Min mor
Min far dog 1967 i cancer. Han var då 75 år. Min mor sörjde honom naturligtvis och kände sig trött. Hon var bara 65 år, men vi trodde, att hennes trötthet berodde på, att hon sörjde sin man. Vid ett sjukbesök trodde doktorn, att hon led av förstoppning och inte haft så mycket avföring. Jag tror, att hon fick någon medicin mot det, men det hjälpte inte. Hon var diabetiker och åt tabletter mot sjukdomen. Dessutom använde hon ett sötningsmedel, som kallades cyklamat, om jag inte minns fel. Efter julen 1968 kom hon till lasarettet i Visby. Där konstaterades att hon hade magsäcken full av cancer, och man gjorde ingen mer operation utan sydde bara igen. Hon blev inlagd på sjukhuset och avled 29 april 1969. Hon var medveten ända in till sista andetaget. Jag minns, att när sjuksystern inte kunde finna något blodtryck, så försökte mor ännu viska något, som jag inte uppfattade.
Det underliga är, att när far gick bort kände jag mig stark och duktig, trots att jag bara var 24 år. Nu hade jag blivit två år äldre och kände mig ledsen, svag och eländig. Mor hade alltid visat mig stor kärlek, precis som hon visade alla mina syskon. Jag arbetade i Visby domkyrkoförsamling som ungdomssekreterare och var varje middagsrast vid hennes sjukbädd. En gång, när hennes bror dött och skulle begravas, höll jag en andakt med henne. En skärm hade ställts vid hennes säng. Hennes bror hade avlidit på fastlandet.
Vi talade aldrig om, att mor skulle dö. Trots att vi båda visste att det var så. Eller kanske hoppades hon att få leva in i det sista. Jag tror, att sista dygnet hon levde hände något. Det var, när läkarna försökt ge henne blodöverföring men misslyckats. Då kändes det, som om mor gav upp. Läkarna frågade oss, om de skulle försöka igen. Jag sa nej, för jag tyckte, att mor lidit tillräckligt. Men mina syskon sa ja. De ville ge henne ännu en chans att få leva vidare. Då min mor dog, gick jag ensam ut på en balkong på lasarettet och grät. Jag älskade min mor och sörjde henne djupt.
Sunes blogg 