(Fortsättning av berättelsen om tiden för min cancersjukdomstid) (Detaljerna kan komma i fel ordningsföljd. Jag minns inte riktigt)
Öppen buk och stomi
När jag kommit tillbaka till mitt rum på sjukhuset, efter jag varit på intensiven, kom en av läkarna in till mig och sa, att de skulle klara mig, men att det kom att bli många operationer och lång tid på sjukhuset. Jag skulle få gå med öppen buk under lång tid och likaså stomi. Kanske kunde de sy ihop min buk igen, och jag kanske skulle bli av med stomin i framtiden. Han sa också, att det fanns de som levde med öppen buk och ändå kunde leva ett bra liv.
Trött och eländig låg jag där i sjukhussängen och lyssnade till vad han sa. Jag sa: ”Jag skulle aldrig ha sänt in det där avföringsprovet”.
Då såg han på mig och sa: ”Den där hade tagit livet av dig, och det gör inte det här. Det kommer att ta tid bara.”
Ibland har jag nog tänkt att läkarna är väl tuffa, när de talar om för patienterna, att den här sjukdomen leder till döden. Det är som att förkorta deras liv, när de tar bort allt hopp.
Fördelen med att läkarna säger sanningen till sina patienter om deras sjukdom är att man då kan lita på dem när de säger, att Du kommer att bli frisk, även om det tar tid.
Det innebar för min del, att jag litade på läkarens ord och hade hela tiden tron på att jag verkligen skulle klara mig.
Många gånger var det svårt med alla operationer. De första tretton gångerna (?) var jag sövd under det att de bytte en jättestor svamp i min mage. Troligtvis vågade man inte söva mig fler gånger, utan de femton återstående operationerna gjordes medan jag var vaken. Jag fick lustgas och mycket kärlek i stället. Det hände, att jag blev lite hög av lustgasen och berättade galna historier för alla som höll på med mig där i operationssalen. De skrattade vänligt åt mina tokigheter. Det kändes lite som om vi blev kompisar och nära vänner. Vid den då sista operationen sa jag, att jag tyckte vi hade haft trevligt under våra möten i operationssalen och att jag i viss mån kom att sakna dem. De svarade vänligt, att det tyckte de också.
Gunvor, min hustru, som var hos mig varenda eftermiddag och kväll under de tre månader jag låg på sjukhuset, sa att när jag kommit ner från operationssalen var jag alltid på ett strålande humör, men att dagen efter var jag deprimerad och mycket låg. (Kanske berodde det på lustgasen jag fått).
(Det blev långt det här med sjukdomsberättelsen, och ändå har jag så mycket mer att berätta. Det kommer mera i nästa blogg..)
Sunes blogg 