Att vara ledare

Sune militär

Att vara ledare

President, kung, statsminister, Lärare, sjökapten, general, korpral, arbetsledare, förman, biskop, kyrkoherde etc. etc.

Hur ska en bra ledare vara? Diktator? Låt gå ledare?  Situationsbetingat ledarskap? Demokratisk ledare?

Jag växte upp bland nio syskon. Yngst av sex bröder. Var bortskämd och foglig. Hade inga som helst anspråk på att vara någon ledare. Hade inget behov av det. Det sägs, att jag kunde få igång ett samtal vid en middagsfest, men sen när samtalet väl kommit igång var jag gärna tyst och drog mig tillbaka. Trots att jag under livet varit lite ”motvalls” och tagit en del tuffa beslut, trivs jag bäst när alla mår bra. Jag är troligtvis konflikträdd innerst inne.

I lumpen blev jag utbildad till pjäsgruppchef. Då på den tiden 1962 pekade befälen med hela handen och gav order. Vid rast satte sig befälen 20 meter bort och deltog inte i beväringarnas samtal. Det var ett sätt att hålla distans och hålla respekten uppe.

En gång blev jag på ett repmöte utskälld av en bataljonschef. Det var första dagen på repmötet. Vid uppställning var det en av ”mina mannar” som inte kommit. Bataljonschefen frågade vad han hette? Jag svarade, att jag inte visste. Det tyckte han var höjden av nonchalans, att inte ens ta reda på vilka som var med i den tiomannagrupp jag var ansvarig för. Jag blev ledsen förstås, men i efterhand har jag förstått, att det var den mest befogade kritik jag har fått. Jag har försökt bättra mig i det avseendet. Jag var under en tid ungdomssekreterare med ansvar för många barn och ungdomar i Visby domkyrkoförsamling. Jag lärde mig att se barnet, se ungdomen så som den personen var. Barn och ungdomar skall inte enbart betraktas som en grupp utan man ska som ledare se till människan.

En av våra mest omtyckta biskopar, den nu bortgångne Tore Furberg, sa vid nedläggandet av kräklan vid hans avskedsgudstjänst i Domkyrkan, att han inte varit någon ledare som sprungit före och visat vägen. Han hade heller inte varit någon som gått bakom med piskan och drivit på. Han sa att han på sin höjd sprungit bredvid sina präster och hejat på. Väldigt bra sagt. Jag skulle önska att jag varit som han.

Den demokratiske ledaren väntar tills han fått reda på vad de andra tycker och beslutar i samklang med dem. Naturligtvis ett bra ledarskap, men brinner det i knutarna, tror jag man inte hinner lyssna till vad andra anser. Det finns också något som heter situations betingat ledarskap. Ett mycket bra ex. på detta är vad jag fick vara med om på Gotlandsbåten. Förre styrmannen, Rolf Karlsson bjöd upp Gunvor och mig till bryggan, för att se hur det var och hur det fungerade där. Jag la märke till att han som var chef skrattade och umgicks med matrosen på ett helt naturligt och trevligt sätt. Skrattade åt varandras historier och hade allmänt trevligt. Hamnen i Nynäshamn närmade sig. Scenen förändrades.  Helt plötsligt blev chefen annorlunda. Det blev ordergivning. Chefen befallde och matrosen lydde. Väl i hamn var allt som vanligt igen. Fantastiskt bra ledarskap. Detta att kunna skilja de olika rollerna åt, Vara kompis och ändå kunna behålla distansen och ge order och bli åtlydd, när det blev allvar. Detta är idealledaren, som jag skulle velat efterlikna.

Själv har jag inte varit någon stark ledare. Jag har trott på det situationsbetingade ledarskapet. Den som är bäst på det området det gäller har jag gärna låtit överta ledarskapet. Vad vet jag om fastigheters restaureringar, inköp av gamla kapell, värmeanläggningar i kyrkorna o.s.v? Visst är kanske kyrkoherden ytterst ansvarig, men jag tror det är klokt att lyssna på de som vet.

 

Ja, man har sina funderingar,,

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s