Tankar om döden 13

Påskdagen 1999 i Anga kyrka 

Jag nämnde ovan att fastan och Påskens gudstjänster betytt mycket för mig. I Visby Domkyrka då jag första gången firade Skärtorsdagsmässa med alla präster och andra anställda i församlingen hade jag en stark upplevelse av att vara med bland Jesus och lärjungarna när de första gången firade nattvard där i salen på övre våningen i ett hus i Jerusalem. Sen dess har jag nästan alla år upplevt den tiden i kyrkoåret mycket starkt. Jag minns med glädje Dymmelonsdagen i Eksta då många församlingsbor, personalen och eleverna i skolan på morgonen stod och lyssnade till kyrkklockan som ”dymlade” för första gången på många år. En märklig stämning och andakt grep oss. Passionstiden hade börjat. Nu 1999 hade jag ingen känsla av att det var fastetid eller att Påsken närmade sig. Jag tyckte allt var som vanligt. På Skärtorsdagens kväll vid nattvardsgudstjänsten på Östersol drabbades jag plötsligt av en fruktansvärd ångest. Jag hade svårt att andas, svårt att genomföra gudstjänsten. Detta höll i sig hela Långfredagen och Påskafton. När jag så skulle börja högmässan på Påskdagen i Anga kände jag mig lätt förvirrad. När jag knäböjde vid altaret såg jag Kristus levande till höger om altaret. Jag såg honom stående med händerna längs sidorna, såsom på Thorvaldsens skulptur, och det var som han sa till mig: ”Frid vare med dig..” Jag kom av mig i gudstjänstordningen. Jag bad kollektbönen istället för syndabekännelsen. En av gudstjänstdeltagarna, Eva-Britta Ståhl, skriver om händelsen så här i Svenska Dagbladet efteråt.

Äntligen stod prästen i predikstolen. När han tidigare knäfallit framför altarets påskliljor var det som om han kommit av sig. Det hade varit svårt att höra vad han bad om. Men nu stod han där och sade att han alldeles nyss hade sett Jesus Kristus där framme, med utbredda händer – han visade hur – och det är ju inte var dag man ser Jesus så därför tyckte jag att jag skulle berätta det för er……………..Kvar efter nattvardsgången i solfläckarnas bländande mönster framme vid altarringen, kvar efter utgångspsalmens Jesus som gick fram likt vårdagssol i morgonglöd ur natt och död till liv förutan like, kvar efter hans ansikte som lyse över oss, var något som ville ropa, som var gråt och jubel på samma gång…

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s