Kübler Ross bok
Vid Uppsala universitet på 70-talet valde jag att läsa om döden och döendet. Delvis för att jag ville bli präst, och delvis för att jag tänkte mycket ”på min egen förestående död”, som orden lyder i bönen i tacksägelsen som bes i kyrkan, när någon avlidit i församlingen.
Jag läste många böcker. En av dem var Kübler Ross bok, som handlar om döendets fem stadier: (Förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptans).
Förnekelse innebär, att man vägrar tro att det är sant. När man t ex får reda på att man lider av en sjukdom, som kan leda till döden, så tror man att läkaren tagit fel eller att röntgenplåtarna förväxlats o.s.v. (Jag minns mycket väl, när jag för åtta år sen fick reda på att jag hade tjocktarmscancer, men jag kommer inte ihåg, att jag förnekade cancern. Däremot blev jag mycket förskräckt. Jag visste inte ens om, att jag var sjuk. Det var genom ett avföringsprov som alla skulle ta, som fyllt 65 år, som det upptäcktes. Det jag minns är, att jag kramade min hustru hela natten.)
Ilska. Man är arg för att hustrun eller någon annan varit orsak till att man fått sjukdomen. Arg på sjukdomen som sådan. (Jag kände ingen sådan ilska. Snarare ledsnad, men hade ingen att skylla på.)
Förhandling. Man förhandlar med en högre makt att om man blir frisk, lovar man att bli en bättre människa. Jag kom att tänka på många som varit i sjönöd och blivit räddade. Flera votivskepp i våra kyrkor har nog tillkommit på så sätt. De som varit i sjönöd har lovat Gud, att om de blir räddade, så skall de skänka något till kyrkan. (Förhandlade gjorde jag också med Vår Herre, men jag har glömt,vad jag lovade.)
Depression. Man blir inåtvänd och ledsen. (Stämmer precis in på mig. Jag ville verkligen leva och kände mig mycket ledsen för att mitt liv kunde vara slut.)
Acceptans. Man accepterar sin situation. Låter kanske för bra för att vara sant. Jag har mött döende, som absolut inte velat dö. In i det längsta har de hoppats på ett mirakel. Hoppet förekommer för övrigt under alla faserna. Faserna går ibland i varandra. Det finns ingen bestämd gräns. Naturligtvis har jag mött många döende, som accepterat sin situation och med stort lugn sett fram emot sin förestående död. Men som sagt, inte alla.
Elisabeth Kübler Ross dog 2004. Hon var psykoterapeut och arbetade mycket med döende barn. Hon berättar i en intervju, att hon inte tror att det finns ett ”liv efter detta”, utan att hon vet att det finns.
Sunes blogg 
Första ggn när jag kom nära döden var när min svärfar dog alldeles för tidigt. Vid begravningen var det öppen kista innan begravningsakten. Jag ville inte gå fram. Kände nästan panik/rädsla inför att se honom död. Ville minnas honom levande. Andra ggn när min mor dog. Jag var inte där. Men hade tagit farväl av henne innan när vi visste att hon inte skulle leva så länge till.
Allt känns så overkligt med döden. Finns ett liv efter livet? Finns en annan verklighet utanför kroppen, en annan dimension, en parallell värld? Eller finns vår själ i vår hjärna ? Det som kallas ljusets tunnel som en del upplevt efter att ha slutat andas ,dött men kommit tillbaka. Finns den eller är det hjärnan som på grund av syrebrist framkallar denna tunnel av ljus. Frågorna är många. Jag vill tro att vår själ helt omedvetet återföds i en nyfödd. Det jag då blir rädd för är att återfödas hos någon som far illa på något sätt.
Ångest har jag upplevt mycket av . Den är hemsk att uppleva. Äter medicin mot den.
Funderar på hur det blir och vad jag kommer känna och uppleva när tiden är inne för mig. Kan man förbereda sig inför den redan nu? Eller ska man leva och glädjas och ta en dag en vecka i taget och leva här och nu. Döden finns runt omkring oss. Varken vi vill eller inte.
GillaGilla
Man ska leva och glädjas och ta en dag i taget. Vi lever just nu. Det är det viktiga. Det fanns en riktning som kallades epikuréerna på 300 talet. De levde för att njuta av livet. Ha lugn och frid. Bort från oron. Kanske minns jag fel, men jag har för mig att de hade sin syn på livet. ”Jag lever nu, då finns inte döden. När jag är död, finns jag inte. ” De fick till det på något sätt med att döden inte fanns. Vi som är döpta innebär att vi i dopet dog med Kristus och uppstod med honom. Det innebär egentligen att döden inte finns för oss, utan vi lever vidare med Kristus. Vi är i dopet sammanfogade med Kristus. Så har jag uppfattat den kristna tron.
GillaGilla