Sunes blogg

Kübler Ross bok

Vid Uppsala universitet på 70-talet valde jag att läsa om döden och döendet. Delvis för att jag ville bli präst, och delvis för att jag tänkte mycket ”på min egen förestående död”, som orden lyder i bönen i tacksägelsen som bes i kyrkan, när någon avlidit i församlingen.

Jag läste många böcker. En av dem var Kübler Ross bok, som handlar om döendets fem stadier: (Förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptans).

Förnekelse innebär, att man vägrar tro att det är sant. När man t ex får reda på att man lider av en sjukdom, som kan leda till döden, så tror man att läkaren tagit fel eller att röntgenplåtarna förväxlats o.s.v. (Jag minns mycket väl, när jag för åtta år sen fick reda på att jag hade tjocktarmscancer, men jag kommer inte ihåg, att jag förnekade cancern. Däremot blev jag mycket förskräckt. Jag visste inte ens om, att jag var sjuk. Det var genom ett avföringsprov som alla skulle ta, som fyllt 65 år, som det upptäcktes. Det jag minns är, att jag kramade min hustru hela natten.)

Ilska. Man är arg för att hustrun eller någon annan varit orsak till att man fått sjukdomen. Arg på sjukdomen som sådan. (Jag kände ingen sådan ilska. Snarare ledsnad, men hade ingen att skylla på.)

Förhandling. Man förhandlar med en högre makt att om man blir frisk, lovar man att bli en bättre människa. Jag kom att tänka på många som varit i sjönöd och blivit räddade. Flera votivskepp i våra kyrkor har nog tillkommit på så sätt. De som varit i sjönöd har lovat Gud, att om de blir räddade, så skall de skänka något till kyrkan. (Förhandlade gjorde jag också med Vår Herre, men jag har glömt,vad jag lovade.)

Depression. Man blir inåtvänd och ledsen. (Stämmer precis in på mig. Jag ville verkligen leva och kände mig mycket ledsen för att mitt liv kunde vara slut.)

Acceptans. Man accepterar sin situation. Låter kanske för bra för att vara sant. Jag har mött döende, som absolut inte velat dö. In i det längsta har de hoppats på ett mirakel. Hoppet förekommer för övrigt under alla faserna. Faserna går ibland i varandra. Det finns ingen bestämd gräns. Naturligtvis har jag mött många döende, som accepterat sin situation och med stort lugn sett fram emot sin förestående död. Men som sagt, inte alla.

Elisabeth Kübler Ross dog 2004. Hon var psykoterapeut och arbetade mycket med döende barn. Hon berättar i en intervju, att hon inte tror att det finns ett ”liv efter detta”, utan att hon vet att det finns.

I Herman Lindkvist bok
Historien om Sverige – från islossning till kungarike
berättar han om olika gravskick såsom Dösar, Gånggrifter, Hällkistor och  väldiga högar eller kullar där stora vikingahövdingar blivit begravda.

Herman Lindkvist skriver att

Ibn Fadlans kanske mest intressanta berättelse är den vikingabegravning han bevittnar i staden Atil, en bit söder ut från Bulgar. Han skriver, att den dödes skepp drogs upp på land och omgavs av avgudar i trä. Liket kläddes i finaste kläder och placerades med kuddar och bolster i sittande ställning i ett tält i båten, omgivet av dryckeskärl och diverse föremål och redskap, som kunde behövas för en längre resa, inklusive en harpa. En hund klövs i två delar och slängdes upp i båten. Tätt följd av två hästar, två oxar, en tupp och en höna. En av mannens slavinnor ansågs ha anmält sig frivilligt att följa honom i döden. Hon dracks kraftigt berusad. Så beskriver sen den häpne ambassadören att den omtöcknade kvinnan fördes fram till hövdingen. Sex män grep henne och förde in henne i tältet, där de alla i tur och ordning låg med henne, varpå en gammal kvinna, som kallades dödens ängel stack ihjäl henne samtidigt som männen ströp henne med ett rep. Så tände mannens släktingar på fartyget och de andra männen kom fram med brinnande ved…

I Herman Lindkvists berättelser om begravningar i boken ”Från islossning till kungarike” framgår, att man ” i alla tider” trott på en fortsättning efter livet på jorden.

(Kanhända fick vikingahövdingen som begravdes i Atil så stor begravning för att inge respekt bland folket, eller också var det så, att man verkligen trodde på ett liv efter döden?)

Vikingahövdingens begravning synes mig vara oerhört grym. Både djur och människa fick sätta livet till för att ”behaga” den döde.

Fast å andra sidan finns det unga män och kvinnor som av ideella skäl spränger sig själva till döds i dag.

 

 

 

Fortsättning Ove Wikström

Ove Wikström beundrar jag mycket. En gång, när han var och föreläste för oss präster på 80 talet i Alskogs stiftsgård, tyckte jag, att hans värderingar och det han sa var så rätt. Jag kom underfund med, att det var kanske inte så konstigt, för jag hade tenterat på hans doktorsavhandling på 70 – talet. Jag hade helt enkelt gjort hans värderingar och åsikter till mina.

Ove Wikström skriver i sin bok också, att den som inte tvivlar är inte riktigt klok.En tröst för mig, som trots alla ”bevis” jag fått att Gud finns, ändå är en stor tvivlare.

Ove Wikström berättar också i sin bok, att han drabbats av plötsligt hjärtstopp under ett pass på gymmet. Han var ”död” under en viss tid, men hade inte fått uppleva någon ”nära döden upplevelse”.

Jag har som sagt haft tjocktarmscancer och varit mycket illa ute. Vid ett tillfälle sprack min mage, och jag minns att jag sa ”AJ!”, sen minns jag inte mer. Det var kritiskt, men med skickliga läkares hjälp räddades jag till livet. De ringde min hustru mitt i natten och sa, att de trodde, att jag skulle överleva, men att det var komplicerat. Jag minns, när jag efter operationen låg på intensiven och förmodligen svävade mellan liv och död, att jag fick för mig, att jag färdades på ett hav. Bibelord kom till mig, som att Han för mig till vatten där jag finner ro och andra trösterika ord. Jag var i min medvetslöshet nyfiken på att få se ljuset i tunneln och att få möta Kristus.
Då kom det ett annat bibelord för mig: Inte kan väl en blind leda en blind. Jag minns att jag kände mig sårad. Jag hade i alla fall varit präst i över trettio år och så detta bibelord.

 

Ove Wikström är en av mina ”idoler”. Jag håller med honom om, att personer som finns i romaner kan upplevas som verkliga, men ändå inte. Det beror på om han menar, att Jesus Kristus är på det sättet att han finns i litteraturen, och att det förkunnas om honom i kyrkan. Han skulle då finnas i verkligheten, om jag förstår Ove Wikström rätt. Liberalteologerna menar, att det är förkunnelsen som är viktig, Det spelar då ingen roll om personerna levt i verkligheten eller inte.

(Skulle det i så fall innebära, att om någon förkunnar om livet i Valhall, och Oden och Tor, så får vi vara med i Valhall, om vi dör med svärd i hand?)

 

Det har dock stor betydelse för min tro. Det är för mig viktigt, att Jesus är en verklig person, som historiskt har levt här på jorden. Jag håller med Paulus, när han i andra korintierbrevet skriver, att har Kristus inte uppstått då är vår tro förgäves.

 

 

 

 

 

Tredje boken jag läste var Ove Wikströms :

Sonjas godhet.

Den bygger på Sonja Marmeladova, som förutsättningslöst ger ut sin kärlek till en mördare och bedrövlig man, som tvingar henne att prostituera sig för att mannen ska klara sitt uppehälle. Sonja är en rollfigur ur Dostojevskijs: ”Brott och straff”.

Jag läste nyss en recension av boken ”Sonjas godhet”, där en kvinnlig doktor i etik går hårt åt Ove Wikströms sätt att skriva om Sonjas utgivande kärlek. Agape. Kanske har recensenten missförstått vad det hela handlar om? Ove Wikström tycker, att vi har blivit så egoistiska och allt handlar om, att man själv skall ha det så bra som möjligt. Sonjas godhet påminner om Herren Kristus, som gav sitt liv för oss andra. Den självutgivande kärleken eller Agape, som den heter på grekiska. Hur man kan ge kärlek utan att förvänta sig något i gengäld är kanske främmande för oss idag.

Ove Wikström poängterar också, hur viktigt det är att ha ett bra bibliotek hemma. Han beskriver, hur han lever sig in i böckernas värld, och att han ofta återkommer till böckerna han läst. En av dem är ”Brott och straff.” Han skriver att figurer i böckerna blir verkliga figurer. Först tyckte jag det lät konstigt att fantasifigurer kan bli verkliga, men det ligger något i det. Karl-Oskar och Kristina lever ju inom mig på ett visst sätt, precis som Biggles och Ginger och Algy i W.E Jones böcker.  Ändå är det en viss skillnad. De är ändå fantasifigurer och lever inte i verkligheten. (Jag har en konstig tanke, att i fall en polis läser om en person, som heter Sune och som gjort ett brott, så kan jag inte straffas för det, eftersom det inte är sant. Det har aldrig hänt, utan finns bara i författarens fantasi.) Ja, jag får inte till det riktigt: Någon har sagt, att det dunkelt tänkta är det dunkelt skrivna.

Fortsättning om Ove Wikströms bok i morgon.

 

 

 

 

 

 

Steinbäcks bok: Möss och människor

Steinbäcks bok, ”Möss och människor”, handlar också om moral och etik. Den var lättläst och spännande. Handlade om två män som försörjde sig på lantarbete. Den ene var ”efterbliven”, som man sa förr, och en mycket stark och duktig arbetare. Problemet med honom var, att han var ömsint och kelig. Han smekte råttor, men behärskade inte sin styrka, så han smekte dem så hårt, att de dog.

Den andre tog hand om honom efter bästa förmåga och skyddade honom så gott han kunde. Vid ett tillfälle blev den starke mannen arg på en förman och utan att vilja det tog han livet av honom med sin enorma styrka. Den andre hjälpte honom att fly till en plats de tidigare kommit överens om, ifall de skulle behöva fly. Den andre skulle komma efter, så fort han kunde. Mannen som flydde väntade och väntade på att den andre skulle komma till honom. Han kom så småningom, men hade då med sig en folkhop, som kommit för att gripa den starke mannen. Den andre förstod, att den ”efterblivne” skulle få lida mycket, när han blev tillfångatagen. Därför dödade han mannen genom att skjuta honom.

 

Jag tänkte, när jag läste om hur den ”efterblivne” smekte mössen så hårt, att han dödade dem, att ibland händer det, att när vi vill väl, så kan ändå vårt agerande medföra, att det blir helt fel.

Mannen, som sköt honom, gjorde det av kärlek. En ond handling, som kanske var god. På samma sätt, som jag i en westernfim såg Zeb Mac Chaen skjuta sin kompis, som var bunden vid en totempåle. Han skulle avlivas på det smärtsammaste sätt indianstammen kunde tänka sig. Zeb tyckte om sin kompis och ville avkorta hans lidande. Återigen en till synes ond handling som kanske ändå var god.

 

 

 

 

Samvetet

Något jag funderar över är om ordet samvete inte längre är så gångbart. Jag läste i Sigtuna på 60-talet. Jag fick då för första gången lära mig, att samvete i sig inte var någon riktig koll på vad som var rätt och fel. Det måste vara ett av Gud upplyst samvete för att det skulle fungera, stod det i läroböckerna. (Exempel: I fall det var brukligt inom en kultur med ”hedersmord” så kunde en person få ”dåligt samvete” om man inte dödade sin dotter, som gjort ett felsteg enligt deras tro .)

Nu år 2018 tycker jag mig märka, att man återigen talar om, att samvetet är objektivt. Kanske är det så att det finns någonting inom oss som gör att vi egentligen vet vad som är rätt eller fel.  Samvetets röst hörs, när man gjort något fel eller gjort någon illa.

 

 

Stefan Einhorns bok. Mina funderingar

Dödssynderna

Först nämner han de gamla som är Högmod, Vällust, Frosseri, Girighet, Lättja, Vrede, Avund.

De Nya är enligt Stefan Einhorns undersökning: 1 Falskhet, 2 Hat, 3 Hänsynslöshet, 4 Översitteri, 5 Trångsynthet, 6 Främlingsfientlighet, 7 Girighet.

Girighet finns med på båda listorna. Den ”värsta” dödssynden är enligt undersökningen Falskhet. Det var den som fick de flesta ”rösterna” i undersökningen.

Stefan Einhorn menar, om jag fattar honom rätt, att vi kan lära oss vinna över våra mörka sidor. Han ger ex på någon väldigt rik och girig man, som förändrats och idag ger stora summor pengar till välgörande ändamål.

Jag kommer att tänka på lagens tredje bruk enligt kristendomen. Lagens första bruk sägs vara att hålla ordning på vår tillvaro. T.ex att  alla vi i Sverige kör bil på höger sida av vägen. Gjorde vi inte det, skulle det bli fullkomligt kaos i trafiken.

Lagens andra bruk menar man driver till Kristus. En som på allvar försökt leva ett ”rättfärdigt” liv enligt lagen märker snart, att han inte klarar det. Han måste ha hjälp. Få förlåtelse.

Lagens tredje bruk är helgelsen. Den som mött Kristus, mött hans kärlek vill efterlikna honom. Därför arbetar han med sina mörka sidor. Försöker komma till rätta med dem.

Kristendomen, ja, kanske alla religioner, är ense med Stefan Einhorn om att vi alla, var och en av oss, har inte bara goda sidor, utan även mörka. Det gäller att inte låta den mörka sidan styra oss, utan mer och mer styras av den goda. Arbeta på vår helgelse.

 

Tankar om döden 3

Helvetet

En av recensenterna till min lilla bok: ”Längtan efter tro” skrev, att min bok var ett bevis för, att det var vår dödsrädsla eller dödsångest som skapat religionen. Vem vet? Kanske har han rätt? Eller också kan denna ”längtan” vara skapad i oss, som gör att vi (alla tror jag) söker efter kontakt med vår Skapare?

Min egen dödsrädsla har ingenting med helvetet att göra. Nej, underligt nog har jag inte varit rädd för det. Trots att det i predikningar förr i världen och även i evangelierna talas om ”den dubbla utgången”. ”Det brinnande gehenna” var soptippen utanför Jerusalem, har jag fått lära mig. De ”som inte höll måttet” kastades på soptippen. Det har dock inte skrämt mig och varit orsak till min dödsskräck. Nu på senare år har jag tänkt på det ibland, när jag förstått, att jag inte heller ”håller måttet”, men i det fallet förlitar jag mig på Guds nåd. Tror att Gud är god. (Skärselden tror jag en del av oss får uppleva under detta livet. Många har det mycket besvärligt.)

Min rädsla och min skräck är att det inte skulle finnas någon Gud. Att det inte finns något hopp, att allt är slut i och med döden? Den totala intigheten? Frågan är nu, när jag uppnått 75 års ålder: Är mina tankar annorlunda inför döden nu, än när jag var 36? 

Men först några andra reflektioner. Andra boken jag läste var Stefan Einhorns ”De nya dödssynderna”.

Nina Einhorns bok. Mina funderingar.

Nina Einhorns bok: ”Vad hände på vägen till Damaskus?” slog undan fötterna på mig. Enligt henne så finns ingenting utanför evangelierna som visade på, att Jesus någonsin funnits. Jo, det finns en judisk historieskrivare, Josefus Flavius, som har någon liten anteckning om en man, som hette Jesus. Det var dock inte alls säkert, att det var Jesus Kristus han menade. Skulle nu Jesus ha funnits i verkligheten, så blev han inte korsfäst och blev han korsfäst, så dog han i alla fall inte, utan överlevde korsfästelsen och kunde på så sätt visa sig för apostlarna igen. Det är troligare, skriver Nina Einhorn, att Josefus Flavius menar, att Jesus var Jesus Barabbas.  Men Barabbas var en bandit och rövare, som skulle avrättas för sina illdåd. (Min anmärkning.) I bibeln berättas att Jesus Kristus blev korsfäst i Barabbas ställe.

Jesus Kristus kom med kärleksbudskapet. Han sa: ”Mitt bud är detta att ni skall älska varandra så som jag har älskat er”. Och vidare: ”Älska dina fiender och be för dem som förföljer er”. Även många andra liknande ord om kärlek står det om i Bibeln att Jesus Kristus sa. Det var inte Barabbas som kom med det budskapet.

 

 

 

 

(Mina reflektioner över böckerna som jag nu kommer att göra kan innebära, att jag missförstått, vad författarna menat. Jag kan bara skriva utifrån det som jag uppfattar, att de menat.)

 Sjukdomstiden eller läkningstiden innebar att jag haft mycket tid att läsa. Jag har läst Nina Einhorns bok ”Vad hände på väg till Damaskus”. Boken ”Möss och människor” av Steinbeck. Stefan Einhorns bok: ”De nya dödssynderna”.  En gammal bok av Sigge stark från 1943: ”Cora Bergös gåta”.  Ove Wikströms bok: ”Sonjas godhet”. Slutligen Herman Lindqvists bok: Hans historien om Sverige.” Från islossning till kungarike”. (Lite senare under hösten också biskop Biörn Fjärstedts bok ”Spåren efter Jesus”).

De har fått mig att fundera. Jag har den inställningen, att man inte ska vara rädd för sanningen. Jag är intresserad av naturvetenskap och framför allt kosmos. Läst ”Universum i min hand” av Christophe Galfard och varit ute på samlingar och berättat om kosmos, utifrån boken. Jag har arbetat som präst i 40 år och har fem års studier i teologi vid Uppsala universitet.

 Ett bra samtal, tror jag, består i att en talar, och den andre lyssnar. Den som lyssnar tar in eller överväger, vad den andre säger, och svarar så på den andres inlägg. Skulle det då vara så, att man tycker den andre har starkare skäl för sina argument än man själv har, är det rimligt att man tar till sig den andres åsikt. Risk finns att man kan bli betraktad som en ”velpetter”, som inte har några bestämda åsikter. Men jag tror, att det är en bra ”miljö” för ett samtal att vara öppen och mottaglig för andras värderingar och åsikter.

 Alltför ofta hör man i debatter och samtal hur en försöker tala, medan den andre visserligen håller tyst, men är bara formulerande sitt nästa inlägg och reflekterar inte över vad som sagts utan kör envist på med sitt.

Det kan vara besvärligt, att ha sådana åsikter som jag har. Vid läsandet av Nina Einhorns bok, hamnade jag i något som skulle kunna kallas ”troskris”.

Jesus Kristus betyder oerhört mycket för mig. Jag sa i min ungdom, att jag var ateist, men blev omvänd genom ett, som jag upplever det, mirakel. Mina ögon bokstavligt talat öppnades då av en fantastiskt skinande hand, när jag hade somnat vid bilratten.

 Jag fick lära känna Jesus Kristus. Fick lära mig om hans liv och om hans apostlar, och om allt annat som hör kristendomen till. Jag fick reda på, att det var mycket trovärdigt, att han efter sin korsfästelse och död på tredje dagen blev levande igen. Jag gladdes åt hans försoningsgärning, som kunde ge också mig det eviga livet. Det är viktigt för mig, att denne Jesus levt här på jorden, och att det är sant, att han korsfästes, dog och uppstod på tredje dagen. Min tro står och faller med detta.