Sunes blogg

Gutamålsgillet anordnar en skrivartävling på gutamål som de kallar Fäi-Jakupreise. Den första som vann denna tävling tror jag var Barbro Pettersson med sin uppsats 
Tystar u stadu blant fålk.
Hon låter där ett gammalt köksbord berätta om vad det upplevt under åren. En bra historia, värd att läsa.

Jag kom att tänka på vårt, vad jag tror, unika köksbord i Buttle. Hur man då försökte lösa de trånga utrymmena på bästa sätt. Tyvärr känner jag inte namnet på snickaren, men troligt vis var det en snickare från Buttle eller grannsocknarna som gjorde bordet. Bordet har många funktioner.

Det har en låda och ett skärbräde.

Man kan fälla upp delar av bordsskivan, för att så hitta ett bakbord under, som man vänder på och får en utmärkt plats för bullbak.

Jag har aldrig sett ett liknande bord förut och tycker det är väldigt bra. Med stor sannolikhet är många bullar rullade på det här bordet.

Tors strid med jättarna (1872), målning av Mårten Eskil Winge. (Foto hämtat från Wikipedia)

Vid skymningen i kväll i Buttle var jag ute i ett ärende. Jag tyckte jag hörde åskan långt borta. Plötsligt kom jag att tänka på, hur rädd jag var för åska när jag var barn och bodde vid Hajdeby i Kräklingbo.

(Fotot har jag tagit själv från ett enmotorigt flygplan. Jag vigde sonen till en pilot, och som tack för att jag gjorde det bjöd han mig på en flygtur i sin flygmaskin. Vi flög då över Hajdeby.)

Hajdeby ligger en km från Torsburgen. Torsburgen gjorde verkligen skäl för namnet. Åskan dundrade oerhört där. Även vid Hajdeby dånade åskan förskräckligt. Jag har varit även på andra platser när det åskat, men där har åskan bara varit som en ”stilla susning”i jämförelse med mina barndoms åskväder..

Det första minnet jag har av åska vid Hajdeby var när jag var en fyra, fem år. Jag hade fått vara med far och mina bröder, när de arbetat på en åker en bit hemifrån. Vi åkte hästskjuts dit på en gammal arbetsvagn. Det började åska och far bestämde, att de skulle avbryta arbetet och ge sig av hemåt. På hemvägen slog åskan i en stenkalm och småstenar yrde över hästarna och oss som satt på vagnen. Den gången gick det bra.

En annan gång där vid Hajdeby var vi barn ute och lekte i åskvädret. Plötsligt slog blixten ner en liten bit ifrån oss.

Min lillasyster, min barndomsvän och granne och jag slogs till marken av lufttrycket, men klarade oss oskadda.

Blixten slog ofta ned vid Hajdeby. Vi hade en två meter lång elkabel som hängde i luften mellan magasinet och ladugården. En gång slog blixten rakt genom plåttaket ner i elledningen till ladugården. Det tog inte eld men varenda elkontakt i hela ladugården var som bortblåst.

Min farmor hade varit förlamad efter en stroke och hon var ständigt sängliggande. Det var något av en mardröm, när man som tio-åring var ensam hemma med henne och det åskade. Man tänkte: ”Hur ska jag få ut henne om blixten slår i huset”?

Nå väl, det gick ju bra med åskan trots närheten av Torsburgen, men dundrade kraftigt när åskan gick det gjorde det.

Tågluff

Gunvor och jag hade bestämt att vi tillsammans med Gudrun och Nils Selmer skulle fira vår silverbröllopsdag hos Birgittasystrarna i Rom 15 augusti 1989.
Nils och Gudrun skulle flyga till Rom och vi bestämde oss för att på ungdomars vis tågluffa en månad. Det hade blivit möjligt för oss medelålders att göra så på den tiden.

Tyvärr hittar vi inte någon reseskildring från tågluffningen, men Gunvor hittade några anteckningar på ett gammalt brev som berättar om vart vi åkte i början.

27/7 Uppsala-Hamburg via Stockholm. 28/7 Hamburg – Osnabrück. 29/7 Osnabrück – Bryssel via Köln. 30/7 Bryssel – Oostende. 1/8 Dove – York via London. 2/8 York – Inverness via Edinburgh. 3/8 Inverness – Orkney via Thurso. 4/8 Wick – Inverness. 5/8 Inverness – London – Harvick.  6/8 Hack van Holland – Amsterdam. 6/8 Amsterdam – Osnabrück. 7/8 Osnabrück – Soest. 9/8 Soest – Karlsrue.  10/8 Karlsrue- Luzern.  Lucern – Basel.

Antckningarna på det gamla kuvertet tog slut där. Vi kom i allafall till Bern och därifrån till Melche Fruit. Sen kanske direkt till Rom till Birgittasystrarna. Vi bodde hos Birgittasystrarna någon vecka, men skulle stannat längre. De ringde från Fårö och erbjöd Gunvor jobb som lärare i skolan. Det innebar att vi fick bryta upp från Rom och ge oss av mot Fårö, för att Gunvor skulle hinna börja skolan i tid. Vi åkte tåg hela vägen från Rom till Stockholm i ett sträck.

Skriver ur minnet några händelser från vår tågluffarresa.
Först ett mycket obehagligt minne från Bryssel. Det var 40 grader varmt och vi skulle gå och äta på en restaurang. Jag såg att det stod Amerikansk biff  på matsedeln. Jag beställde en sådan och så en elefantöl. (Gunvor tog något annat). Kyparen försökte nog avråda mig från att beställa rätten, men jag stod på mig. Han kom ut till oss med den amerikanska biffen, som visade sig vara rå köttfärs. Det var inte det jag hade tänkt mig, men stolt som jag är, så sa jag inget. Tog emot den och åt med viss tvekan, men med elefantölen gick den ner. Efter några timmar fick jag en fruktansvärd diarré. På vägen till vandrarhemmet fick jag smyga in i en buske. Vi fick så tag i en taxi och kunde ta oss till vårt läger för natten. Dagen efter kom vi till Dover, där en hygglig kvinna, som var värd för Bed and Breakfirst, lät oss bo två dagar. Jag hade hög feber. Tyckte att väggarna var så långt borta. Gunvor fick ut och leta efter koltabletter. Jag piggnade till och vi kunde fortsätta vår resa.

Vi fick för oss att vi skulle åka längst norr ut i Storbrittanien, så vi åkte till Orkney- öarna. Där arbetade en sommargranne till oss, från tiden vi bodde i Eksta prästgård. Vi tänkte överraska henne. Vi gick till affären där hon arbetade. De sa, att hon åkt till London just den dagen, eftersom det var hennes lediga dag. Vi tog in på vandrarhemmet på Orkney. Det var inte särskilt rent där. Rörde man vid filten stod ett moln av damm omkring oss. Nåväl, vi fick iallafall se Lunafåglar.

Så till sist ett fantastiskt vackert minne.
Vi vaknade på stadshotellet i Bern. Undrade var vi skulle få någonstans att sova nästa natt. Gunvor ringde alla möjliga vandrarhem, men det var fullt överallt. Till sist fick vi plats på ett vandrarhem på ett ställe som hette Melch Fruit. Vi visste inte var det låg, men gav oss av med tåget. Vi fick så byta till buss och efter bussen fick vi åka upp i alperna med linbana. Vi kom upp med linbanan till en underbart vacker plats med gröna alpängar och små sjöar. Vi frågade efter var vandrarhemmet låg. Det visade sig att det var  drygt tre km att gå till vandrarhemmet. Vi bar våra 20 kilos packningar på ryggarna, så vi var inte så pigga på att bära dem så långt. Gunvor bad flickan som hade hand om linbanan att vi skulle få lämna våra ryggsäckar där. Det gick bra  och vi började vandringen. Det var så vackert. Ett litet kapell låg alldeles vid en liten sjö. Jag som var nyutnämnd kyrkoherde i Bunge pastorat, kunde inte förstå att de inte hade öppet, när de fick så fint besök.
Inga bilar hördes. Bara kornas skällor som ljöd, när korna rörde på sig. Nostalgisk blev jag när jag fick se en man, som körde en gammal 98 kubiks lättviktare med 30 liters spann på pakethållaren. Han skulle mjölka några kor. (Jag mindes en annan man från min barndomstid vid Hajdeby som också skulle mjölka några kor, som körde en sån motorcykel och hade ett trettoliters spann baktill på pakethållaren.)
Både Gunvor och jag tyckte det var fantastiskt att få komma upp till den lilla alpbyn och få övernatta där. Absolut en av höjdpunkerna på resan.

Låg i solstolen i Buttle och dåsade. Ett minne av en predikan på 60-talet triggade i gång min tankeverksamhet.

Det var en predikan av biskop Olof Herrlin. Han sa, att alla ord vi sagt fanns kvar någonstans i världsrymden, och att en dag kom det kanske att finnas en uppfinning, som gjorde att man kunde på nytt få höra alla ord som sagts av människor under alla tider. Han menade väl också, att på domens dag kom vi att ställas till svars för alla ord vi sagt under vår levnad. (Hemska tanke, jag har sagt en hel del som inte alltid varit så bra.)

Funderade på vad det var för en söndag i kyrkoåret som handlade om ordet.

Då kom jag att tänka på ett konvent där medeltredingens präster samlats till möte och gemensam lunch. Vi serverades oxtunga. Prosten Erik Beijer sa mellan tuggorna: ”Det här det är tolfte söndagen efter trefaldighet”. ”Vad menar prosten”? frågade jag. ”Jo, det här, det är verkligen tungans rätta bruk”, sa han och skrattade.

Tillbaka till biskopens predikan. Jag var redan då tveksam till att han hade rätt. Jag tror, att våra ord är beroende av luft och ljudvågor. I rymden finns ingen luft, så då faller väl hans påstående? Nåväl. Man talade ju från jorden med gubbarna på månen, trots att det inte fanns någon luft emellan, så man vet aldrig? Radiovågor eller något sådant.

Jag växte upp bland nio syskon. Vi hade en mycket god sammanhållning och diskuterade väldigt ofta. Det kunde handla om allt möjligt från hur man seglade bort backen på ett klot, månens faser, jordens dragningskraft mm. Vi hade lösningar på det mesta. Hemmagjorda lösningar. Jag trivdes mycket bra med syskonskarans diskussioner. Kanske är det därför jag blivit lite obstinat och i frågasättande under resten av livet. Jag vill förstå varför och hur det fungerar.

Tre av mina äldsta syskon är nu borta. När jag låg där i solstolen blev jag nostalgisk och tänkte tillbaka på den fina gemenskapen med syskonen och alla samtal vi hade. Jag beslöt mig för att ringa upp min broder, Gösta, i Örebro.

Han åkte tidigt hemifrån. Utbildade sig till kock och blev vid sexton års ålder kocksteward på båten ”Slite”. Efter ett halvår på sjön mönstrade han av. Hade olika yrken på fastlandet. I trettioårsåldern började han studera till ingenjör och tog sin examen. Han fick arbete som kontrollant på Örebro kommuns byggen.

(Det hör till berättelsen att vi är olika som personligheter. Han mycket noggrann i allt han gör. Han är realist, säger bara som det är, spekulerar inte. Själv är jag lite slarvig, blåögd drömmare och spekulerar mycket.)

Jag ringde honom och berättade mina tankar om rymden. Jag sa bland annat att om en rymdfarkost färdas i rymden och en atombomb smäller strax intill, så blir det väl ingen tryckvåg så att rymdfarkosten far i väg ? Han sa, att det där vet vi ingenting om, så det kan vi lämna därhän. Ja, det blev inget vidare samtal den gången. Dagen efter ringde jag honom igen. Jag hade tagit reda på att tryckvågor finns bara i luft och vatten. Försiktigt talade jag om det för honom. Det blev ett bra samtal, och vi kom att tala om raketdrift. Jag förstod inte hur det fungerade. Han kände till det bättre än jag. Vi kom på att det kunde jämföras med att man släppte luften ur en ballong. Däremot var han tveksam till uppgiften, att om en man på hal is med skridsko på fötterna kastade snöbollar bakom sig, så skulle han få fart av det.

Ja, det blev ett roligt och fint samtal och något av känslan från diskussionerna i barndomshemmet infann sig.

Då skulle de kunnat berätta om de som bodde i huset och deras historia. Huset vid Sigdes Länning i Östergarn där min farmor växte upp.

Så här såg huset vid Sigdes länning ut innan det blivit ruin. Kanske togs fotot innan några av min farmors syskon emigrerade till Amerika 1898?

Farmors far hette Georg Isberg ”Jörrn” kallad. Han föddes i Follingbo 1833. ”Jörrns” föräldrar hette Katarina Isberg och Michael Isberg. Michael Isberg föddes 1796 någonstans i Ryssland. Det sägs att han var ättling till en av Karl den tolftes soldater, som blivit kvar i Ryssland. År 1819 började ryssarna leta efter soldater till sin armé och då flydde Michael tillsammans med sin bror över Östersjön och hamnade på Gotland efter fyra svåra dygn på Östersjön. Michael Isberg kom då närmast från Ösel. (Det är alltså troligt att det flyter lite ryssblod i mina ådror) Michael Isberg fick tjänst som bonddräng vid Ungbåtels (Rosendal) i Follingbo.

”Jörrn” Isberg måste på något sätt fått kontakt med sin blivande fru, som också hette Katarina och bodde vid Sigdes i Östergarn. Det är väl troligt att Katarina eller hennes föräldrar ägde gården vid Sigdes länning och att ”Jörrn” och Katarina fick överta gården, så småningom.

Jag hörde berättas när jag var barn,  att min farmor gått från Follingbo till Östergarn en gång. Jag förstod inte vad hon skulle göra i Follingbo, fyra mil från Östergarn? Nu förstår jag. Hon hade sin farfar och farmor i Follingbo. De behövde väl hjälp av sina barnbarn och farmor kom dit i ungdomen. Hon längtade dock så mycket tillbaka till Östergarn, att hon gav sig av de fyra milen för att komma hem.

Min farmor växte som sagt upp på gården vid Sigdes länning med en fantastisk utsikt över Östergarns holm. Det känns märkligt, att här på just den här platsen, som jag här står, stod några av mina förfäder och såg ut över holmen.

Gunvor, som tagit alla fotona och jag bytte ut vår vanliga vandring mot lindhammars myr i dag för att vandra från Herrvik i Östergarn  längs stranden under Grogarnsberget.
En sträcka på åtta km fram och tillbaka. Jag tänkte, att här har min farmor gått som barn och hennes föräldrar.  Det var verkligen att vandra ”I fädernas spår” (som det står på en skylt i Mora).

(Foto Wikipedia)

Hans Ulfvebrand

 

Vi möttes i en trappuppgång på Carolina Rediviva. Vi hälsade på varann, sa hej och så. Vi hade börjat läsa grekiska tillsammans på Uppsala universitet. Vi kom att prata om att vi hade spelat bordtennis. Du sa: ”Vi kan väl ta en match någon gång. du kan få tio i handicap”. ”Det kan du med  få”, sa jag. – Ja, så började vårt samtal och vår vänskap.
Jag var ”kaxig” för jag hade ju spelat i Östergarns IK:s tremannalag i högsta serien på Gotland. Du var ”kaxig” för Du hade varit svensk mästare i Bordtennis för skolungdom.
Nåväl. Vi kom att spela många pingismatcher mot varandra. Jag förlorade de flesta, men Du fick iallafall kämpa för segern. Tillsammans med Gösta Imberg vann Du och jag kårmästerskapet för pingis vid Uppsala universitet.

Vi blev bästa vänner. Egentligen var vi inte alls lika. Du växte upp i Stockholm med högskoleutbildade föräldrar. Jag var nio år äldre än Du. Min bakgrund är arbetarklass. Jag föddes som nummer åtta i en ganska fattig familj. Jag var den förste i min släkt som läst vid universitetet. Jag var en ”katt bland hermelinerna” bland de andra universitetsstuderande. Kände mig ibland osäker och lite rädd. Du, Hans tog mig ”under dina vingars skugga” och hjälpte mig in i den akademiska världen. Du blev också omtyckt i min familj, och vi umgicks mycket under studietiden. Vi har följt varandra under åren. Varit med på varandras kyrkoherdemottagningar och annat. Med åren ses vi mer sällan, men när vi ringer någon gång, så känns det bra. Vi skrattar båda mycket och delar våra bekymmer.

Det jag mest beundrar hos  Dig,  är att Du inte är ”fyrkantig” i din tro. Utan öppen  för andra möjligheter. Du vågar lyssna på och pröva andras argument och tankar, för att så bilda dig en egen uppfattning, om vad som är rätt och fel. Kanske finns där en viss likhet mellan dig och mig. Jag tror också på, att om ett samtal  ska leda någon vart så skall  man lyssna på varandra och tänka efter, om det ligger något i vad den andre säger. Anser man att så är fallet, så kan det innebära att man ändrar sin egen åsikt.

Min vänskap med dig Hans innebär också att vi kunnat glädjas åt varandras framgångar.

Till sist beundrar jag dig för din förmåga att se människor, lyfta och uppmuntra alla i din närhet.

Tack Hans för att jag får vara din vän och tack för alla dråpliga och glädjefyllda stunder vi haft tillsammans.

(P.S.Jag ringde Hans och läste upp min blogg för att kolla att han inte hade något emot att jag publicerade den. Han hade inget emot det, men ville gärna att jag också skulle ha med att min familj betydde oerhört mycket för honom och att familjen tagit så väl emot honom.  D.S.)

(Foto Wikipedia. Regnbågen finns omnämnd i Första Moseboken som ett tecken på Guds förbund med människorna.)

1989 – 1995 var jag kyrkoherde i Bunge pastorat. Vi bodde i den moderna prästgården på Fårö. Utsikten över kyrkan och kyrkviken var fantastiskt vacker. Särskilt vackert var det när man stod på trappan till huset och såg mot kyrkan. En viss tid på året lyste den lågt stående solen bakifrån på kyrkan vilket medförde att kyrkan omslöts av ett ljust skimmer.

Det var en fin tid på Fårö. Underbara och roliga människor. Ofta var det 20-30 personer i gudstjänsterna. Ibland betydligt fler. På julottan i Fårö kyrka klockan sju på morgonen var det i regel fullt. (300-350 gudstjänstbesökare).

Min företrädare, Ragnar Svenserud hade ordnat med torsdagsmässor på Fårö, som jag fick ta över. Välbesökta och givande mässor. Duktiga barntimmeledare var där också. Jag försökte vara med på barntimmarna, men det hände väl att jag inte alltid kom. Det kom ett vykort från barntimmarna till mig med posten. På det stod det: ”Hur är det med kyrkoherden? Är det med dig som med Jesus? Vi vet att du finns, men vi ser dig inte”.
Jag tyckte det var en rolig påminnelse om att jag snart borde ”göra mig synlig” där igen.

Ja, det var många aktiviteter i Bunge pastorat, så som konfirmander, studiecirklar, kyrkorådsmöten, församlingskår, pensionärsträffar, fastemarscher m.m. (Folkbokföring fram till 1991, då skattemyndigheten tog över.) Ändå var det ingenting av allt detta som jag tänkte skriva och berätta om. Jag tänker istället berätta om en i mitt tycke märklig händelse.

Jag hade blivit ombedd att vara med vid utströendet av askan efter en avliden i havet utanför Fårö. Nyligen hade jag kommit till Fårö. Utströendet av askan skulle ske klockan åtta på kvällen utanför Lauters. Det hade varit mycket att göra under dagen. Jag var trött och stressad och hade inte hunnit förbereda någon direkt andakt. Det var grått och regnigt.
Kvart i åtta infann jag mig vid Lauters horn, men inga anhöriga fanns där. Kl.blev åtta och ännu hade ingen kommit. Jag ringde då från telefonkiosken till de anhöriga, och de sa, att gravsättningen skulle äga rum vid Lauters fiskeläge. Ny som jag var hade jag missförstått platsen. Nåväl, jag åkte dit och vi gav oss ut i en liten båt på sjön för att strö ut askan efter den avlidne. Det regnade fortfarande. Framme vid platsen där de valt att det skulle ske tänkte jag, att jag borde säga någonting, läsa något ur bibeln eller så. Jag kunde psalmen 256 utantill, ”Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken..”, så jag läste den.
Vad hände? Jo, molnen delade sig, solen bröt fram och en fantastisk regnbåge visade sig över platsen där vi befann oss. Jag tänkte: ”Det där förtjänade jag inte”. (Det var en av de finaste andakterna jag hållit).

 

 

 

 

 

”Den som menar sig vara något, fast han ingenting är, bedrar sig själv”.
Så skriver Paulus i Galaterbrevets 6 kapitel 3 vers.

I lördagens helgmålsbön på TV gick Thomas Boström ut från det bibelordet. Det träffade mig på något underligt sätt, och jag kan inte låta bli att fundera över det. Det känns som att jag behöver försvara mig. ”Du ska inte tro att Du är någonting”. Påminner lite om Jantelagen.

Jag skriver mina bloggar och har mina funderingar. Gör jag det för att jag tror att jag har något att komma med? Tror mig vara värdefull, eller gör jag det av andra skäl?

Ja, jag vet faktiskt inte. Jag tycker det är roligt att skriva. Jag skyller på det.

Det händer att jag inte alls tycker mig vara värdefull. Tvärtom skäms jag över misstag jag gjort. Lagt mig i saker jag inte borde. Sagt dumma saker och inte varit någon renlevnadsman eller något gott föredöme som präst. Jag minns allt för väl alla fel och brister.

Min vän och något av min själavårdare, Erik, sa vid ett tillfälle, när jag beklagade mig, för att jag bäst kom ihåg misslyckanden jag gjort, att det gällde att försöka glömma felen och istället försöka minnas de ljusa minnena.

Herren Jesus sa: ”Älska din nästa såsom dig själv”.
Det är alltså tillåtet att älska sig själv. Det är kanske också en förutsättning för att också kunna älska andra.

Allt för ofta hör jag ungdomar som säger sig hata sig själva, att de inte gillar sin kropp. De tycker sig vara fula och misslyckade.

Jag skulle vilja få dem att förstå, att om de bara är glada, så är alla mycket vackra. De är värdefulla med en uppgift i livet som är mycket betydelsefull.

Jag är inte riktigt säker på att just det ovan nämnda bibelordet är så viktigt att höra för dagens ungdomar. Många av dem tycker sig redan veta att de ingenting är.

Kanske var Paulus ord till galaterna viktiga. De var kanske kaxiga och stöddiga. Vad vet jag?

I dag tror jag vi alla behöver höra Ingemar Olssons psalm 791 där han skriver i refrängen:

Du vet väl om att du är värdefull,
att du är viktig här och nu,
att du är älskad för din egen skull,
för ingen annan är som du.

Vers 1
Det finns allt för många som vill tala om
att du bör vara si och så.
Gud Fader själv han accepterar dig ändå
och det kan du
lita på.

Andra versen:
Du passar in i själva skapelsen,
det finns en uppgift just för dig.
Men du får göra som du vill med den,
säga ja eller nej.

 

Har Jesus verkligen funnits och vandrat här på jorden som historisk gestalt?
Läste i Gotlands Tidningar i dag en intressant artikel, som efter vad jag tycker kan ha med Jesus att göra.

Jag läste för några år sen en bok av Nina Einhorn, som gjorde att jag hamnade i en svår troskamp. Det är viktigt för min del, att Jesus funnits som en historisk person. Har han inte gjort det utan det bara är ”fabler” alltsammans eller påhittade historier blir de betydelselösa för mig.

Nina Einhorn skriver i sin bok att det finns inga anteckningar i romerska skrifter om någon Jesus från Nasaret. Det finns någon anteckning av en historieskrivare som hette Josefus som nämner namnet Jesus, men det är troligen Jesus Barabbas som avses, skriver hon.

Jag betvivlar inte Nina Einhorns  trovärdighet. Hon vet säkert vad hon talar om. Hur kan det då komma sig att Jesus inte nämns i de romerska skrifterna.

Kanske kan dagens artikel ge något av ett svar. Damnatio memoria. (Fördömandet av minnet.)
Jag läser ur GT: ”När vissa impopulära romerska kejsares tid var över bestämde efterföljaren eller den romerske senaten att deras namn skulle utplånas ur det offentliga minnet, säger Jan von Bonsdoft professor i konstvetenskap vid Uppsala universitet.”

Nu tänker jag så här: Kanske var det så med Jesus också. De kristna led  hemska förföljelser under de första århundradena. Kanske ansågs då Jesus så farlig att hans minne måste utplånas. Han skulle i så fall utplånas ur alla romerska skrifter och allt som påminde om honom. Tanken var väl att minnet av honom måste utplånas. Han hade aldrig existerat.

Ja, jag vet ju förstås inte, men tanken slog mig.

 

Min tid som kyrkoherde i Bunge pastorat.

Första augusti 1989 till domsöndagen 1995 var jag kyrkoherde i Bunge pastorat.
Jag blev vald på det ”gamla viset” när alla medlemmar i Svenska kyrkan av de som hade åldern inne fick rösta. Det var sista gången på Gotland, ja kanske t.o.m. sista gången i hela Sverige som alla fick vara med och rösta i ett kyrkoherdeval. Vi, som sökt tjänsten fick provpredika, så folk kunde skaffa sig en uppfattning om hur prästen var som predikant.

Nu mera går det till så att några  i en tillsättningsnämnd , kanske bara ett tiotal, utser vem som skall bli kyrkoherde i pastoratet.

Känns lite märkligt att jag, som är på bild i valurnan, är den ende av oss på fotot som idag lever. Det är kontraktsprosten Bo Kihlstedt som håller valurnan. Stig Malmros, Bunge församling längst upp till vänster med Kurt Lundgren, Fleringe församling därunder. Sven Bogren, Rute församling högst upp till höger med Lennart Olsson, Fårö församling där under.

Det var en fin tid som kyrkoherde i Bunge pastorat. Goda medarbetare, kärleksfulla och humoristiska personer. Goda grannar. Jättefina konfirmander och ungdomar som jag ännu har sporadisk kontakt med.

I kyrkoherdetjänsten ingick också att vara pastor på KA 3. (KA 3 blev senare Fårösunds marinbrigad och jag kallades för brigadpastor.) Det innebar bland annat  att jag fick åka på någon sorts utbildning i Strängnäs för militärpastorer. En av föreläsarna var en prost högt uppsatt i det militära. Föreläsningen var mycket tråkig och jag försökte lätta upp stämningen, kanske var det med en s.k. ”österdahlare”. Fick en åthutning av prosten, som sa någonting om att jag försökte få skrattarna på min sida. Ganska ilsken hade jag svaret på tungan: ”Det är då ingen risk Du tar”, men jag sa inget. Var rädd för att Per Anders Sandgren, som också var med från Gotland, skulle skämmas för mig.

Jag brukade vara varje onsdag förmiddag på KA3 och träffade där många av officerarna. Ibland hände det att jag var med på någon övning.

Ett ”korum” jag minns var en kväll på Fårö ute i skogen. Rekryterna var fullt stridsutrustade. Svartmålade i sina ansikten. Kantorn, en rätt så ung kvinna hade med sig en tramporgel, som kunde stoppas ned i en kappsäck, undrade nog vad hon gett sig in på. Korumet gick bra och kantorn med sin originella orgel uppskattades mycket.
Jag var också med om att utbilda i krishantering, krigsgravtjänst m.m. Utbildningen blev populär. På KA 3 hade man också kvar något som kallades ”Krigsmans erinran”, en modifierad form, som översten ledde. Jag fick vara med och hålla någon sorts andakt i Bunge kyrka. En mäktig syn var när man såg alla militärer med tända facklor komma marscherande från KA 3 till Bunge kyrka.

I bland kan något som egentligen inte är så stort betyda mycket för en. Jag tänker på, när överste Hammarskjöld sa till mig, att jag hade gett brigadpastorn ett ansikte. Det värmde.
Likaså när jag en gång åkte med färjan till Fårö. Före mig på färjan var ett gäng soldater som satt på ett lastbilsflak. När de fick se mig ropade de: ”Brigadpastorn” och vinkade och skrattade vänligt. Det gjorde min dag, som det brukar heta.

Det blev mycket om KA 3 när jag skrev i dag. Återkommer om det ”civila” arbetet i pastoratet så småningom, men vill avsluta med att återge vad en humoristisk officer sa till mig, när jag skulle sluta min tjänst. Jag skulle flytta till Östergarn. Han sa:” Nu kommer vi inte längre att kalla dig för Sune Österdahl utan Sune Östergarn. Och när du blir pensionär kommer vi att kalla dig Sune Gammelgarn.