Tredje boken jag läste var Ove Wikströms :
Sonjas godhet.
Den bygger på Sonja Marmeladova, som förutsättningslöst ger ut sin kärlek till en mördare och bedrövlig man, som tvingar henne att prostituera sig för att mannen ska klara sitt uppehälle. Sonja är en rollfigur ur Dostojevskijs: ”Brott och straff”.
Jag läste nyss en recension av boken ”Sonjas godhet”, där en kvinnlig doktor i etik går hårt åt Ove Wikströms sätt att skriva om Sonjas utgivande kärlek. Agape. Kanske har recensenten missförstått vad det hela handlar om? Ove Wikström tycker, att vi har blivit så egoistiska och allt handlar om, att man själv skall ha det så bra som möjligt. Sonjas godhet påminner om Herren Kristus, som gav sitt liv för oss andra. Den självutgivande kärleken eller Agape, som den heter på grekiska. Hur man kan ge kärlek utan att förvänta sig något i gengäld är kanske främmande för oss idag.
Ove Wikström poängterar också, hur viktigt det är att ha ett bra bibliotek hemma. Han beskriver, hur han lever sig in i böckernas värld, och att han ofta återkommer till böckerna han läst. En av dem är ”Brott och straff.” Han skriver att figurer i böckerna blir verkliga figurer. Först tyckte jag det lät konstigt att fantasifigurer kan bli verkliga, men det ligger något i det. Karl-Oskar och Kristina lever ju inom mig på ett visst sätt, precis som Biggles och Ginger och Algy i W.E Jones böcker. Ändå är det en viss skillnad. De är ändå fantasifigurer och lever inte i verkligheten. (Jag har en konstig tanke, att i fall en polis läser om en person, som heter Sune och som gjort ett brott, så kan jag inte straffas för det, eftersom det inte är sant. Det har aldrig hänt, utan finns bara i författarens fantasi.) Ja, jag får inte till det riktigt: Någon har sagt, att det dunkelt tänkta är det dunkelt skrivna.
Fortsättning om Ove Wikströms bok i morgon.
Sunes blogg 