Tankar om döden 21

Slutet

Ja, Jag har förändrats något.

Denna hemska dödsångest jag upplevde vid min första hjärtinfarkt, när jag var 36 år, och som höll i sig några år är inte den samma längre. Jag är inte bitter, och längtar inte efter att få dö. Nej, inte alls. Tvärtom jag älskar livet. Gläds åt att se våra barns och barnbarns familjer växa upp. Glad över barnbarnsbarnen, Gabriel och Ingemar. Jag har alltid älskat barn och trivts tillsammans med dem. Den upptäckt jag gjort är, att jag lätt blir trött, när jag umgås med barnbarnsbarnen. Det grämer mig, för jag vill ju så väl, men har inte orken kvar. Jag märker också på våra barn och deras respektive, de är 54,53,52, 51,49 och 47 år, att de ”växt” ifrån mig. Dels hör jag dåligt och dels hänger jag inte riktigt med, när de pratar med varandra. De har sina liv, och det är som det ska. Jag behövs inte på samma sätt längre. Det är naturens ordning. Min farmor sa: Den unge kan dö, men den gamle skall dö”. Ja, så är det bara. Jag har förstått att det också stämmer, som min far sa, att det är vår (min) tur nu.

Jag tvivlar inte ett dugg på, att jag är älskad av min familj. Jag tror t.o.m att de ännu ser upp till mig ibland, men ändå kan jag känna mig lite utanför. Det är inte som förr, när de var barn och beroende av mig. De klarar sig själva.

Hur har jag då förändrats? Ja, ångesten har lämnat mig. Jag kan väl inte säga, att jag inte längre är rädd för att dö. Då skulle jag kanske ljuga, för man vet aldrig hur man reagerar, när ”dödsstunden” kommer. Kanske blir jag då ändå rädd. Det känns annorlunda på något sätt. Jag tror, att jag har accepterat min förestående död. Jag ser inte fram mot den – men jag accepterar den. Det har säkert med åldern att göra. Selma Lagerlöf bad: ”Låt min själ komma till mognad innan den skall skördas”. Kanske, kanske sker det även med mig.