Årsdagskalas

I går var jag bjuden på årsdagskalas av Domkyrkoförsamlingen. Man hade bjudit alla som fyllt, 75, 80, 85, 90, 91,92,, 93 och så vidare, under första kvartalet, och som bor i Visby och är medlem i Svenska kyrkan.

På askonsdagskvällen hade vi tagit bilen till askonsdaggudstjänsten i Domkyrkan och parkerat på kyrkans parkering. När vi kom ut från gudstjänsten såg vi en liten gul lapp under vindrutetorkaren. Vi hade fått 600 kronor i böter, för att P-skivan inte var synlig.

I går när vi skulle till årsdagskalaset var det snö och halt på vägarna. Vi var övertygade om att kyrkans parkering var full, och vis av det här med parkeringsböter valde vi att inte ta bilen. Det var för halt att cykla, så vi bestämde oss för att gå de 6,5 km fram och tillbaka till Domkyrkan. Jag halkade omkull bara en gång. I övrigt gick det bra med gåendet.

Årsdagskalaset började med en kort andakt i Domkyrkan, därefter fortsatte festen i församlingshuset. Där blev det kaffe med hembakta kakor och en gräddtårta från ICA Maxi med enormt mycket grädde. Vi jubilarer fick rosor i en blomkruka.

Det var första gången som jag blivit bjuden till församlingens  årsdagskalas.
Jag kommer ihåg på 1950 talet, när jag var barn och bodde vid Hajdeby. Far och mor blev inbjudna till ”De gamlas dag” i församlingen. Min far var tolv år äldre än mor.  Han blev inbjuden som 70 åring till ”De gamlas dag” tillsammans med mor. Mor som då var femtioåtta år kände sig sårad. Hon tyckte att hon var för ung att vara med på ”De gamlas dag”.

Något av detta kände också jag i går, trots att jag fyllt åttio år. Det fanns många där som var betydligt äldre än jag.

Tack ändå till Domkyrkoförsamlingen. Det var välment och fint att bli ihågkommen.