Kärt besök
Vi fick besök av vårt barnbarn, Jesper och hans son Kasper, som är ett och ett halvt år, häromdagen.
Gunvor och jag blev mycket glada förstås, för de har flyttat ifrån vårt kvarter till eget hus, och då ses vi inte så ofta, som vi gjorde tidigare.
Jag har alltid älskat barn, men sen jag blivit gammal har jag blivit försiktigare att umgås med dem. Kanske lite rädd för att skrämma dem, så vi tittar lite blygt på varandra, och ibland får jag ett försiktigt leende, men jag störtar mig inte på dem och tar dem i famn och så. Jag vill inte skrämma dem, gammal gubbe som jag är.
Därför blev jag så innerligt glad, när jag stod mitt på golvet i vår lägenhet, vänd från Kasper och plötsligt kände en varm liten barnahand som smög sig in i min, en gång grova arbetarhand. Det var Kaspers. Jag tror att han ville, att jag skulle gå med honom runt i lägenheten och leta efter sin pappa, för hans pappa var just då inte inom synhåll.
Det var ett ögonblick av eufori av stora mått. Jag kände stolthet, lycka, tillit och värme som inte går att förklara.
Kasper var inte rädd för mig. Han tyckte antagligen inte att jag var en ful, skrämmande gammal gubbe. Han litade på mig – tog min hand, för att jag skulle hjälpa honom hitta sin pappa.
Barnet, det största i himmelriket.
Sunes blogg 