Sunes blogg

Katolska kyrkan, S:t Patrokli i Soest.

Det är c:a 20 år sedan.  Ungefär hälften av Visby stifts präster var på fortbildning i Soest i Tyskland. Dagen innan vi skulle åka hem var det gudstjänst i den lutherska kyrkan. Jag var tidigt ute och gick in i den katolska kyrkan, S:t Patrokli.

Jag satte mig vid en av platserna för enskild andakt. Där var en skulptur av Jesus, dignande under korset.  Plötsligt när jag satt där blev skulpturens ögon levande. Han såg på mig, hans läppar rörde sig. Jag hörde inga ord, men såg svetten rinna nerför hans bröst, såg hur bröstet hävdes vid andhämtningen. Jag trodde, att jag somnat till, och att jag drömde. Tog därför en liten promenad i kyrkan och satte mig igen. Synen var kvar. Jag förstod inte vad han sa. Inte vad han ville. Jag tänkte endast ”Stackare, släpar du ännu på det där gamla korset.” Uppfylld av vad jag varit med om, berättade jag det för de andra. Det var då någon sa: Berätta det aldrig för någon.

Några år senare firade Gunvor och jag silverbröllop. Vi tågluffade i Europa. Ett av målen med resan var, att jag ville visa skulpturen i S:t Patrokli kyrka för Gunvor. Det konstiga var, att när vi såg den, kände jag inte igen den. Det var en mörk grotesk skulptur vi såg den gången.

(När jag blev ”omvänd” och aktiv i Svenska kyrkan i början på 1960 talet förväntade jag mig att få något tecken från Jesus på korset. Men hur jag än stirrade såg jag inget. Jag levde intensivt med i fastans och Påskens gudstjänster. Så intensivt att jag nästan väntade att få se blodet på Långfredagen rinna från mina händer. Men inget hände. Och så 20 år senare, då jag för länge sedan givit upp hoppet om att få se någon syn från krucifixen, då såg jag det.)

 

 

Gudsupplevelser.
( Eller kanske ”hjärnspöken?”)

Gudsupplevelser.
Jag har blivit ombedd att berätta något om mina Gudsupplevelser. Det är en svår uppgift. Jag har gjort något av det förut i den lilla boken ”Längtan efter Tro.”

I den berättade jag om, hur jag som ung 18 åring på ett ”mirakulöst sätt blev väckt, när jag somnat vid bilratten.  Jag såg en otroligt skinande hand som bokstavligt talat lyfte mina ögonlock – öppnade mina ögon. Då jag vid den tiden ansåg mig vara ateist, blev jag otroligt omskakad. Jag var övertygad om, att jag mött något från en annan värld, en ängel. Händelsen är ännu så stark för mig, att jag ofta återvänder till den, när tvivlen kommer. Anledningen till att jag berättade händelsen för så många var, att jag ville tala om för alla som gett upp hoppet om att det finns en Gud. Jag ville med glädje vittna om, att jag mött något som inte var lätt att förklara med vad vi vanligen känner till.

Senare studier har lärt mig att det är svårt det där med syner och uppenbarelser.

Kanske är det vår egen hjärna som lurar oss s.k. ”Hjärnspöken”. Jag har också mött några som till mig sagt, att man inte skall berätta om sådana händelser.

Varför man inte skulle berätta det förstår jag inte. Hela Bibeln är full av sådana berättelser. Det som känns konstigt för mig idag då det gäller att berätta om sådana syner, är att det kan av läsarna uppfattas som, om jag tycker det är något märkvärdigt med mig. Men sanningen är den, att det tycker jag inte. Jag är inne i en period, då jag är förvånad över att Herren alltjämt vill ha mig i sin tjänst. Glad varje dag jag känner, att han inte övergett mig. Kanske är just detta den största Gudsupplevelsen. Nåväl, när nu allt detta är skrivet, vill jag försöka återge något av det jag varit med om.

 

 

 

 

 

 

Kübler Ross bok

Vid Uppsala universitet på 70-talet valde jag att läsa om döden och döendet. Delvis för att jag ville bli präst, och delvis för att jag tänkte mycket ”på min egen förestående död”, som orden lyder i bönen i tacksägelsen som bes i kyrkan, när någon avlidit i församlingen.

Jag läste många böcker. En av dem var Kübler Ross bok, som handlar om döendets fem stadier: (Förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptans).

Förnekelse innebär, att man vägrar tro att det är sant. När man t ex får reda på att man lider av en sjukdom, som kan leda till döden, så tror man att läkaren tagit fel eller att röntgenplåtarna förväxlats o.s.v. (Jag minns mycket väl, när jag för åtta år sen fick reda på att jag hade tjocktarmscancer, men jag kommer inte ihåg, att jag förnekade cancern. Däremot blev jag mycket förskräckt. Jag visste inte ens om, att jag var sjuk. Det var genom ett avföringsprov som alla skulle ta, som fyllt 65 år, som det upptäcktes. Det jag minns är, att jag kramade min hustru hela natten.)

Ilska. Man är arg för att hustrun eller någon annan varit orsak till att man fått sjukdomen. Arg på sjukdomen som sådan. (Jag kände ingen sådan ilska. Snarare ledsnad, men hade ingen att skylla på.)

Förhandling. Man förhandlar med en högre makt att om man blir frisk, lovar man att bli en bättre människa. Jag kom att tänka på många som varit i sjönöd och blivit räddade. Flera votivskepp i våra kyrkor har nog tillkommit på så sätt. De som varit i sjönöd har lovat Gud, att om de blir räddade, så skall de skänka något till kyrkan. (Förhandlade gjorde jag också med Vår Herre, men jag har glömt,vad jag lovade.)

Depression. Man blir inåtvänd och ledsen. (Stämmer precis in på mig. Jag ville verkligen leva och kände mig mycket ledsen för att mitt liv kunde vara slut.)

Acceptans. Man accepterar sin situation. Låter kanske för bra för att vara sant. Jag har mött döende, som absolut inte velat dö. In i det längsta har de hoppats på ett mirakel. Hoppet förekommer för övrigt under alla faserna. Faserna går ibland i varandra. Det finns ingen bestämd gräns. Naturligtvis har jag mött många döende, som accepterat sin situation och med stort lugn sett fram emot sin förestående död. Men som sagt, inte alla.

Elisabeth Kübler Ross dog 2004. Hon var psykoterapeut och arbetade mycket med döende barn. Hon berättar i en intervju, att hon inte tror att det finns ett ”liv efter detta”, utan att hon vet att det finns.

I Herman Lindkvist bok
Historien om Sverige – från islossning till kungarike
berättar han om olika gravskick såsom Dösar, Gånggrifter, Hällkistor och  väldiga högar eller kullar där stora vikingahövdingar blivit begravda.

Herman Lindkvist skriver att

Ibn Fadlans kanske mest intressanta berättelse är den vikingabegravning han bevittnar i staden Atil, en bit söder ut från Bulgar. Han skriver, att den dödes skepp drogs upp på land och omgavs av avgudar i trä. Liket kläddes i finaste kläder och placerades med kuddar och bolster i sittande ställning i ett tält i båten, omgivet av dryckeskärl och diverse föremål och redskap, som kunde behövas för en längre resa, inklusive en harpa. En hund klövs i två delar och slängdes upp i båten. Tätt följd av två hästar, två oxar, en tupp och en höna. En av mannens slavinnor ansågs ha anmält sig frivilligt att följa honom i döden. Hon dracks kraftigt berusad. Så beskriver sen den häpne ambassadören att den omtöcknade kvinnan fördes fram till hövdingen. Sex män grep henne och förde in henne i tältet, där de alla i tur och ordning låg med henne, varpå en gammal kvinna, som kallades dödens ängel stack ihjäl henne samtidigt som männen ströp henne med ett rep. Så tände mannens släktingar på fartyget och de andra männen kom fram med brinnande ved…

I Herman Lindkvists berättelser om begravningar i boken ”Från islossning till kungarike” framgår, att man ” i alla tider” trott på en fortsättning efter livet på jorden.

(Kanhända fick vikingahövdingen som begravdes i Atil så stor begravning för att inge respekt bland folket, eller också var det så, att man verkligen trodde på ett liv efter döden?)

Vikingahövdingens begravning synes mig vara oerhört grym. Både djur och människa fick sätta livet till för att ”behaga” den döde.

Fast å andra sidan finns det unga män och kvinnor som av ideella skäl spränger sig själva till döds i dag.

 

 

 

Fortsättning Ove Wikström

Ove Wikström beundrar jag mycket. En gång, när han var och föreläste för oss präster på 80 talet i Alskogs stiftsgård, tyckte jag, att hans värderingar och det han sa var så rätt. Jag kom underfund med, att det var kanske inte så konstigt, för jag hade tenterat på hans doktorsavhandling på 70 – talet. Jag hade helt enkelt gjort hans värderingar och åsikter till mina.

Ove Wikström skriver i sin bok också, att den som inte tvivlar är inte riktigt klok.En tröst för mig, som trots alla ”bevis” jag fått att Gud finns, ändå är en stor tvivlare.

Ove Wikström berättar också i sin bok, att han drabbats av plötsligt hjärtstopp under ett pass på gymmet. Han var ”död” under en viss tid, men hade inte fått uppleva någon ”nära döden upplevelse”.

Jag har som sagt haft tjocktarmscancer och varit mycket illa ute. Vid ett tillfälle sprack min mage, och jag minns att jag sa ”AJ!”, sen minns jag inte mer. Det var kritiskt, men med skickliga läkares hjälp räddades jag till livet. De ringde min hustru mitt i natten och sa, att de trodde, att jag skulle överleva, men att det var komplicerat. Jag minns, när jag efter operationen låg på intensiven och förmodligen svävade mellan liv och död, att jag fick för mig, att jag färdades på ett hav. Bibelord kom till mig, som att Han för mig till vatten där jag finner ro och andra trösterika ord. Jag var i min medvetslöshet nyfiken på att få se ljuset i tunneln och att få möta Kristus.
Då kom det ett annat bibelord för mig: Inte kan väl en blind leda en blind. Jag minns att jag kände mig sårad. Jag hade i alla fall varit präst i över trettio år och så detta bibelord.

 

Ove Wikström är en av mina ”idoler”. Jag håller med honom om, att personer som finns i romaner kan upplevas som verkliga, men ändå inte. Det beror på om han menar, att Jesus Kristus är på det sättet att han finns i litteraturen, och att det förkunnas om honom i kyrkan. Han skulle då finnas i verkligheten, om jag förstår Ove Wikström rätt. Liberalteologerna menar, att det är förkunnelsen som är viktig, Det spelar då ingen roll om personerna levt i verkligheten eller inte.

(Skulle det i så fall innebära, att om någon förkunnar om livet i Valhall, och Oden och Tor, så får vi vara med i Valhall, om vi dör med svärd i hand?)

 

Det har dock stor betydelse för min tro. Det är för mig viktigt, att Jesus är en verklig person, som historiskt har levt här på jorden. Jag håller med Paulus, när han i andra korintierbrevet skriver, att har Kristus inte uppstått då är vår tro förgäves.

 

 

 

 

 

Tredje boken jag läste var Ove Wikströms :

Sonjas godhet.

Den bygger på Sonja Marmeladova, som förutsättningslöst ger ut sin kärlek till en mördare och bedrövlig man, som tvingar henne att prostituera sig för att mannen ska klara sitt uppehälle. Sonja är en rollfigur ur Dostojevskijs: ”Brott och straff”.

Jag läste nyss en recension av boken ”Sonjas godhet”, där en kvinnlig doktor i etik går hårt åt Ove Wikströms sätt att skriva om Sonjas utgivande kärlek. Agape. Kanske har recensenten missförstått vad det hela handlar om? Ove Wikström tycker, att vi har blivit så egoistiska och allt handlar om, att man själv skall ha det så bra som möjligt. Sonjas godhet påminner om Herren Kristus, som gav sitt liv för oss andra. Den självutgivande kärleken eller Agape, som den heter på grekiska. Hur man kan ge kärlek utan att förvänta sig något i gengäld är kanske främmande för oss idag.

Ove Wikström poängterar också, hur viktigt det är att ha ett bra bibliotek hemma. Han beskriver, hur han lever sig in i böckernas värld, och att han ofta återkommer till böckerna han läst. En av dem är ”Brott och straff.” Han skriver att figurer i böckerna blir verkliga figurer. Först tyckte jag det lät konstigt att fantasifigurer kan bli verkliga, men det ligger något i det. Karl-Oskar och Kristina lever ju inom mig på ett visst sätt, precis som Biggles och Ginger och Algy i W.E Jones böcker.  Ändå är det en viss skillnad. De är ändå fantasifigurer och lever inte i verkligheten. (Jag har en konstig tanke, att i fall en polis läser om en person, som heter Sune och som gjort ett brott, så kan jag inte straffas för det, eftersom det inte är sant. Det har aldrig hänt, utan finns bara i författarens fantasi.) Ja, jag får inte till det riktigt: Någon har sagt, att det dunkelt tänkta är det dunkelt skrivna.

Fortsättning om Ove Wikströms bok i morgon.

 

 

 

 

 

 

Steinbäcks bok: Möss och människor

Steinbäcks bok, ”Möss och människor”, handlar också om moral och etik. Den var lättläst och spännande. Handlade om två män som försörjde sig på lantarbete. Den ene var ”efterbliven”, som man sa förr, och en mycket stark och duktig arbetare. Problemet med honom var, att han var ömsint och kelig. Han smekte råttor, men behärskade inte sin styrka, så han smekte dem så hårt, att de dog.

Den andre tog hand om honom efter bästa förmåga och skyddade honom så gott han kunde. Vid ett tillfälle blev den starke mannen arg på en förman och utan att vilja det tog han livet av honom med sin enorma styrka. Den andre hjälpte honom att fly till en plats de tidigare kommit överens om, ifall de skulle behöva fly. Den andre skulle komma efter, så fort han kunde. Mannen som flydde väntade och väntade på att den andre skulle komma till honom. Han kom så småningom, men hade då med sig en folkhop, som kommit för att gripa den starke mannen. Den andre förstod, att den ”efterblivne” skulle få lida mycket, när han blev tillfångatagen. Därför dödade han mannen genom att skjuta honom.

 

Jag tänkte, när jag läste om hur den ”efterblivne” smekte mössen så hårt, att han dödade dem, att ibland händer det, att när vi vill väl, så kan ändå vårt agerande medföra, att det blir helt fel.

Mannen, som sköt honom, gjorde det av kärlek. En ond handling, som kanske var god. På samma sätt, som jag i en westernfim såg Zeb Mac Chaen skjuta sin kompis, som var bunden vid en totempåle. Han skulle avlivas på det smärtsammaste sätt indianstammen kunde tänka sig. Zeb tyckte om sin kompis och ville avkorta hans lidande. Återigen en till synes ond handling som kanske ändå var god.

 

 

 

 

Samvetet

Något jag funderar över är om ordet samvete inte längre är så gångbart. Jag läste i Sigtuna på 60-talet. Jag fick då för första gången lära mig, att samvete i sig inte var någon riktig koll på vad som var rätt och fel. Det måste vara ett av Gud upplyst samvete för att det skulle fungera, stod det i läroböckerna. (Exempel: I fall det var brukligt inom en kultur med ”hedersmord” så kunde en person få ”dåligt samvete” om man inte dödade sin dotter, som gjort ett felsteg enligt deras tro .)

Nu år 2018 tycker jag mig märka, att man återigen talar om, att samvetet är objektivt. Kanske är det så att det finns någonting inom oss som gör att vi egentligen vet vad som är rätt eller fel.  Samvetets röst hörs, när man gjort något fel eller gjort någon illa.

 

 

Stefan Einhorns bok. Mina funderingar

Dödssynderna

Först nämner han de gamla som är Högmod, Vällust, Frosseri, Girighet, Lättja, Vrede, Avund.

De Nya är enligt Stefan Einhorns undersökning: 1 Falskhet, 2 Hat, 3 Hänsynslöshet, 4 Översitteri, 5 Trångsynthet, 6 Främlingsfientlighet, 7 Girighet.

Girighet finns med på båda listorna. Den ”värsta” dödssynden är enligt undersökningen Falskhet. Det var den som fick de flesta ”rösterna” i undersökningen.

Stefan Einhorn menar, om jag fattar honom rätt, att vi kan lära oss vinna över våra mörka sidor. Han ger ex på någon väldigt rik och girig man, som förändrats och idag ger stora summor pengar till välgörande ändamål.

Jag kommer att tänka på lagens tredje bruk enligt kristendomen. Lagens första bruk sägs vara att hålla ordning på vår tillvaro. T.ex att  alla vi i Sverige kör bil på höger sida av vägen. Gjorde vi inte det, skulle det bli fullkomligt kaos i trafiken.

Lagens andra bruk menar man driver till Kristus. En som på allvar försökt leva ett ”rättfärdigt” liv enligt lagen märker snart, att han inte klarar det. Han måste ha hjälp. Få förlåtelse.

Lagens tredje bruk är helgelsen. Den som mött Kristus, mött hans kärlek vill efterlikna honom. Därför arbetar han med sina mörka sidor. Försöker komma till rätta med dem.

Kristendomen, ja, kanske alla religioner, är ense med Stefan Einhorn om att vi alla, var och en av oss, har inte bara goda sidor, utan även mörka. Det gäller att inte låta den mörka sidan styra oss, utan mer och mer styras av den goda. Arbeta på vår helgelse.

 

Tankar om döden 3

Helvetet

En av recensenterna till min lilla bok: ”Längtan efter tro” skrev, att min bok var ett bevis för, att det var vår dödsrädsla eller dödsångest som skapat religionen. Vem vet? Kanske har han rätt? Eller också kan denna ”längtan” vara skapad i oss, som gör att vi (alla tror jag) söker efter kontakt med vår Skapare?

Min egen dödsrädsla har ingenting med helvetet att göra. Nej, underligt nog har jag inte varit rädd för det. Trots att det i predikningar förr i världen och även i evangelierna talas om ”den dubbla utgången”. ”Det brinnande gehenna” var soptippen utanför Jerusalem, har jag fått lära mig. De ”som inte höll måttet” kastades på soptippen. Det har dock inte skrämt mig och varit orsak till min dödsskräck. Nu på senare år har jag tänkt på det ibland, när jag förstått, att jag inte heller ”håller måttet”, men i det fallet förlitar jag mig på Guds nåd. Tror att Gud är god. (Skärselden tror jag en del av oss får uppleva under detta livet. Många har det mycket besvärligt.)

Min rädsla och min skräck är att det inte skulle finnas någon Gud. Att det inte finns något hopp, att allt är slut i och med döden? Den totala intigheten? Frågan är nu, när jag uppnått 75 års ålder: Är mina tankar annorlunda inför döden nu, än när jag var 36? 

Men först några andra reflektioner. Andra boken jag läste var Stefan Einhorns ”De nya dödssynderna”.