Tankar om döden 17

Något om mina nära anhörigas död.
Farmor blev nästan 90 år, fast hon fick en stroke i 78 års åldern och blev ständigt sängliggande i hemmet i 12 långa år. Jag var bara två år, när hon fick stroken, så jag minns henne aldrig som sittande eller uppe, utan bara som sängliggande. Vi barnbarn låg i samma rum som vår farmor. Hon var tålmodig och full av humor. Klagade aldrig, men det hände på nätterna, att hon bad till Gud, att få slippa leva längre. Hon sa till oss barnbarn, att vi inte skulle vara rädda för henne, när hon var död, för hon ville oss inget ont. (Ändå blev jag mycket rädd en gång, när hon stod lik i bryggarhuset. Jag skulle på kvällen hämta någonting där och skulle öppna dörren. Det gick inte, så jag sparkade med all kraft till dörren, som flög upp och ut genom dörren kom någonting farande.
Jag tog trappan till huset i två språng och störtade in i köket och berättade, att något kommit ut genom dörren, när jag sparkat upp den. Några av de andra gick med mig för att se. Det var en kvast som kommit för dörren och som ramlat ut, när jag sparkade upp den. De andra fick mycket roligt åt min rädsla.)

Jag var femton år, när farmor dog. Alla de andra satt inne hos henne, men jag vågade inte vara med utan satt ensam i köket. De andra berättade, att farmor flera gånger sträckt sina händer högt upp i luften. Antagligen för att få luft. (Min teori)
En av mina bröder, som flyttat till fastlandet då jag var i tioårsåldern, sa vid ett tillfälle ”Hur kan det komma sig, att du, Sune, som alltid var så rädd och ängslig klarar av att ta hand om väldigt svåra ting?”
Han menade väl att ge mig en komplimang, fast jag blev innerst inne lite sårad.
Jag var väl inte den modigaste som barn, men levde ändå ett ganska ”farligt” liv tillsammans med min jämnårige kompis. Kanske menade han t ex stunden när jag satt i köket, när min farmor dog.