Tankar om döden 14

Rymden

I kväll, när jag skriver det här, är det en underbar stjärnhimmel utanför. Jag har alltid varit intresserad av astronomi. Jag minns en sån här underbar stjärnhimmel för ett år sedan. Jag hade druckit ett par glas vin. Gick ute i trädgården lite smålycklig och filosoferade, såg upp mot stjärnhimlen och sa för mig själv. Hör Du Gud, om Du finns, kan Du inte ge mig ett litet tecken ?  Då var det som om någon visade mig på alla stjärnor och en röst inom mig sa: Duger inte det här?

Kanske ligger det mycket i de orden. Vi har så lätt för att tro, att om det ska vara en gudsupplevelse, så fordras det något annorlunda, något vi inte kan förklara. Men är inte hela tillvaron en Gudsupplevelse ?  Just känslan av att någon är med oss i vardagen?  Jag minns så väl mina hemska år av dödsångest i slutet av 1970-talet och början på 1980-talet. Hur jag nästan förlamades av ängslan och oro. Men det fanns något under denna tid, som jag saknat lite grand senare. Det var närheten till Herren. Vi var i ständig dialog med varandra. När jag blev friskare försvann lite av denna närhet och jag saknar den.  Det påminner lite om den vackra berättelsen Fotspår. Ni minns mannen som stod vid livets slut och tillsammans med Herren såg tillbaka på sitt liv. Han såg liksom ljusbilder från sitt liv målas upp på himlavalvet. Genom varje bild gick såsom fotspår i sanden . Han förstod, att det symboliserade hans vandring genom livet. Två fotspår var det. Ett som var hans eget och ett som var Herrens, som osynlig gått vid hans sida. Men då han såg närmare efter, såg han att i de stunder i hans liv, när han haft det svårt såg han bara ett fotspår. Bedrövad över detta sa han till Herren, att Herre, Du lovade ju att gå med mig hela vägen genom livet. Varför övergav du då mig, när jag hade det som svårast? Herren svarade: Min älskade vän, jag skulle aldrig överge dig, utan de gånger i ditt liv när Du hade det svårt, då när du bara ser ett fotspår är det mina fotspår du ser. Det var då när jag bar dig.

Jag är förvånad och glad över att Herren inte övergivit mig . Jag skulle ha förståelse för, om han hade gjort det för länge sen. Jag är glad över de ”syner” jag fått se. Vad det än är har de påverkat mig starkt. Och ändå vill jag avsluta med att hänvisa till berättelsen om ,när Jesus visar sig för Thomas efter uppståndelsen. Då när han visar såren efter spikarna i sina händer och såret i sin sida, och då den tvivlande Thomas utbrister: Min Herre och min Gud.

Då svarar Jesus: Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte ser, men dock tror.

– – –

Sonen Kent tog det här fantastiskt fina fotot av stjärnhimlen från Minneslunden i Klinte. Man ser delar av vår galax, Vintergatan som ett ljusare parti i fotot. Milkway på engelska. Ett passande namn på vår Vintergata.