Något om min familjs religiositet.
Återkommer till boken Längtan efter tro.
Jag skrev där, att jag växte upp i en ateistisk familj. Det var nog inte riktigt sant.
Farmor, som levde under mina första 15 år, delade vi rum med. Hennes far, Georg eller ”Jörrn” som han kallades, var en av de första baptisterna på ön. Det innebar att min farmor, Charlotta, gick i baptistisk skola vid Sigdes i Östergarn. 1945 fick hon en stroke och blev sängliggande i tolv hela år. Jag minns, att man lyfte henne från säng till säng, när det skulle bäddas. Hon var en stark kvinna. Alltid glad och på bra humör. ”Slog käft” med oss barn och var full av humor. På nätterna hörde man dock henne be till Gud, att hon måtte slippa vara med längre. (I Kräklingbo hade en strid uppkommit i kyrkorådet, om man skulle skaffa en ny likvagn eller inte. Hon fick reda på det och bad på natten, att gode Gud låt mig få åka i gamla likvagnen).
Far hade någon slags tro på att det fanns något, som höll ordning i universum, så att inte planeterna kolliderade. Bibeln trodde han inte så mycket på. Han hade hakat upp sig på, att man ändrat i bibelöversättningarna. I övrigt så levde han efter kristna värderingar. Han dog hemma. Jag var ungdomssekretare i Domkyrkoförsamlingen och hälsade ofta på min far, när han döende låg där i sängen, förgiftad av sin cancer. Han berättade, att han ofta såg långa texter uppspikade på väggar framför sig. Jag blev intresserad och trodde det var något religiöst, men han gjorde mig besviken och sa att det tyvärr inte var sådana texter.
Mor hade växt upp under svåra förhållanden. Hon hade blivit lillpiga i Hejde prästgård, som fjortonåring då hennes mor dött. Hon kom så ut som piga i Halla, där jag tror, att hon kommit i kontakt med någon frikyrklig ungdomskrets. Tyvärr blev hon mycket sårad efter det att hon fött sitt första barn 1928, då prästen ville, att hon skulle ”kyrktas”. En slags rening för att hon fött barn, för att hon skulle få komma in i kyrkan och vara med på barnets dop. Något liknande finns ännu kvar, men kallas då en ”Moders tacksägelse”. Jag frågade min mor, om hon inte ville ha nattvarden inför sin död. (Hon var döende i cancer sextiofem år gammal.) Hon sa, att hon inte var värdig. Det gjorde mig ont att hon sa så. Inte värdig, men prästers tidigare predikningar talade mycket om, att man skulle vara värdig för att gå till nattvarden. (Jag var hos henne på lasarettet varenda middagsrast och följde henne till slutet under några månaders tid.) Jag fick höra av min stora syster, att när jag var riktigt illa ute och i ungdomen gjorde fel saker, så bad hon för mig. Så visst var hon religiös. Det förekom inga aftonböner eller måltidsböner i vårt hem. Inte heller gick man så ofta i kyrkan. Det hände att äldsta syster, Gunborg, tog med oss småbarn till kyrkan. Fast vi kom alltid för sent. Kom in under första psalmen. Gunborg var nog den som var mest religiös av oss. Skrev själv en fin julpsalm, Kyrkornas klockor kalla. (Den finns inte med i psalmboken) Jag skriver, att vi inte bad aftonbön, men det är inte riktigt sant. Problemet är att jag inte minns det. Stora syster Gunborg gav varje nytt barn i familjen var sin aftonbön. De andra äldre syskonen har berättat att man varje kväll bad sin aftonbön, men när jag föddes hade seden bleknat bort. Jag fick dock också jag en egen aftonbön av henne.
Psalm 522 i 1937 år psalmbok.
Gode Fader i din vård,
Tag oss här i denna gård
Far att han får kraft att sträva
Gode Gud att mor får leva.
Gud som haver barnen kär
Hjälp ock den som liten är.
Minst en av mina bröder var uttalad ateist. Det var honom som jag såg upp till mest.Vi hade astronomiintresset gemensamt, Han gick ut skolan med stort A i matte.I våra okunniga samtal om rymden, kom han på varför månen alltid vänder en sida mot jorden. Man såg aldrig baksidan på månen. Han trodde det berodde på att tyngdpunkten på månen inte var alldeles i mitten, utan i ena kanten, så att den alltid hängde ner mot jorden. Ja, jag har hört sen, att det inte är så, men jag undrar ändå. Kanske visar framtiden att han har rätt.
Jag blev präst efter det, att jag fått en märklig uppenbarelse. Vi trivdes dock bra tillsammans ändå och rörde aldrig vid de religiösa frågorna. (Han gifte sig dessutom med min hustrus syster.)
(Apropå Martins teori om månen, så träffade jag nyligen en astronom, som arbetat med galaxer otroligt långt borta från vår jord. Han gav min broder Martin rätt. Martins teori om varför månen alltid vänder en sida mot jorden var korrekt. Han sa t.o.m. att jag kunde berätta för Martin att hans teori var riktig. Det går inte för Martin har varit död i många år. – Men ändå?)
I stort sett kan man nog ändå säga, att någon stark religiositet har jag inte växt upp med. Däremot var kärleksbudskapet viktigt.
Sunes blogg 