jag dig, att du är Petrus; och på denna klippa skall jag bygga min församling, och dödsrikets portar skola icke bliva henne övermäktiga. (Matteus 16:18)

Petrus förknippas ofta med katolska kyrkan. Andra kyrkor och samfund har reagerat med all rätt, när katolska kyrkan varit på väg åt fel håll.  
Kanske kan man spåra de olika kyrkornas särart ända tillbaka till apostlarna. Så som att aposteln Petrus står för den katolska kyrkan, Aposteln Johannes för den ortodoxa kyrkan, S:t Paulus för den Lutherska kyrkan, Jesu bror Jakob för den reformerta kyrkan. Kyrkans budskap är så stort att beskriva, så kanske valde Herren Jesus just dessa apostlar för mångfaldens fullhet. Fast det förstås. Prosten Erik Beijer fick höra min teori och då sa han: ”Är Du tokig? Ska du ge den fromme Jakob skulden för reformerta kyrkan?

Det jag bygger min tro på är, att Jesus funnits som en historisk person, att han vann seger över döden och erbjuder oss att få leva tillsammans med honom i glädjen hos Gud.
Jag uppfattar det, som om ”Petrus kyrka” alltjämt håller fast vid denna tro.

Jag hörde en predikan i Visby domkyrka för rätt så många år sen, då prästen förkunnade, att vi måste förnya oss i kyrkan och hänvisade till den Helige Ande, som nu låtit oss förstå hela budskapet om Jesus. (Ungefär så). Han har säkert rätt i det, men en viss försiktighet med ”nymodigheterna” är nog ändå berättigat, för jag kan inte tänka mig att den Helige Ande kan motsäga vad Jesus sa. Det måste vara ologiskt.

Ja, jag har mina funderingar och grubblar mycket. Ibland har jag fel också, men det känns skönt att få skriva av sig alla konstiga tankar.

Biskop Biörn, sa så klokt till mig en gång, att Sune, varför vilar du inte i kyrkans tro?
Jag tror att han menade: Kyrkan har ju redan gått igenom alla tänkbara frågor. Lita på kyrkan. Du behöver inte uppfinna hjulet på nytt.

Det skulle vara skönt, att kunna vila i kyrkans tro. Det är mig kanske inte förunnat. Det tycks vara min läggning, att ifrågasätta, att vara en sorts Djävulens advokat.

I går var jag bjuden på årsdagskalas av Domkyrkoförsamlingen. Man hade bjudit alla som fyllt, 75, 80, 85, 90, 91,92,, 93 och så vidare, under första kvartalet, och som bor i Visby och är medlem i Svenska kyrkan.

På askonsdagskvällen hade vi tagit bilen till askonsdaggudstjänsten i Domkyrkan och parkerat på kyrkans parkering. När vi kom ut från gudstjänsten såg vi en liten gul lapp under vindrutetorkaren. Vi hade fått 600 kronor i böter, för att P-skivan inte var synlig.

I går när vi skulle till årsdagskalaset var det snö och halt på vägarna. Vi var övertygade om att kyrkans parkering var full, och vis av det här med parkeringsböter valde vi att inte ta bilen. Det var för halt att cykla, så vi bestämde oss för att gå de 6,5 km fram och tillbaka till Domkyrkan. Jag halkade omkull bara en gång. I övrigt gick det bra med gåendet.

Årsdagskalaset började med en kort andakt i Domkyrkan, därefter fortsatte festen i församlingshuset. Där blev det kaffe med hembakta kakor och en gräddtårta från ICA Maxi med enormt mycket grädde. Vi jubilarer fick rosor i en blomkruka.

Det var första gången som jag blivit bjuden till församlingens  årsdagskalas.
Jag kommer ihåg på 1950 talet, när jag var barn och bodde vid Hajdeby. Far och mor blev inbjudna till ”De gamlas dag” i församlingen. Min far var tolv år äldre än mor.  Han blev inbjuden som 70 åring till ”De gamlas dag” tillsammans med mor. Mor som då var femtioåtta år kände sig sårad. Hon tyckte att hon var för ung att vara med på ”De gamlas dag”.

Något av detta kände också jag i går, trots att jag fyllt åttio år. Det fanns många där som var betydligt äldre än jag.

Tack ändå till Domkyrkoförsamlingen. Det var välment och fint att bli ihågkommen.