I Herman Lindkvist bok
Historien om Sverige – från islossning till kungarike
berättar han om olika gravskick såsom Dösar, Gånggrifter, Hällkistor och väldiga högar eller kullar där stora vikingahövdingar blivit begravda.
Herman Lindkvist skriver att
Ibn Fadlans kanske mest intressanta berättelse är den vikingabegravning han bevittnar i staden Atil, en bit söder ut från Bulgar. Han skriver, att den dödes skepp drogs upp på land och omgavs av avgudar i trä. Liket kläddes i finaste kläder och placerades med kuddar och bolster i sittande ställning i ett tält i båten, omgivet av dryckeskärl och diverse föremål och redskap, som kunde behövas för en längre resa, inklusive en harpa. En hund klövs i två delar och slängdes upp i båten. Tätt följd av två hästar, två oxar, en tupp och en höna. En av mannens slavinnor ansågs ha anmält sig frivilligt att följa honom i döden. Hon dracks kraftigt berusad. Så beskriver sen den häpne ambassadören att den omtöcknade kvinnan fördes fram till hövdingen. Sex män grep henne och förde in henne i tältet, där de alla i tur och ordning låg med henne, varpå en gammal kvinna, som kallades dödens ängel stack ihjäl henne samtidigt som männen ströp henne med ett rep. Så tände mannens släktingar på fartyget och de andra männen kom fram med brinnande ved…
I Herman Lindkvists berättelser om begravningar i boken ”Från islossning till kungarike” framgår, att man ” i alla tider” trott på en fortsättning efter livet på jorden.
(Kanhända fick vikingahövdingen som begravdes i Atil så stor begravning för att inge respekt bland folket, eller också var det så, att man verkligen trodde på ett liv efter döden?)
Vikingahövdingens begravning synes mig vara oerhört grym. Både djur och människa fick sätta livet till för att ”behaga” den döde.
Fast å andra sidan finns det unga män och kvinnor som av ideella skäl spränger sig själva till döds i dag.
Sunes blogg 