Beskedet.
Det var senvintern 2011. Resultatet av koloskopiundersökningen jag varit med om visade att jag hade cancer i tjocktarmen. När jag fick reda på det gick mina tankar förstås till min far och mor och bror, som alla hade dött i cancer. Jag blev förskräckt över beskedet. Jag ville leva. Var bara 68 år och full av liv. Första natten efter beskedet låg Gunvor, min hustru ,och jag och höll om varandra hela natten förtvivlade över vad vi fått höra.
Vi förstod, att vi måste tala om det för barnen och barnbarnen och släkt och vänner. Gunvor måste avbeställa den redan planerade och delvis betalda resan för oss med bilen till Assisi.
Jag försökte leva som vanligt med att hålla gudstjänster. Det var högmässor, dop och begravningsgudstjänster. Jag hade lovat hålla en begravningsgudstjänst på fastlandet. Jag minns när jag på båten pratade med anhöriga om sorg. Jag nämnde ingenting då om min cancersjukdom, och att jag kanske inom en snar framtid själv skulle dö.
Gunvor och jag blev kallade till sjukhuset, för att träffa läkaren inför min operation. Han gav oss hopp och glada och lite uppspelta ringde vi och berättade för barn och barnbarn det han sagt. Min cancer hade inte spritt sig, utan de hade gott hopp om att efter operationen skulle jag bli helt frisk igen. Fri från cancern.
Han berättade också, att jag skulle bli inlagd på sjukhuset för operationen, men redan efter fem dagar skulle jag komma hem igen. Glädjande besked.
På långfredagen 2011 åkte vi till Fardhems kyrka och var med om långfredagsgudstjänsten där. Jag skulle opereras dagen efter annandag påsk. Jag hade aldrig tidigare varit sövd och var rädd för operationen. Jag blev starkt berörd av gudstjänsten. Herren Jesu lidande och död på korset blev betydelsefullare än någonsin.
På påskdagen, eller möjligen annandag påsk, hade jag ett dop i Ala. Kvällen efter skulle jag läggas in på sjukhuset för att opereras tidigt dagen därpå.
Jag förvånades över att jag kände mig lugn. Jag som annars brukar vara rädd för det mesta. Någon lugnande tablett fick jag inte och behövde inte heller. Jag sov lugnt hela natten tills de väckte mig för operationen.
(Jag skrev i förra bloggen, att jag kände mig mogen att berätta om min cancersjukdom. Därför blev jag förvånad över att det ännu gjorde ont, när jag gick igenom vad jag skulle berätta. Jag är ju ju fullt frisk i dag och fått fylla åttio år, så vad gnäller jag då för? Nåväl. Min tanke är att fullfölja berättelsen. Jag vill berätta vidare.)
Sunes blogg 