Sunes blogg

(Foto: Lennart Wahlman som ser ut att hålla vår sol mellan tummen o pekfingret)

Jag har alltid intresserat mig för det som är ”ovan där”. Det finns en gammal föreställning om ,att ovan vår jord fanns ett blått himlavalv uppspänt. Stjärnorna, som lyste på himlavalvet, var märken efter Guds käpp, när han promenerade  däruppe. Man hade föreställningen att i himlen, härligheten, fanns ett fantastiskt ljus. Slitaget som blev efter Guds käpp gjorde att härligheten lyste igenom himlavalvet. (Jag tycker det är en poetisk vacker bild, även om jag förstår att riktigt så är det nog inte.)

Jag är självlärd, när det gäller astronomi och min kunskap är begränsad, och jag kan ha fel i många saker. Det är roligt att skriva, och därför vill jag dela med mig av det jag kan. Min ”kunskap” bygger dels på Christope Galfards bok: ”Universum i din hand”. Dels andra uppgifter, kanske föråldrade, som jag snappat upp lite varstans.

Rörelse.
Vi tror, att vi inte rör oss , när vi sitter på stolarna, men det är helt fel. Vi rör oss fantastiskt fort.
Vi åker karusell med jorden 4000 mil på ett dygn.
På ett år åker vi runt solen med en medelhastighet på 10 700 mil i timmen.
Solen med sitt planetsystem rör sig runt sin bana i vintergatans galax med 23 mil i sekunden. (800000km i Timmen)
225 -250 miljoner år tar det för solen att komma runt i vintergatan. Den tiden kallas för ett galaktiskt eller kosmiskt år.)
Vår galax färdas med svindlande hastighet utåt i världsrymden.

Vi som trodde, att vi satt stilla på stolen.

 Fotot från Wikipedia

 

 

Några historier från den blå boken.

 

Ja det var några historier från några av mina ”dassböcker”. Nu har jag tänkt fortsätta med ett föredrag jag som amatör har hållit om universum. Hoppas någon är intresserad.

Några historier från den röda boken.

Tänkte berätta att jag inte bara tänker på döden, jämt och ständigt.
”Längtan efter tro” och ”Är det en dröm så låt mig drömma” är lite mer allvarliga.

De andra fyra har samma format som de klassiska ”dassböckerna”
Kanske är innehållet något av samma sort också. Dottern Anneli Söderström har illustrerat med roliga gubbar.

Här ett ex. från ”Gula boken”
Familjegudstjänst
Det var familjegudstjänst i kyrkan. Barntimmebarnen var där. Jag hade en flanellograf och  försökte bygga upp julevangeliet med den. Jag visade  de olika figurerna och höll upp  Maria och frågade om någon visste vad hon hette. Det dröjde en stund med svaret och jag försökte: ”Jesu mamma ni vet, vad heter hon”?  Då sa ett av barnen högt och tydligt: ”Det skall väl du veta, du som är präst”?

Ett annat ex.

Hoppet

Första söndagen i advent 1995 kom jag hem till mitt hempastorat som kyrkoherde. 30 år hade jag varit borta.  Jag var född i Gammelgarns församling och växte upp i Kräklingbo församling. Östergarns pastorat bestod av Östergarns, Gammelgarns, Kräklingbo, Anga och Ala församlingar. Jag var ensam präst i dessa församlingar.

Jag minns, när jag skulle skriva någon betraktelse inför allhelgonahelgen i vårt församlingsblad ”Ostkanten”. Jag gick där på Kräklingbo kyrkogård och stannade inför många av gravarna. Jag mindes många av dem, som låg i gravarna. Jag såg dem liksom framför mig.

I Kräklingbo kyrka finns på norra väggen en stor bild av Jesu uppståndelse,  som en gång varit altartavlan i Kräklingbo kyrka. Hur han står där vid en öppen grav frisk och stark och besegrande döden.

Jag tänkte på alla, som låg i gravarna därute på kyrkogården. Alla kräklingboboar.  Tänk om de för att Jesus Kristus besegrat döden ändå skulle leva, friska och glada, och att jag en dag skulle se dem alla igen. Bilden av Jesus i kyrkan betyder så mycket för mig, att jag tycker och tyckte, att det skulle finnas en strålkastare i kyrkan som belyste bilden.

Ja, jag har haft många troskriser, och ibland har jag tyckt att det var tråkigt i kyrkans gudstjänster. Min hustru Gunvor och jag försöker gå varje söndag i någon av kyrkans gudstjänster.

Jag minns en gång, när jag kände mig orolig att, när jag kom in i kyrkan och satte mig där kom det ett lugn över mig.

Det var ändå, som att här hörde jag hemma.

 

 

 

 

Slutet

Ja, Jag har förändrats något.

Denna hemska dödsångest jag upplevde vid min första hjärtinfarkt, när jag var 36 år, och som höll i sig några år är inte den samma längre. Jag är inte bitter, och längtar inte efter att få dö. Nej, inte alls. Tvärtom jag älskar livet. Gläds åt att se våra barns och barnbarns familjer växa upp. Glad över barnbarnsbarnen, Gabriel och Ingemar. Jag har alltid älskat barn och trivts tillsammans med dem. Den upptäckt jag gjort är, att jag lätt blir trött, när jag umgås med barnbarnsbarnen. Det grämer mig, för jag vill ju så väl, men har inte orken kvar. Jag märker också på våra barn och deras respektive, de är 54,53,52, 51,49 och 47 år, att de ”växt” ifrån mig. Dels hör jag dåligt och dels hänger jag inte riktigt med, när de pratar med varandra. De har sina liv, och det är som det ska. Jag behövs inte på samma sätt längre. Det är naturens ordning. Min farmor sa: Den unge kan dö, men den gamle skall dö”. Ja, så är det bara. Jag har förstått att det också stämmer, som min far sa, att det är vår (min) tur nu.

Jag tvivlar inte ett dugg på, att jag är älskad av min familj. Jag tror t.o.m att de ännu ser upp till mig ibland, men ändå kan jag känna mig lite utanför. Det är inte som förr, när de var barn och beroende av mig. De klarar sig själva.

 

Hur har jag då förändrats? Ja, ångesten har lämnat mig. Jag kan väl inte säga, att jag inte längre är rädd för att dö. Då skulle jag kanske ljuga, för man vet aldrig hur man reagerar, när ”dödsstunden” kommer. Kanske blir jag då ändå rädd. Det känns annorlunda på något sätt. Jag tror, att jag har accepterat min förestående död. Jag ser inte fram mot den – men jag accepterar den. Det har säkert med åldern att göra. Selma Lagerlöf bad: ”Låt min själ komma till mognad innan den skall skördas”. Kanske, kanske sker det även med mig.

 

Tankar om döden 20

Början på slutet.

Jag har nu kommit nära slutet på mitt manus, som förmodligen aldrig blir något mer än en blogg. Det var ”nyttigt” för mig att skriva ner mina tankar, även om ”tankar om döden” kanske inte är någon trevlig läsning. Innan jag kommer till avslutningen och svarar på frågan, om jag har förändrats i min syn på döden idag, när jag är 76 år, jämfört med mina svåra år med dödsångest, när jag var 36, så vill jag skriva några ord om biskop Biörn Fjärstedts bok: ”Spåren efter Jesus”.

Jag tror inte, att boken är menad som polemik mot Nina Einhorns bok: ”Vad hände på väg till Damaskus”? Nej, ändå var det nyttigt för mig att läsa ”Spåren efter Jesus”. Egentligen förstår jag inte, att Nina Einhorns bok kunde försätta mig i ”troskris.” Bara för att det inte står så mycket om Jesus Kristus i andra skrifter än Nya Testamentet, så finns det många andra skrifter (evangelier) från den tiden som vittnar om honom.

Jag sa till biskop Biörn, att man inte funnit några andra skrifter som berättade  om Jesus från den tiden som inte var kristna, förutom Josefus Flavius, och att han enligt Nina Einhorn hade skrivit om Jesus Barabbas.

Då sa biskop Biörn trosvisst: ”Inte ännu har man hittat några, men kanske snart.”

Jag upptäckte, att biskop Biörns resonemang var väldigt logiskt. Han har en otrolig kunskap och jag rodnar, när jag vet, att honom har jag predikat för nästan varje söndag på sommaren i tio års tid. (Han bor i Anga på sommaren och jag var kyrkoherde i Östergarns pastorat där Anga församling ingick.)

 

Min mor

Min far dog 1967 i cancer. Han var då 75 år. Min mor sörjde honom naturligtvis och kände sig trött. Hon var bara 65 år, men vi trodde, att hennes trötthet berodde på, att hon sörjde sin man. Vid ett sjukbesök trodde doktorn, att hon led av förstoppning och inte haft så mycket avföring. Jag tror, att hon fick någon medicin mot det, men det hjälpte inte. Hon var diabetiker och åt tabletter mot sjukdomen. Dessutom använde hon ett sötningsmedel, som kallades cyklamat, om jag inte minns fel. Efter julen 1968 kom hon till lasarettet i Visby. Där konstaterades att hon hade magsäcken full av cancer, och man gjorde ingen mer operation utan sydde bara igen. Hon blev inlagd på sjukhuset och avled 29 april 1969. Hon var medveten ända in till sista andetaget. Jag minns, att när sjuksystern inte kunde finna något blodtryck, så försökte mor ännu viska något, som jag inte uppfattade.

Det underliga är, att när far gick bort kände jag mig stark och duktig, trots att jag bara var 24 år. Nu hade jag blivit två år äldre och kände mig ledsen, svag och eländig. Mor hade alltid visat mig stor kärlek, precis som hon visade alla mina syskon. Jag arbetade i Visby domkyrkoförsamling som ungdomssekreterare och var varje middagsrast vid hennes sjukbädd. En gång, när hennes bror dött och skulle begravas, höll jag en andakt med henne. En skärm hade ställts vid hennes säng. Hennes bror hade avlidit på fastlandet.

Vi talade aldrig om, att mor skulle dö. Trots att vi båda visste att det var så. Eller kanske hoppades hon att få leva in i det sista. Jag tror, att sista dygnet hon levde hände något. Det var, när läkarna försökt ge henne blodöverföring men misslyckats. Då kändes det, som om mor gav upp. Läkarna frågade oss, om de skulle försöka igen. Jag sa nej, för jag tyckte, att mor lidit tillräckligt. Men mina syskon sa ja. De ville ge henne ännu en chans att få leva vidare. Då min mor dog, gick jag ensam ut på en balkong på lasarettet och grät. Jag älskade min mor och sörjde henne djupt.

 

 

 

Min fars sjukdom och död

1964 upptäckte min storasyster Gunborg, att far hade blod i avföringen.
Hon såg till, att han kom till doktorn och där upptäcktes, att han hade cancer.
Han var då 72 år. Far fick remiss till lasarettet i Visby, som sände honom vidare till Karolinska sjukhuset för operation.
Jag fick i uppdrag av mina syskon att hälsa på honom på Karolinska sjukhuset. Antagligen var det för att jag börjat jobba i Domkyrkan och var lite religiös.
Jag trodde, att far min skulle bli glad att se mig när jag kom dit, men han blev mest orolig för hur jag skulle komma hem igen. Kanske visste han om mitt dåliga lokalsinne och undrade med all rätt hur jag skulle klara det. (Jag åkte taxi till Bromma och tog flyget hem på mina syskons bekostnad, så det gick bra.) Typiskt för min far att oroa sig mer för mig, och hur jag skulle komma hem än för sin egen förestående operation.

Nåväl min fars operation gick relativt bra. Han blev stomi opererad och bunden vid sängen ett halvår. Han var hemma och storasyster Gunborg skötte honom.
I grunden var han möbelsnickare och hade varit slöjdlärare både i Gammelgarns skola och i Kräklingbo. Så småningom kravlade han sig ur sängen med en järnvilja utan like och ut i snickarboden och gjorde gungstolar till några av oss barn.

Cancer är en svår sjukdom och den spred sig till slut också till lungorna. Gunborg, som skötte om honom, fick starka tabletter som hon skulle ge honom, när slutet närmade sig.

Det var först när far var sjuk och döende i cancer, som jag kom nära min far. Jag föddes när han var 52 år och hade sju syskon som var födda före mig. Jag hade inte gjort något större väsen av mig. Det hade gått bra i skolan  och i övrigt var jag en lugn och stillsam grabb, så jag var just inte så mycket han behövde oroa sig för.

Min mor kom in till fars sjuksäng och var ledsen över att hon sett en dödsannons där någon av fars arbetskamrater och vänner hade dött. Far sa att det var deras tur nu, och att det inte var något konstigt med det. De hade levt sitt liv.

Bland det sista far sa var, att när han dött skulle vi ringa Stranges, för oss barn blev det inget av med. Vi skulle sälja någon kalv, som kunde räcka till begravningskostnaderna.

Far dog så lugnt och stilla, och jag ringde Stranges och allt det där, eftersom jag i alla fall arbetade i kyrkan. Jag kände mig stark och duktig som klarade det svåra.

Några månader efter fars bortgång hände sig att jag fick beröm av någon präst för något jag sagt. Glad över detta tänkte jag: ”Det skall jag berätta för min far”.
Men så kom jag ihåg att det går inte, eftersom han var död. Jag tror, att det var först vid detta tillfälle jag fattade, att han var borta.

 

Något om mina nära anhörigas död.
Farmor blev nästan 90 år, fast hon fick en stroke i 78 års åldern och blev ständigt sängliggande i hemmet i 12 långa år. Jag var bara två år, när hon fick stroken, så jag minns henne aldrig som sittande eller uppe, utan bara som sängliggande. Vi barnbarn låg i samma rum som vår farmor. Hon var tålmodig och full av humor. Klagade aldrig, men det hände på nätterna, att hon bad till Gud, att få slippa leva längre. Hon sa till oss barnbarn, att vi inte skulle vara rädda för henne, när hon var död, för hon ville oss inget ont. (Ändå blev jag mycket rädd en gång, när hon stod lik i bryggarhuset. Jag skulle på kvällen hämta någonting där och skulle öppna dörren. Det gick inte, så jag sparkade med all kraft till dörren, som flög upp och ut genom dörren kom någonting farande.
Jag tog trappan till huset i två språng och störtade in i köket och berättade, att något kommit ut genom dörren, när jag sparkat upp den. Några av de andra gick med mig för att se. Det var en kvast som kommit för dörren och som ramlat ut, när jag sparkade upp den. De andra fick mycket roligt åt min rädsla.)

Jag var femton år, när farmor dog. Alla de andra satt inne hos henne, men jag vågade inte vara med utan satt ensam i köket. De andra berättade, att farmor flera gånger sträckt sina händer högt upp i luften. Antagligen för att få luft. (Min teori)
En av mina bröder, som flyttat till fastlandet då jag var i tioårsåldern, sa vid ett tillfälle ”Hur kan det komma sig, att du, Sune, som alltid var så rädd och ängslig klarar av att ta hand om väldigt svåra ting?”
Han menade väl att ge mig en komplimang, fast jag blev innerst inne lite sårad.
Jag var väl inte den modigaste som barn, men levde ändå ett ganska ”farligt” liv tillsammans med min jämnårige kompis. Kanske menade han t ex stunden när jag satt i köket, när min farmor dog.