(Jag fortsätter min berättelse om tiden när jag var sjuk i cancer)
Krisen
Gunvor, min hustru och Anneli , vår dotter hade kommit in till mig på eftermiddagen till sjukhuset. Magen hade inte kommit igång och jag kände mig sämre och sämre. Förmodligen tillkallades läkare, jag minns inte riktigt. Där emot minns jag en intensiv smärta jag ropade AJ, sen minns jag inget mer.
Min mage hade spruckit och jag fördes med ilfart till operationssalen, berättar Gunvor. Det hade gått hål i min tunntarm och avföring rann ut i min mage. Det var inte bra, jag vet inte om jag fick blodförgiftning i magen eller något sånt. Sänkan var, om jag minns rätt 518. (Jag tror det är på gränsen vad man kan leva med.)
Läkaren ringde till Gunvor mitt i natten och sa, att det hade varit kris, men att de hade klarat mig.
Efter operationen kom jag till intensiven. Där upplevde jag i min dvala eller medvetslöshet underliga saker. Jag uppfattade det, som jag färdades i en båt på havet. Jag tyckte det var som om jag hörde Tommy Körbergs sång: ”Som en bro över mörka vatten, ska han bära mig.” Det kom också till mig bibelord från Psaltaren 23: ”…han för mig till vatten där jag finner ro… Om jag än vandrar i dödsskuggans dal…”
I min dvala visste jag ändå att jag var nära att dö. Jag längtade intensivt efter att få se ”Ljuset i tunneln” , som jag hört och läst så mycket om, men fick inte se det. I stället kom ett annat bibelord till mig från Lukas 6:39: ”Kan en blind leda en blind..?” Jag blev sårad av bibelordet. Här hade jag förkunnat vägen till Guds rike för ungdomar, när jag var ungdomssekreterare och som präst i över 30 år. Skulle inte jag veta vägen?
Nåväl. Jag är oerhört glad över våra duktiga och kunniga läkare och sjukvårdspersonal, som räddade mig igenom krisen.
Det som var tänkt som 5 dagar på sjukhuset blev istället tre långa månader och 28 operationer, men därom lite senare. (Fortsättning följer)
23
Sunes blogg 