Sunes blogg

(Fotot infört i Visby stiftsblad 1969 eller 1970)

Under min tid som ungdomssekreterare byggdes en ny kyrka, Visborgskyrkan i Visby.
Den invigdes Första söndagen i advent 1969. En kyrka med församlingssal och särskilda ungdomslokaler. Jag höll till mest i ungdomslokalerna. Lars Bäckman skrev” Visborgskyrkan 50 år 1969 – 2019 en berättelse om en kyrkas tillkomst, arkitektur och verksamhet – då och idag”.

Lars ringde och frågade mig om barn och ungdomsverksamheten i Visborgskyrkan. Jag sa då, att vi träffade upp emot 300 barn, konfirmander och ungdomar i veckan och att journalisten Lars Collmar varit där för tidningen SE och skrivit om verksamheten. Jag hittade urklippet för någon månad sen och upptäckte då, att jag sagt fel tidning. Det var inte tidningen SE, utan Vår kyrka som Lars Collmar skrev för.

Någon av dåtidens ungdomar hade vid Lars Bäckmans intervju uttalat sig i positiva ordalag om min tid som ungdomssekreterare. Jag blev glad när jag läste vad han sagt.

Vid närmare eftertanke, när jag tänker på alla barn och ungdomar vi träffade i Visborgskyrkan för 50 år sen, så hade jag varit en duktig ungdomssekreterare, så borde kyrkorna varit fulla av 55 – 70 åringar i dag. Riktigt så är det inte. Visst är det någon som blivit präst och några av ungdomarna som blivit diakoner och några som blivit ordförande i kyrkoråd och ledamöter, och några vanliga gudstjänstbesökare, men det borde kanske varit fler, om målsättningen var att få fler gudstjänstdeltagare i kyrkans gudstjänster?

Var det då en misslyckad satsning, att anställa en ungdomssekreterare? Kanske var jag inte så duktig trots allt som ungdomssekreterare?

Några ungdomar som jag talat med på senare år, säger att tiden med Kyrkans ungdom var en av de bästa tiderna i deras liv. Kanske var det bra för dem just då? Kyrkan var på plats, när de behövde den. Det är väl kanhända gott nog och har ett ”egenvärde”?

 

Ja, man har sina funderingar.

 

Äntligen
Har jag läst färdigt Sven Stolpes bok, Boken om Birgitta. 466 sidors pocket bok, med pyttesmå bokstäver, med raderna tätt, tätt. Den var verkligen inte lättläst och jag har haft jobb hela lånetiden för att komma igenom den.

En märklig bok på många sätt. Den heliga Birgitta ”hutar” åt påvar, kungar och drottningar, präster, munkar o nunnor på det grövsta sätt. Lyder de inte ska de straffas av de hemskaste plågor. Många lyder och rättar sig efter Guds eller Birgittas vilja. Många mirakel sker genom henne. Någon har t.o.m. sett att hon kunde flyga. Hon var oerhört betydelsefull i Rom och på andra ställen. Många Birgittakloster finns ännu i dag. Hon ömmade för fattiga, sjuka och prostituerade. Märkliga ting berättas om henne. Hon lär ha haft en fantastisk utstrålning. Jag kan ibland tycka att hennes uppenbarelser kan vara banala och något billiga, men när man läst färdigt boken är man inte oberörd.

Trots att jag tycker att hon är ett konstigt helgon, så känner jag ändå en viss vördnad för henne. Därför ville jag tända ett ljus på mitt nattduksbord där Birgittaboken låg. Jag skulle ta ett foto och sätta in på Facebook för att berätta, att äntligen hade jag kommit igenom boken.

Jag hade fått två sorgebud under dagen med förfrågan om jag kunde ha begravningsgudstjänst för dem.

Nu i natt har jag svårt att somna. Klockan är tre på natten och för en liten stund sen hände det mig något underligt. Jag låg och snurrade i sängen och kunde som sagt inte somna. Plötsligt fick jag se något ljust över mitt nattduksbord. Jag trodde att jag hade fått ut kudden över nattduksbordet, så jag sträckte ut handen efter kudden, men där fanns ingen kudde. Jag såg ett vitt annorlunda sken över nattduksbordet och väggen. Jag blev inte rädd. Tvärtom, jag log för mig själv och tänkte, att Birgitta var nog ett helgon ändå.

 

Min storasyster

Gunborg är fjärde flicka av de sittande från vänster.

Gunborg
Min stora syster.

Gunborg föddes vid Trosings i Gammelgarn 3 mars 1928 och dog på äldreboendet i Roma 2 februari 2013. Hon blev nästan 85 år.

Vi var nio syskon, sex grabbar och tre flickor. I hushållet fanns också far och mor och en farmor som blev nästan 90 år och som var sängliggande efter en stroke i tolv hela år. En av Gunborgs uppgifter blev att vårda henne. Det gjorde hon så bra att endast den sista veckan av sitt liv fick farmor liggsår. Hon dog hemma vid Hajdeby.

Gunborg var duktig i skolan och slutade skolan med toppbetyg. Kanske var hon den av oss syskon som hade bäst läshuvud. Tyvärr fick hon inte studera vidare på läroverk. Dels hade far inte råd och dels behövdes hon hemma, för att hjälpa mor med alla småsyskon och så ta hand om sängliggande farmor. Hon förblev hemmadotter.

En tid efter att hon gått och läst för prästen skrev hon något av en julpsalm. Den finns inte med i vår psalmbok, men hon skrev så här:

Jag tänker på hur hon arbetade gratis ddär hemma under många år. Väldigt långa dagar. Något jag skäms för är att hon sprang uppför trappan och hämtade skjortor åt oss syskon, när vi skulle ut och roa oss. Hon kunde inte följa med. Det fanns alltid något att göra där hemma. Farmor dog 1957. Far blev sjuk i cancer och Gunborg blev också hans ”sjuksyster”. Far dog vid Hajdeby 1967. Mor fick också cancer och dog 1969 på Visby Lasarett.

Kvar på gården fanns Gunborgs bror Yngve och så hon själv. De båda fick överta den lilla gården. Nu kom Gunborgs styrka fram. Vid övertagandet av gården var det rätt mycket skulder. På några år hade Gunborg med sitt ekonomiska sinne, vänt det till en liten förmögenhet. (Kanske är det inte riktigt rättvist mot min far, för han hade tolv personer som skulle ha mat och kläder och Gunborg och Yngve var bara två, men ändå Gunborg kunde med Yngves hjälp få en ganska god ekonomi.)

De levde som om de alltjämt var fattiga och deras lilla förmögenhet kan nog sägas stämma överens med ordspråket: ”Det är inte de stora inkomsterna man blir rik på, utan de små utgifterna”

Gunborg var otroligt kärleksfull. Hon brydde sig verkligen om sina syskon och syskonbarn. Hon var mycket orolig när någon av oss blev sjuk.  Hon brydde sig och oroade sig för en. Hon visade aldrig avundsjuka på oss syskon, som fått en livskamrat och barn. Hon gladdes med oss. Hon var snabb i replikerna (slagfärdig) och hade fin humor. Då hon var i 60 års åldern läste hon ibland äktenskapsannonser. Hon tyckte att alla som skrev sådana annonser, att de alltid var så duktiga och präktiga. Skulle hon skriva en äktenskapsannons, då skulle hon skriva så här:

 Jag är ful och jag är lat
U jag lagar ingen mat
Mycke ensam mitt i högen
Men jag är ju smått förmögen
Sex sjau kattar uppå logen
U en hund som är så trogen.
Ja di är oskaplit snälle
U di gillar källingskrälle.
Orkar inte kamme håre
Langt, gar ända ner pa låre
Sitar för de mest u stickar
U ja håirar klucku tickar.
Jag far aldrig någon herr-ring
Ä skit i de. Ryck upp di kärring.

 

Det finns mycket mera att berätta om stora syster Gunborg.
Syster Bojan har skrivit en fin dikt om henne under titeln:

Gunborg minns.

Jag har tidigare haft den införd i min blogg, så ni som vill läsa den på nytt kan skriva: Gunborg minns, i sökrutan i min blogg så kommer den fram.

 

 

 

Den heliga Birgittas syner om

Helvetet.

Biskop Biörn sa vid ett samtal jag hade med honom, när jag råkat i troskris, att jag läser ”fel” böcker. Jag hade då läst Nina Einhorns bok: ”Vad hände på vägen till Damaskus?”. Hon hade genom sin forskning tyckt sig kunna påvisa att Jesu aldrig hade funnits i verkligheten och att det var Paulus, som hittat på alltsammans, det här med kristendomen.

Nu har jag gjort det igen. Jag läser Sven Stolpes bok: ”Boken om Birgitta”. Jag skrev på Facebook att det var en utomordentligt bra bok att somna till.

Det var det också. Jag kämpade mig igenom de första 200 sidorna i boken.
Läste och somnade. Somnade och läste.

I natt (netres) blev jag dock alldeles klarvaken. Jag läste om hennes uppenbarelser, straff, tortyr, pinor och skräck. Helvetets hemska, äckliga och vidriga plågor. Alltsammans uppenbarelser från Gud, Kristus eller jungfru Maria. Sven Stolpe menar väl, att det egentligen inte är uppenbarelser, utan att den heliga Birgitta säger att det är uppenbarelser för att få större tyngd i sin kritik, mot präster, munkar, nunnor, kungar och drottningar.

Hon levde i en svår tid. Pesten härjade. Präster, munkar och nunnor levde ett liv i sus och dus. Nunneklostren var bordeller påstår Birgitta och moralen var i upplösning. Vid Birgittas ankomst till Rom hade en jordbävning orsakat stora skador. Kyrkorna var utan dörrar och tak och kreaturen gick ut och in i de öppna kyrkorna,

Gunvor och jag bodde en kort tid i Birgittaklostret Palazzo Farnese i Rom. Vi möttes av mycket kärlek och godhet. Jag, som då var ny kyrkoherde i Bunge, beundrade deras uthållighet med alla sina gudstjänster.

Den heliga Birgitta var rikemansdotter och umgicks med kungahusen. Hon ömmade och tog hand om många fattiga och sjuka. Så visst förstår jag att hon blev utsedd till helgon,

Men hennes uppenbarelser???

Hon var åttabarnsmor och var mycket attraktiv. Hon hade nog problem med sexualiteten. Sperma var väl bland det värsta hon visste. Hon avskydde orgasmer som fick hennes kropp att njuta. Hon var då rädd för att glömma Gud, för den sköna kroppsliga njutningen.

 

Ja, klarvaken blev jag när jag läste hennes uppenbarelser om helvetet, straff, pina och alla möjliga slags plågor.

Jag har förståelse för ateisterna, Hedenius och Tingsten om de under sin tid hört helvetespredikningar och tagit avstånd från en sådan gudstro.

Själv har jag växt upp i en kärleksfull familj. Jag har aldrig varit rädd för helvetet, (förrän nu.) Jag har trott på en kärleksfull Gud som älskar oss människor. Min skräck har varit att Gud inte finns och att döden skulle vara det totala utplånandet.

Lagen – Tio Guds bud tror jag är visa levnadsregler, för att vi människor ska kunna leva så bra som möjligt här på jorden. Bryter vi mot någon av dessa levnadsregler får det konsekvenser i våra liv. Det kan då bli att många tycker sig uppleva helvetet här på jorden.

Jag vill så snart som möjligt försöka glömma Birgittas hemska helvete med uppenbarelser av de äckliga och hemska plågorna och istället komma tillbaka till min tro på den nåderike, kärleksfulle Guden, som vill oss väl. Låter oss vara lyckliga, glada och njuta av livet den stund vårt jordeliv varar. Ett liv som för Jesu Kristi skull ger oss hopp om ett glädjefyllt fortsatt liv också efter döden

Varför läser jag då alla ”hemska” böcker? Jag försöker söka efter sanningen och vill då även läsa de böcker som är obehagliga för min tro.

Jag minns biskop Martin Lönnebos TV program där han satt på något som kallades ”Heta stolen”. En ung soldat frågade honom ängsligt: ”Jag kan inte tro på Gud och på Jesus. Hur skall det då gå för mig på Domens dag? Martin Lönnebo svarade ungefär: ”Var uppriktig och ärlig i ditt sökande, för den som uppriktigt söker efter sanningen kommer alltid att hamna i Jesu famn, han som är vägen, sanningen och livet.

 

 

 

 

 

Att vara ledare

President, kung, statsminister, Lärare, sjökapten, general, korpral, arbetsledare, förman, biskop, kyrkoherde etc. etc.

Hur ska en bra ledare vara? Diktator? Låt gå ledare?  Situationsbetingat ledarskap? Demokratisk ledare?

Jag växte upp bland nio syskon. Yngst av sex bröder. Var bortskämd och foglig. Hade inga som helst anspråk på att vara någon ledare. Hade inget behov av det. Det sägs, att jag kunde få igång ett samtal vid en middagsfest, men sen när samtalet väl kommit igång var jag gärna tyst och drog mig tillbaka. Trots att jag under livet varit lite ”motvalls” och tagit en del tuffa beslut, trivs jag bäst när alla mår bra. Jag är troligtvis konflikträdd innerst inne.

I lumpen blev jag utbildad till pjäsgruppchef. Då på den tiden 1962 pekade befälen med hela handen och gav order. Vid rast satte sig befälen 20 meter bort och deltog inte i beväringarnas samtal. Det var ett sätt att hålla distans och hålla respekten uppe.

En gång blev jag på ett repmöte utskälld av en bataljonschef. Det var första dagen på repmötet. Vid uppställning var det en av ”mina mannar” som inte kommit. Bataljonschefen frågade vad han hette? Jag svarade, att jag inte visste. Det tyckte han var höjden av nonchalans, att inte ens ta reda på vilka som var med i den tiomannagrupp jag var ansvarig för. Jag blev ledsen förstås, men i efterhand har jag förstått, att det var den mest befogade kritik jag har fått. Jag har försökt bättra mig i det avseendet. Jag var under en tid ungdomssekreterare med ansvar för många barn och ungdomar i Visby domkyrkoförsamling. Jag lärde mig att se barnet, se ungdomen så som den personen var. Barn och ungdomar skall inte enbart betraktas som en grupp utan man ska som ledare se till människan.

En av våra mest omtyckta biskopar, den nu bortgångne Tore Furberg, sa vid nedläggandet av kräklan vid hans avskedsgudstjänst i Domkyrkan, att han inte varit någon ledare som sprungit före och visat vägen. Han hade heller inte varit någon som gått bakom med piskan och drivit på. Han sa att han på sin höjd sprungit bredvid sina präster och hejat på. Väldigt bra sagt. Jag skulle önska att jag varit som han.

Den demokratiske ledaren väntar tills han fått reda på vad de andra tycker och beslutar i samklang med dem. Naturligtvis ett bra ledarskap, men brinner det i knutarna, tror jag man inte hinner lyssna till vad andra anser. Det finns också något som heter situations betingat ledarskap. Ett mycket bra ex. på detta är vad jag fick vara med om på Gotlandsbåten. Förre styrmannen, Rolf Karlsson bjöd upp Gunvor och mig till bryggan, för att se hur det var och hur det fungerade där. Jag la märke till att han som var chef skrattade och umgicks med matrosen på ett helt naturligt och trevligt sätt. Skrattade åt varandras historier och hade allmänt trevligt. Hamnen i Nynäshamn närmade sig. Scenen förändrades.  Helt plötsligt blev chefen annorlunda. Det blev ordergivning. Chefen befallde och matrosen lydde. Väl i hamn var allt som vanligt igen. Fantastiskt bra ledarskap. Detta att kunna skilja de olika rollerna åt, Vara kompis och ändå kunna behålla distansen och ge order och bli åtlydd, när det blev allvar. Detta är idealledaren, som jag skulle velat efterlikna.

Själv har jag inte varit någon stark ledare. Jag har trott på det situationsbetingade ledarskapet. Den som är bäst på det området det gäller har jag gärna låtit överta ledarskapet. Vad vet jag om fastigheters restaureringar, inköp av gamla kapell, värmeanläggningar i kyrkorna o.s.v? Visst är kanske kyrkoherden ytterst ansvarig, men jag tror det är klokt att lyssna på de som vet.

 

Ja, man har sina funderingar,,

 

 

 

Min farmors grav.
Farmor hette Charlotta Österdahl f. Isberg.

Jag var och tände ljus på min farmor och farfars grav på Gammelgarns kyrkogård i går kväll. Farfar var död innan jag föddes, men farmor levde tills jag var femton år. Jag minns henne mycket väl. Det var skymning när jag tände ljuset. En fantastisk vacker kväll och jag tänkte på hur hennes liv hade varit. Hon föddes vid Sigdes länning i Östergarn. De var sju syskon. Fyra av dem emigrerade till Amerika 1898 och 1900. Deras far och mor hette Georg, ”Jörrn” kallad och Katarina. För ett tjugotal år sen anordnades en släktträff, där många av ”amerikanerna” var med. Förvånad tyckte jag mig känna igen vår egen dotter Anneli i amerikanske släktingen Joannes personlighet. Samma humor, samma glädje och med glimten i ögonen. Jag la också märke till,att de amerikanska släktingarna stod vid min farmors grav och grät inför graven. Kanske tänkte de på att hennes syster var en av deras anförvanter som emigrerat till Amerika.

Tog en promenad som avbrott i skrivandet. Då fick jag ett SMS från vår son, kyrkoherde Kent i Klinte. Han skrev i SMS: et att ”tidevarv komma, tidevarv försvinna…” Även han måste haft tankar på hur tiden går.

Fotot  är taget vid gården  Sigdes länning i Östergarn där min farmor och hennes syskon växte upp. (Kanske är fotot taget när någon av hennes syskon emigrerade till Amerika.)

På fotot härnedan syns det som är kvar av gården vid Sigdes länning. Med på fotot är släktingen och bildkonstnären Rolf Lindkvist. Han är femte generationen av Isbergarna: ”Jörrn”, Elin, (min farmors syster), Karin, Vera och Rolf. Jag tänker så på vår son Kent. Han är också femte generationen: ”Jörrn”, Charlotta, Gustaf, Sune och Kent.

På Gotland använder vi alfabetet i kusinordning. Kent och Rolf är alltså B kusiner.

Tidevarv komma tidevarv försvinna
släkten följa släktens gång,
aldrig förstummas
tonen från himlen
i själens glada pilgrims sång.

(psalm 297:2)

 

Foto Sune Österdahl.

Reflexioner kring Kyrkans Liturgi.

(Kl. är fem minuter över ett på natten. Jag var i Högmässan i Visby domkyrka i söndags. Det var en fin gudstjänst ledd av Doris och med sång av domkyrkokören.

Jag vet inte varför jag måste skriva de här bloggarna. Jag är 76 år och ”min tid är ute” och ändå drivs jag av en lust att skriva ned vad jag tycker. Det finns säkert någon psykologisk förklaring. Det kommer för mig Biskop Olof Herrlins ord, när man rådgjorde med honom om något som hänt i kyrkan och man ville skriva insändare om det. Då svarade han: ”Vila på hanen” och menade väl: ”Tänk över saken”.

Det som intresserar mig är liturgi. Jag vet ingenting om liturgisk sång, men tycker att Rolf Ström är mycket bra på det. Han har en vacker röst och ett fantastiskt naturligt framförande. (Själv är jag så gott som omusikalisk och bör egentligen inte yttra mig.)

Nu till de mera känsliga frågorna om liturgi i våra medeltida kyrkor. Jag tror att de medeltida kyrkorna är byggda på ett sådant sätt att vi ska få en upplevelse av andakt. Ett slags samtal med Gud. Vi, gudstjänstdeltagare, sitter ännu vända i kyrkan mot öster, i väntan på att få se vår Herre Jesus Kristus komma tillbaka som han lovade. Kristus liknas ibland med solen. Solen går upp i öster. Kanske är den medeltida kyrkans sätt att se det som om himmelen är åt öster. Det innebär att prästen, när han talar med Gud och framför församlingens böner, så är han vänd åt öster. Talar då prästen till församlingen är han vänd mot församlingen.

Evangelieläsningen. Idén med att man markerar med att bära ljus fram till evangelieläsningen är en förenklad form. Tanken är att illustrera hur evangeliet bars ut till folket genom att man med kors och ljus och evangeliebok, gick ner till församlingen, men att dagens ljusbärande blir lite halvdant.

Jag tror, att all liturgi är en helig lek inför Gud. Jag tror också att det har en pedagogisk betydelse. En av de tråkigaste gudstjänsterna jag vet, det är när någon leder hela gudstjänsten från Ambon. Det händer inte så mycket i gudstjänsten. Folkligt kanske, men utomordentligt tråkigt. Varför inte också använda altaret som ett bönealtare. Varför inte gå upp på predikstolen, när man predikar? Det är en fantastisk talarstol.

Jag vet, när jag var veniat, inte färdig präst, och ville vara modern, och skulle ha en familjegudstjänst i Buttle kyrka. Det hade kommit två äldre herrar till familjegudstjänsten. Jag gick ner till dem och mer eller mindre frågade hur de hade det med Jesus? Nu efteråt tror jag att vi har rätt till vår integritet och att vi präster bör hålla oss lite på distans. I söndagens högmässa var det många ungdomar i kyrkan, men prästen gick inte upp i predikstolen, kanske för att den seden är borttagen. Inga ljus var heller tända på predikstolen.

Jag minns en familjegudstjänst i Domkyrkan på 1980-talet. Kyrkan var full av ungdomar (800) personer), och biskopen stod på golvet och talade till dem gömd nere i kyrkan, istället för att gå upp i predikstolen, där alla kunde se honom och han kunde se dem.

Jag kommer i håg ett samtal med domprosten i Stockholm, Hans Ulfvebrand. Han tyckte det var fantastiskt  att få stå i samma predikstol, som Olaus Petri en gång stått. Något av denna tanke borde också präster kunna ha i Visby domkyrka, att få predika från samma predikstol som Haqvin Spegel en gång gjort.

Jag tror, att det är bra, att det händer saker i kyrkan. Kanske inte så liturgiskt viktigt, men det är ändå roligt om det händer saker. Jag tänker på när Ingemar Björck var domkyrkokomminister på 60-talet. Han gick ut i sakristian efter evangelieläsningen. Han bytte om till ”Lutherrocken”, kaftanen, när han gick upp på predikstolen och predikade. Efter predikan ut till sakristian igen och bytte om. Pedagogiskt sätt tror jag det är bra, om det rör sig lite i kyrkan. Man hinner inte somna på samma sätt.

Jag tror att all liturgi är en helig lek inför Gud och om någon gör fel, så är det inte så farligt. Jag lärde mig av en som senare blev domprost, att i kyrkan gör vi aldrig fel, vi gör bara lite annorlunda. Ändå, när jag skriver om den heliga leken, slår det mig, att kanske är det inte bara en ”lek”. Det är allvar också. Jag tror ju på att det är på riktigt, när prästen säger på Jesu Kristi uppdrag, att mina synder är förlåtna. Jag tror att Kristus är närvarande i brödet och vinet och att vi tar emot välsignelsen. ”Lek och lek”? Kanske är det på djupaste allvar det här med liturgi. Ja, man blir aldrig riktigt klok på det här med kyrkan.

Till sist. Jag förringar på  intet sätt frikyrkans gudstjänstlokaler och deras liturgi. Vi har också en modern kyrka i Svenska kyrkan i Visby, som är byggd för en helt annan sorts liturgi. Visborgskyrkan.

Foto Sune Österdahl. (Jag tog fotot, när det skulle vara en begravningsgudstjänst i kyrkan. Därför är fotot konstigt beskuret)

 

 

 

 

Harry och jag.

Biskop Martin Lönnebo svarade vid en TV intervju, när han blev tillfrågad vad han tänkte på, när han varit nära att dö i öknen, :” Jag tänkte på det som är det viktigaste av allt, relationer”.

Jag håller med honom. Hur lätt är det inte att goda kamrater växer i från varandra. Skolkortet är från Ala skola 1951. Harry står längst ut till vänster på fotot och jag sitter längst fram nummer tre från höger.  Många av dem som syns på fotot skulle jag inte känna igen i dag. Några är döda.

En av mina bästa vänner, Harry, och jag har dock hållit kontakten hela livet. Vi var grannar vid Hajdeby som barn och lekte med varandra varje dag.  Tills vi var arton år var vi oskiljaktiga och gjorde det mesta tillsammans. Spelade pingis, gallrade betor, mjölkade kor, körde traktor, cyklade på kvällarna till Katthammarsvik, för att leta efter ev. ”brudar” o.s.v.

Efter ”lumpen” skildes våra vägar. Han fortsatte i det militära och blev en duktig officer.
Jag blev en kyrkans man, med en mera humanistisk inriktning. Harry var och är duktig på att organisera. Han var med och startade upp endurotävlingarna på Tofta skjutfält och håller i Golfa Gotland runt tävligen. Harry har fått Tumbapriset. Han har också ett bra lokalsinne och vunnit flera orienteringar.

Vi är inte så lika till vår läggning, men har inte varit osams, (någon längre tid.) Det är ändå lätt att tappa den nära kontakten. Därför blev jag så glad i helgen. Gunvor och jag blev bjudna till Harry och hans fru Birgitta på mat och dryck i söndagskväll. Vi hade mycket trevligt.

Jag hade lovat hjälpa mitt barnbarn med hans cykel. Han hade fått punktering på båda hjulen. Jag tänkte först, att jag tar cykeln till Buttle, där jag har min verktyg och fixar cykeln.

Jag kom att tänka på Harry, att han kanske hade de verktyg som jag behövde. Jag ringde honom och han sa: ”Kom bara, så hjälper jag dig”.  Jag åkte dit och vi tog in cykeln i hans garage och så satte vi igång med reparationen. Det kändes så bra.  Det kändes som förr. Vi hade hittat varandra igen. Vi gamla gubbar kastade prestigen och våra gamla yrkesroller.
Trots en del ålderskrämpor, vi hör dåligt båda två, så hade vi hjärtans roligt.  Det var som om vi var två ”sorkar” vid Hajdeby igen. Tack Harry, för att jag får vara din vän.

Eller att vara ökänd?

Tyvärr har jag alltid varit lite motvalls och mycket ifrågasättande. Det har varit kontroversiellt i vissa kretsar. Jag minns en fortbildningsdag för oss präster på 80-talet. Jag ville dela med mig av glädjen över att det kom så många till kyrkan i Eksta på söndagarna. Mina kolleger uppfattade det som om jag skröt alldeles förfärligt. Någon sa, att ja, ja vi har förstått nu att Eksta är världens centrum.
”Tilltufsad” sa jag ingenting då, men nu har lärt mig, att när jag bodde i Eksta, så var jag i universums centrum. (Vi är alla i universums mitt enligt boken: ”Universum i min hand”.)

Vid ett samtal med biskop Biörn berättade jag för honom, att jag hade svårt med tron och tvivlade ofta.  Då sa han de kloka orden, att varför vilar Du inte i kyrkans tro ?
(Jag behövde alltså inte uppfinna hjulet på nytt)

Det är detta som är mitt problem, att jag måste ifrågasätta. Göra det till mitt eget. Jag måste förstå varför jag gör saker och ting och vad jag ska tro på. Kan inte bara acceptera och lyda. Jag minns när jag skulle lära mig ekvationer. Jag förstod inte varför jag skulle göra så eller så. Läraren sa: ”Det kan jag inte förklara, gör så bara”.

Ibland kan jag bli heltokig, när jag är med på en gudstjänst. Förstår inte varför vi ska be flera olika sorters syndabekännelser, när vi redan fått förlåtelsen och blivit upprättade. Dessvärre skriver jag av mig vad jag tänker också. Någon sa om en viss person, att allt som kommer upp i hans hjärna det rinner osorterat ut genom munnen. Så är det ibland för mig också.

Jag tänker på den gången jag sa, att det var konstigt att vi präster vågade uttala oss i den treenige Gudens namn. (Jag hade börjat läsa astronomi och förundrades över Guds storhet.) Nu förstår jag, att jag hade fel, för enligt Matteus ev. 28 kap. 19 vers står det: Gå därför  ut och gör alla folk till lärjungar, döp dem i Faderns  och Sonens och den heliga Andens namn.

Jag ber alla präster om ursäkt för misstaget.
(Det sägs, att även solen har sina fläckar.)

Det är kanske inte så underligt om jag blivit ökänd på ön.

Man ska kanske ändå inte tro, att man är alltför känd på ön, vilket följande berättelse får illustrera. En ung man som arbetade på TV kom in till sin chef och sa, att han ville ha pengar till taxi, för han tyckte det var så jobbigt att alla kände honom från TV rutan.
Chefen var mycket förstående och sa: ”Det förstår jag så väl” tog fram checkhäftet och började skriva på checkhäftet. Han tittade upp på mannen och sa: ”Förlåt. Vad heter ni?”.

 

Gunvor och jag firade i går, den 7 oktober 58 år sen vi träffades. Gunvor var för första gången inbjuden till CUF dans i Ala socken. Jag var mejeriarbetare i Visby och samma dag fått mitt körkort för bil. Jag hade en Ford Zefyr av 1954 års modell. Jag fick köra henne hem efter dansen, den krokiga vägen till hennes hem i Buttle socken. Vi har sen dess varit tillsammans.

Vi brukade fira dagen, som vi tyckte var en av de lyckligaste dagarna i vårt liv, men så för 32 år sen dog Gunvors pappa, Emil den 7 oktober. Glädjen över datumet blev inte riktigt det samma.

Nu till uttrycket ”att går ur tiden”, som man sa förr, när någon dött.  Att gå ur tiden innebär att om Gunvors pappa Emil blev levande igen, skulle han uppleva det som om han dött alldeles nyss. Han skulle alltså inte uppleva det som om han legat och väntat i 32 år på att få börja leva igen.

Något av detta tycker jag mig ha upplevt. Vid 68 års ålder upptäcktes att jag hade tjocktarmscancer. Jag blev opererad varannan dag under tre månaders tid. Kirurgerna bytte ut en stor svamp i min mage, som jag tror skulle råda bot för min ”blodförgiftning”. (Jag hade 500 i sänka under en lång tid.) Nåväl, läkarna lyckades rädda mig, vilket jag är mycket glad och tacksam för. Jag fick dock gå med öppen buk och med stomi i tre långa år.

Kirurgerna trodde att man kunde sy ihop magen efter tre år. De ville i alla fall göra ett försök. De kunde inget lova, men de trodde det skulle gå bra. Jag skulle få magen hel igen och dessutom slippa stomin. Det var bara det, sa en av läkarna, att jag inte kunde få någon navel igen. Det gör inget sa jag, för då blir jag lik Adam, den första människan.

Inför den relativt stora operationen, den skulle ta minst 5 timmar, var jag naturligtvis  rädd, när jag låg där på operationsbordet och väntade på att bli sövd.

Narkosläkaren sa: ”God natt då” och så minns jag inget mer. Jag vaknade efter fem timmar på intensiven. Detta att vara sövd var verkligen som att ”gå ur tiden”.

(Jag blev dock förskräckt strax efter det att jag vaknat. Vid min säng fanns en skärm på vilken jag kunde se mitt EKG. Kurvorna såg ut att vara som de skulle , men så plötsligt blev där bara ett rakt långt streck. Jag ringde på klockan och frågade om jag ännu levde. Systern sa att det bara var ett tekniskt fel och vände bort skärmen).

Gunvor, min hustru, som jag träffade för 58 år sen, var hos mig varenda dag under de tre månaders tid  jag var inlagd på sjukhuset. Då jag kommit hem la hon upp mig på ett bord varannan dag och skötte om min öppna buk och min stomi.

Det är inte så underligt, att jag älskar henne.