Foto Sune Österdahl.
Reflexioner kring Kyrkans Liturgi.
(Kl. är fem minuter över ett på natten. Jag var i Högmässan i Visby domkyrka i söndags. Det var en fin gudstjänst ledd av Doris och med sång av domkyrkokören.
Jag vet inte varför jag måste skriva de här bloggarna. Jag är 76 år och ”min tid är ute” och ändå drivs jag av en lust att skriva ned vad jag tycker. Det finns säkert någon psykologisk förklaring. Det kommer för mig Biskop Olof Herrlins ord, när man rådgjorde med honom om något som hänt i kyrkan och man ville skriva insändare om det. Då svarade han: ”Vila på hanen” och menade väl: ”Tänk över saken”.
Det som intresserar mig är liturgi. Jag vet ingenting om liturgisk sång, men tycker att Rolf Ström är mycket bra på det. Han har en vacker röst och ett fantastiskt naturligt framförande. (Själv är jag så gott som omusikalisk och bör egentligen inte yttra mig.)
Nu till de mera känsliga frågorna om liturgi i våra medeltida kyrkor. Jag tror att de medeltida kyrkorna är byggda på ett sådant sätt att vi ska få en upplevelse av andakt. Ett slags samtal med Gud. Vi, gudstjänstdeltagare, sitter ännu vända i kyrkan mot öster, i väntan på att få se vår Herre Jesus Kristus komma tillbaka som han lovade. Kristus liknas ibland med solen. Solen går upp i öster. Kanske är den medeltida kyrkans sätt att se det som om himmelen är åt öster. Det innebär att prästen, när han talar med Gud och framför församlingens böner, så är han vänd åt öster. Talar då prästen till församlingen är han vänd mot församlingen.
Evangelieläsningen. Idén med att man markerar med att bära ljus fram till evangelieläsningen är en förenklad form. Tanken är att illustrera hur evangeliet bars ut till folket genom att man med kors och ljus och evangeliebok, gick ner till församlingen, men att dagens ljusbärande blir lite halvdant.
Jag tror, att all liturgi är en helig lek inför Gud. Jag tror också att det har en pedagogisk betydelse. En av de tråkigaste gudstjänsterna jag vet, det är när någon leder hela gudstjänsten från Ambon. Det händer inte så mycket i gudstjänsten. Folkligt kanske, men utomordentligt tråkigt. Varför inte också använda altaret som ett bönealtare. Varför inte gå upp på predikstolen, när man predikar? Det är en fantastisk talarstol.
Jag vet, när jag var veniat, inte färdig präst, och ville vara modern, och skulle ha en familjegudstjänst i Buttle kyrka. Det hade kommit två äldre herrar till familjegudstjänsten. Jag gick ner till dem och mer eller mindre frågade hur de hade det med Jesus? Nu efteråt tror jag att vi har rätt till vår integritet och att vi präster bör hålla oss lite på distans. I söndagens högmässa var det många ungdomar i kyrkan, men prästen gick inte upp i predikstolen, kanske för att den seden är borttagen. Inga ljus var heller tända på predikstolen.
Jag minns en familjegudstjänst i Domkyrkan på 1980-talet. Kyrkan var full av ungdomar (800) personer), och biskopen stod på golvet och talade till dem gömd nere i kyrkan, istället för att gå upp i predikstolen, där alla kunde se honom och han kunde se dem.
Jag kommer i håg ett samtal med domprosten i Stockholm, Hans Ulfvebrand. Han tyckte det var fantastiskt att få stå i samma predikstol, som Olaus Petri en gång stått. Något av denna tanke borde också präster kunna ha i Visby domkyrka, att få predika från samma predikstol som Haqvin Spegel en gång gjort.
Jag tror, att det är bra, att det händer saker i kyrkan. Kanske inte så liturgiskt viktigt, men det är ändå roligt om det händer saker. Jag tänker på när Ingemar Björck var domkyrkokomminister på 60-talet. Han gick ut i sakristian efter evangelieläsningen. Han bytte om till ”Lutherrocken”, kaftanen, när han gick upp på predikstolen och predikade. Efter predikan ut till sakristian igen och bytte om. Pedagogiskt sätt tror jag det är bra, om det rör sig lite i kyrkan. Man hinner inte somna på samma sätt.
Jag tror att all liturgi är en helig lek inför Gud och om någon gör fel, så är det inte så farligt. Jag lärde mig av en som senare blev domprost, att i kyrkan gör vi aldrig fel, vi gör bara lite annorlunda. Ändå, när jag skriver om den heliga leken, slår det mig, att kanske är det inte bara en ”lek”. Det är allvar också. Jag tror ju på att det är på riktigt, när prästen säger på Jesu Kristi uppdrag, att mina synder är förlåtna. Jag tror att Kristus är närvarande i brödet och vinet och att vi tar emot välsignelsen. ”Lek och lek”? Kanske är det på djupaste allvar det här med liturgi. Ja, man blir aldrig riktigt klok på det här med kyrkan.
Till sist. Jag förringar på intet sätt frikyrkans gudstjänstlokaler och deras liturgi. Vi har också en modern kyrka i Svenska kyrkan i Visby, som är byggd för en helt annan sorts liturgi. Visborgskyrkan.
Foto Sune Österdahl. (Jag tog fotot, när det skulle vara en begravningsgudstjänst i kyrkan. Därför är fotot konstigt beskuret)
Sunes blogg 
God morgon Prosten. 🙂
Sååå trevligt att läsa något nytt. En kontrast till så mycket annat som rör världsliga saker. Av någon anledning försvann min tro på vägen, och kyrkan i sig har jag förmodligen aldrig förstått mig på. Utom vid de tillfällen då den fylls av musik, sång och glädje. Men, någonstans ligger det från barnsben upplevda, att jag, en tvärhand hög lekte med dödgrävare Albin. Han blev en vän i min lilla värld och jag följde honom troget i hälarna. Anledningen var att vi bodde rakt över vägen från en kyrka vid den tiden. Storasyster som gick i söndagsskolan skämdes som en hund, har hon berättat, när jag bankade på stora porten och skrek: Öppa fabro pästen, öööppa!
När jag nu läser dessa ödmjuka rader så förundras jag över att det trots allt finns någon präst därute som har sina funderingar på saker jag själv har grunnat på. Som; varför inte predikstolarna utnyttjas när de nu finns där, ståtliga, vackra och ger församlingen möjlighet att både se och höra ordentligt. Rökelsekar som ska svängas fram och åter och underdåniga ryggar som bockar och niger framför altarringen. OCH varför alla ser så förskräckligt ledsna ut.
Att sitta mitt i natten och skriva i sin blogg vill jag bara säga som så: Bättre lyssnare kan man inte få.
Tankarna får löpa fritt, fingrarna gör ofta det oförutsedda och ibland, som jag erkänner händer, står det skrivet något helt annat. Då måste jag ”vila på hanen” och tänka till om det går att publicera eller helt enkelt låta det åka in i ett särskilt litet fack för att ligga i stillhet tills det mognar.
Hittade hit av någon anledning och vill gärna följa din blogg ett tag. 🙂
GillaGillad av 1 person
Trevligt skrivet. Tack för att Du läser min blogg och tack för att Du reagerat på den. Jag tror att vi behöver det andliga samtalet, tycker prosten Sune.
GillaGillad av 1 person
Jag håller med om att prästen har många möjligheter att skapa en viss dynamik i gudstjänsten genom att röra sig mellan ambon (eller golvet framför församlingen), altaret och predikstolen, liksom också att ”byta om”, t.ex. genom att i sakristian ikläda sig mässhaken först efter predikan, men också genom att utnyttja kyrkans längdaxel från väst till öst och tala till församlingen mot väster och be till Gud mot öster. Det finns en utmärkt artikel i senaste Signum om just detta. Sanningen är väl just den som Sune här tecknar, att den goda ambitionen att uppträda anspråkslöst och förment folkligt har gjort många gudstjänster såväl statiska som tråkiga. Det är aldrig en god idé att använda en liturgi som går på tvärs mot kyrkorummets utformning!
GillaGillad av 1 person
Tack Richard. Fint att Du läst och roligt att Signum har något av liknande åsikter.
GillaGilla