Tankar om döden 18

Min fars sjukdom och död

1964 upptäckte min storasyster Gunborg, att far hade blod i avföringen.
Hon såg till, att han kom till doktorn och där upptäcktes, att han hade cancer.
Han var då 72 år. Far fick remiss till lasarettet i Visby, som sände honom vidare till Karolinska sjukhuset för operation.
Jag fick i uppdrag av mina syskon att hälsa på honom på Karolinska sjukhuset. Antagligen var det för att jag börjat jobba i Domkyrkan och var lite religiös.
Jag trodde, att far min skulle bli glad att se mig när jag kom dit, men han blev mest orolig för hur jag skulle komma hem igen. Kanske visste han om mitt dåliga lokalsinne och undrade med all rätt hur jag skulle klara det. (Jag åkte taxi till Bromma och tog flyget hem på mina syskons bekostnad, så det gick bra.) Typiskt för min far att oroa sig mer för mig, och hur jag skulle komma hem än för sin egen förestående operation.

Nåväl min fars operation gick relativt bra. Han blev stomi opererad och bunden vid sängen ett halvår. Han var hemma och storasyster Gunborg skötte honom.
I grunden var han möbelsnickare och hade varit slöjdlärare både i Gammelgarns skola och i Kräklingbo. Så småningom kravlade han sig ur sängen med en järnvilja utan like och ut i snickarboden och gjorde gungstolar till några av oss barn.

Cancer är en svår sjukdom och den spred sig till slut också till lungorna. Gunborg, som skötte om honom, fick starka tabletter som hon skulle ge honom, när slutet närmade sig.

Det var först när far var sjuk och döende i cancer, som jag kom nära min far. Jag föddes när han var 52 år och hade sju syskon som var födda före mig. Jag hade inte gjort något större väsen av mig. Det hade gått bra i skolan  och i övrigt var jag en lugn och stillsam grabb, så jag var just inte så mycket han behövde oroa sig för.

Min mor kom in till fars sjuksäng och var ledsen över att hon sett en dödsannons där någon av fars arbetskamrater och vänner hade dött. Far sa att det var deras tur nu, och att det inte var något konstigt med det. De hade levt sitt liv.

Bland det sista far sa var, att när han dött skulle vi ringa Stranges, för oss barn blev det inget av med. Vi skulle sälja någon kalv, som kunde räcka till begravningskostnaderna.

Far dog så lugnt och stilla, och jag ringde Stranges och allt det där, eftersom jag i alla fall arbetade i kyrkan. Jag kände mig stark och duktig som klarade det svåra.

Några månader efter fars bortgång hände sig att jag fick beröm av någon präst för något jag sagt. Glad över detta tänkte jag: ”Det skall jag berätta för min far”.
Men så kom jag ihåg att det går inte, eftersom han var död. Jag tror, att det var först vid detta tillfälle jag fattade, att han var borta.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s