Ordets makt

Skrivpenna

I mer än 40 år skrev jag predikan till varje söndag och helg. Kyndelsmässodagen 2018 höll jag min sista högmässa. Jag hade då fyllt 75 år och tyckte det var dags att lägga ”skrivpennan” på hyllan.

Nu undrar jag om jag drabbats av abstinensbesvär? Jag har i alla fall ingen skrivkramp, snarare tvärtom har jag fått känning av skrivklåda.

Den gångna söndagens evangelium talar om ordets makt. Officeren som säger till Jesus att säg bara ett ord, så blir min tjänare frisk. Officeren hänvisar till sin tjänst som officer och säger, att om han befaller sitt manskap, så lyder de.

Vi kristna tror att Gud skapade vår värld med sitt ord.

Jag misstänker, att en president eller makthavare av en stormakt bara behöver uttala ett ord för att förstöra vår underbara värld.

Jag tror att ord också betyder mycket i relationer oss vanliga människor emellan.

Därför tror jag inte på vad man kallar ”rå hjärtlig ton”, när man skojar med varandra. Jag tror den sårar och är farlig. Även om den, som utsätts för den ”råa hjärtliga tonen” skrattar med, så har den ändå skapat en osäkerhetskänsla. Vad menade han egentligen med det där?

Vad jag menar är, att man ska vara ”rädda om orden”. De verkar på det ena eller andra sättet. På 70 -80 talet var det vanligt att man skulle vara rak och säga vad man tyckte om var och en. Det var ” nyttigt att rensa luften” sa man. – Jag är inte säker på, att det var så lyckat? Kanske håller man på med dessa dumheter än?

(Jag minns ett samtal med Hans Nystedt. Jag sa, att en människa som var berusad var kanske den mest äkta. Då, när man inte hade några hämningar. Hans Nystedt sa då, att en människa utan hämningar är en farlig och hemsk människa. Han menade, att det är tur att vi har våra hämningar.)

Får man däremot ett vänligt uppmuntrande ord av någon skapar det glädje, och det blir lättare att leva den dagen.

Det finns en psalm som Paul Nilsson skrev år 193 3, som jag tycker mycket om. Nr 98 i 1986 års psalmbok.
Första versen lyder:

Ett vänligt ord kan göra under,
det läker hjärtats djupa sår,

det är ett ljus i mörka stunder,
en hand som torkar ögats tår.
Ett vänligt ord är änglabud,
en hälsning i från Herren Gud.

P.S. Jag är tyvärr medveten om, att jag under årens lopp sårat många med mina ord, och det ber jag alla som drabbats därav om förlåt för nu. D.S.

Döden

Farmors grav 2

Ängsligt stirrande sitter den lille treåringen på huk vid sin farfars grav. Han ser på när hans äldre syster petar i den svarta mullen för att rensa bort ogräset. Plötsligt får han se hur systern tar upp en gammal benbit. Hon ryser och säger att den varit en människa. Den får inte slängas tillsammans med ogräset bland soporna utanför kyrkogårdsmuren. Den ska ligga kvar på kyrkogården som är helig mark, säger hon och stoppar tillbaka benbiten i jorden på graven. Så tar hon sin lillebror vid handen och de går bort till cykeln. På vägen hem sitter treåringen tyst. En obehaglig känsla har kommit över honom. Den svarta mullen, benknotan…

Så börjar min lilla bok  ”Längtan efter tro” ,som jag skrev, när jag fått min första hjärtinfarkt vid trettioåtta års ålder. Jag hade drabbats av en fruktansvärd dödsångest, som jag försökte skriva av mig.

Nu är jag sjuttioåtta år och är väl alltjämt lite rädd för att dö, men det mesta av dödsångesten har lämnat mig. Jag har accepterat att döden kan man inte lura. Den drabbar oss alla förr eller senare. 

Vad är då döden? Jag såg ett TV program där Sven Wolter sa, att det var det eviga mörkret. Många fler än han säger så. Jag kom att fundera lite över det, och trots att jag inte varit död, fast jag varit nära, så tror jag inte döden är det eviga mörkret. Döden är ingenting. Varken ljus eller mörker. Ett gammalt uttryck är att när man dör så  – går man ur tiden.

Det tror jag också. Jag har blivit sövd många gånger, då jag opererades för tjocktarmscancer. Första gången jag skulle sövas var jag mycket rädd. Sen vande jag mig. Jag upplevde, att när jag blev sövd, så gick jag ur tiden. Det fanns ingen tid från det att narkossköterskan/läkaren sa: ” God natt”,  och tills jag vaknade upp med ett glatt ”gomorron” av någon sköterska.

Jag är präst och borde väl inte fundera så mycket på döden, utan på livet, men det har ändå blivit så, att jag funderat mycket på just döden.

Herren Jesus lovar, att alla som tror på honom ska få evigt liv. Frågan är om det löftet gäller från och med den yttersta tiden, när alla skall ställas till ansvar för hur vi levt våra liv, eller om löftet om evigt liv träder i kraft redan vid dödsögonblicket.

En av rövarna på korset sa till Jesus: ”Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike”. Jesus svarade honom: ”Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i Paradiset”.

På ett sätt gör det detsamma om det eviga livet inträder i dödsögonblicket eller längre fram för vi har i döden gått ur tiden och uppståndelsen sker då i samma stund vi dör.

Bröllopet i Kana

Fårö kyrka

(Foto från Wikipedia)

Hörde helgmålsbönen med Caroline Krook i kväll. Evangeliet för i morgon handlar om ”Bröllopet i Kana”.

Jag drog mig till minnes en gudstjänst i Fårö kyrka för ett tjugotal år sen. Den handlade om just bröllopet i Kana. Jesus och hans mor Maria var med på bröllopsfesten. Då händer något mycket pinsamt för brudgummen. Vinet hade tagit slut och brudgummen fick skämmas. Jesu mor Maria, som tydligen visste att Jesus kunde göra under, ber därför Jesus att rädda den pinsamma situationen. Jesus vill inte först, men gör så som hans mor vill.

Jesus sa då till tjänaren, att han skulle fylla de sex krukorna med vatten som användes till judarna reningsceremonier. ( Krukorna rymde var och en 100 liter) När det var gjort sa Jesus: ”Ös upp och bär det till bröllopsvärden”. Värden smakade på vattnet, som nu blivit vin.

Jag tog i ordentligt i min predikan. Jag sa: Jesus är minsann ingen glädjedödare. Sexhundra liter gott vin ordnade han och räddade därmed brudgummens ära.

Vad jag inte visste var, att det till gudstjänsten i Fårö kyrka kommit ett femtiotal personer med buss, för att närvara vid gudstjänsten. Efter gudstjänsten fick jag reda på att alla var nykterister. IOGT eller NTO, jag kommer inte ihåg riktigt vilken organisation de tillhörde. Lite pinsamt var det i alla fall.

Obstinat

bull's head

Obstinat
Trotsig, oresonlig, envis, tjurskallig,
så beskrivs en obstinat person vara.

Jag är nog en sådan person. Nyss fyllda 78 år har jag kommit underfund med det.
Jag talade med en god vän och jag sa till honom, att jag la mig i saker, som jag egentligen inte hade med att göra, och att jag troligtvis var lite obstinat. Han sa då på ett kärleksfullt sätt, att ja, det har du väl alltid varit?

Han har rätt. Redan när jag var drygt 20 år och arbetade i Buttle stenbrott reagerade jag på vad jag uppfattade vara en orättvisa, som mina arbetskamrater råkat ut för. Jag ifrågasatte det riktiga i arbetsgivarnas beslut. Likt en Don Quijote slogs jag mot arbetsgivarna i brev och i telefon. Varför gjorde jag det? I dag tycker jag det var dumt, men frågan är om jag har blivit mycket klokare för det.

Det är likadant med trons frågor. I min tidiga ungdom sa jag mig vara ateist, en som inte trodde att det fanns någon gud. Jag fick vara med om ett mirakel, då en ängel bokstavligt talat lyfte mina slutna ögonlock, när jag somnat vid bilratten. Det förändrade min livshållning. Jag kom till tro på att det finns en Gud. Jag förstod bara inte vad Jesus hade med det hela att göra.

Det var ju bara att hålla budorden, så skulle allt vara okej. Det gick inte så bra, utan jag bröt mot de flesta. Först då förstod jag vad Jesus betyder. Han, som kom med kärleksbudskapet och med nåd och förlåtelse.

Tron är för mig ändå inte problemfri. Tvärtom. Jag har åsikter om det mesta också i trons värld. I Rute kyrka finns en altartavla, som visar när Abraham tänker offra sin son Isak på altaret. Abraham anses vara trons fader. Han var lydig Gud. Det är väl bra att han var lydig Gud, men var det så viktigt, att han var beredd att döda sin son. Varför var det bara Abraham som räknades? Varför står det ingenting om sonen Isak som han tänkte offra? Jag blev alltid illa berörd, när jag såg altartavlan i Rute kyrka. Visserligen fick berättelsen ett lyckligt slut, då en ängel hindrade Abraham från att döda sin son, men ändå? Hur kunde det räknas Abraham till godo, att han var beredd att döda sitt barn?

Ja, frågorna är många. Vi närmar oss nu fastan och Påskens berättelser i kyrkoåret. Jesu lidandes historia kommer att läsas. Även där har jag åsikter. Det gäller Judas och Petrus. Judas beskrivs i evangelierna som en något opålitlig person. Han stal ur lärjungarnas gemensamma kassa, står det. Han förrådde Jesus. Det värsta en människa kunde göra, anser många, men var det inte Judas uppgift att göra det? Det finns väl antydningar till sådana tankar i Bibeln.

Petrus lovade Jesus, att även om alla andra övergav honom skulle han inte göra det. Jag tänker på, att Petrus gjorde i alla fall ett försök att inte överge Jesus, då han tog sitt svärd och högg av översteprästens tjänares öra. Petrus var beredd att försvara Jesus, men det var som om Jesus hindrade honom. ”Stick ditt svärd i skidan”, sa Jesus till Petrus.

Jag är så obstinat, att jag vill försvara Judas och Petrus handlande. Då är man förmodligen knäpp.

Ja, frågorna är många, och det är som om jag måste ifrågasätta saker och ting. Vara obstinat, trots att jag i dag inte vill det. Det är något som driver mig. Jag måste få det ur mig på något sätt. Därför får jag förlita mig på psalmens ord där det står:
”Min tro är en flämtande gnista
 Din segrade än i det sista
O Herre, så tro Du för mig”.

 

 

 

Tre Kronor

Vise män

(Caspar, Melchior och Balthasar stickade av min brevvän Olaug i Norge.)

Vise män

Vi närmar oss trettondagshelgen, som handlar om De vise männen som uppvaktade Jesusbarnet i Betlehem. (Betlehemsstjärnan hade visat dem vägen.)

1989? var hälften av Visbys präster på fortbildning i Soest i Tyskland. På vägen till Köln berättade den nu avlidne prosten Nils Selmer om De vise männen. Han var kunnig i historia. Berättelsen fanns i Visby stiftsblad i början på 1990? talet. Jag bad Nils om föredraget, för jag hade förlorat Stiftsbladet. Föredraget är intressant och jag vill återge det förkortat. (Kanske har det smugit in vissa fel i min sammanfattning, men ändå.)

De tre kronorna

Vårt ishockeylandslag har tre kronor på tröjorna. Svenska krigsmaktens märke

alltifrån kryssaren Tre kronor ner till konservbrytare och kokkärl har Tre kronor som emblem.

Det är inte så konstigt, för Tre kronor är ju det svenska riksvapnet.

Vår flagga är från 1500-talet, men hur har vi fått riksvapnet med de tre kronorna?

Ja, det är en intressant historia.

Några har påstått att vi har fått det genom Kalmaruninionen, som var föreningen mellan Sverige, Norge och Danmark,

men det stämmer inte, för Kalmarunionen var från 1397 – 1523, och emblemet tre kronor hade vi i Sverige redan på 1200-talet.

Nej, vi får börja från början. I evangeliet som vi läste talas det om österländska stjärntydare.

De lämnade tre dyrbara gåvor till Jesusbarnet. Guld, rökelse och myrra.

Därför tror man att de var tre till antalet. Gåvorna var så dyra att ingen enskild  hade råd att ge så fina gåvor, därför tror man att de var konungar.

I ett armeniskt evangelium från 500-talet heter de Melkon, konung av Persien, Gaspar, konung av Indien och Balthasar, konung av Arabien.

De vise männen skall ha dött i Persien, deras stoft skall på något sätt ha kommit till Bysans.

Helena, som var sambo med  kejsare Konstantinus och mor till kejsare Konstantin, blev kristen och gjorde kristendomen till statskyrka.

Hon lät föra ”heliga tre konungars” jordiska kvarlevor från Konstantinopel

till Milano omkring år 324.

Där fick de ligga ifred i 800 år.

Då blev Fredrik Barossa kejsare över det romerska riket av tysk nation. Han fick mycket bråk med de norditalienska städerna, som ville vara oberoende och med påven Alexander III.

Som politisk rådgivare hade kejsaren ärkebiskopen i Köln ,Reinald. Kejsar Fredrik kuvade upprorsstäderna och år 1162 var turen kommen till Milano.

Staden plundrades svårt och kejsaren gav ärkebiskopen Reinald heliga tre konungars reliker, som förde dem till Köln. Färden började

11 juli 1162 och kom fram till Köln den 23 juli 1164.

Anledningen till att det tog så lång tid var att det var många ceremonier och gudstjänster under färden.

Relikerna blev ett enormt uppsving för staden Köln. På 1200 -talet blev de tre kronorna Kölns stadsvapen.

Relikerna av de tre konungarna förvarades i stora skrin av guld. Med en kungakrona på varje skrin som skulle passa deras huvuden.

 Det är därför man tror att uttrycket Tre kronor kommit. (Tyvärr har kronorna försvunnit, men de stora skrinen av guld, där relikerna finns bevarade är kvar. Kyrkan där de först förvarades blev för liten och man började bygga på en väldig katedral, som blev färdig först år 1870, där de tre skrinen nu står på högaltaret.

Pilgrimsfärder och vallfärder var mycket populära på 1200-talet. Konungar och

kejsare vallfärdade dit.  Så gjorde troligen också den fromme Magnus Ladulås.

 Som ett tecken på att han varit där fick han de tre kronorna i sitt vapen.

Därför skrinnar ännu idag vårt ishockelandslag kring med tre kronor på bröstet, symbolen för de österländska stjärntydarna,

 De heliga tre konungarna, Melchio, Kaspar och Balthasar.

Människans åldrar

Det sägs att när man är alldeles nyfödd och den närmaste tiden därefter
så är barnets behov av mat och mor och fars närhet det allra viktigaste.

Vid fyra fem års ålder är det frågan om man har några bra lekkamrater.

Så kommer skolåldern och det barnet då tänker på är att vara duktig.

Ja, så kommer sjutton/ arton års åldern och den viktigaste frågan just då är:

”Har jag någon som håller mig kär?”

Vid tjugofem – trettio års ålder är det barnen och familjen som är i centrum.

Vid 40 är det karriären det handlar om.

Vid sextio, sjuttio års åldern är det barnbarnen som är i centrum och hur man får  pensionen att  räcka till.

På ålderns höst handlar det bara om en enda sak och det är: ”Har magen skött sig idag?”.

 

Med dessa funderingar om livets gång ber jag få önska alla ett gott slut och ett Gott Nytt År.

 

 

Lucia

Mina funderingar kring Lucia.
Jag kan inte bevisa, att jag har rätt i mina funderingar, eftersom jag inte kan hitta bevisen för att jag inte fantiserat  ihop allting, men ändå.

Jag har för mig att Lucia var ett helgon, som hade mycket vackra ögon. En romersk soldat förälskade sig i hennes ögon. Då hon förstod, att hennes ögon var en frestelse för den romerske soldaten stack hon ut sina ögon. (Hon fick sedan nya som genom ett under.) Detta stämmer inte alls med Wikipedias berättelse. Kanske har jag blandat i hop Lucia med något annat helgon.

Jag har hört många olika  bakgrunder till vårt luciafirande. En av dem var, att en kvinna som ville ge mat åt svältande satte en ljuskrona på huvudet för att kunna bära så mycket mat som möjligt med båda händerna.

På 80-talet tror jag att jag läste ett utdrag ur någon doktorsavhandling om, att luciafirandet egentligen var ett Mariafirande.  Då reformationen kom till Sverige förbjöds mariadyrkan. Man kringgick  då problemet genom att kalla det dagens namn i almanackan, Lucia. Denna tolkning skulle kunna förklara ”helgonglorian” kring hennes huvud.

Det är tråkigt, att jag inte kan hitta utdraget. Kanske har jag fantiserat i hop alltsammans, men hur skulle jag kunna få ihop en så fin förklaring?

Släkt med en karolin?

Karolinneruniform

(Foto från Wikipedia)

”Tecknad av Hr Donner 1843” källa: Inger Hägg.

Sune Österdahl:
Det sägs att Mikael Isberg var ättling till en av Karl den Tolftes soldater som blev kvar efter Karl den tolftes  krig i Ryssland.

Michael Isberg flydde 1819 tillsammans med sin bror då ryssarna sökte efter soldater till sin armé. Efter fyra hårda dygn på sjön kom Mikael och hans bror i land i Östergarn, där de fick tjänst hos Jakob Dubbe.
Han började som dräng på gården Ungbåtels (Rosendahl) i Follingbo. I husförhörslängden för Follingbo 1808-1823 på s 186 står det endast Michael, inget efternamn. I kanten har prästen skrivit 21 år 1818. Han flyttar 1819 till gården Norrbys och blir dräng hos handelsmannen Lagerdahl. 1821 flyttar han till gården Storvede.
Flyttade 1843 från Norbby, Follingbo till Hägvalds Hejdeby. Flyttade 1856 från Hägvalds Hejdeby till Stenstuge grund, Endre. Flyttade 1877 11/11 från Stenstuge Grund Sockenstugan, Stenstugegrund, Endre.

Michael Isberg var min farmors farfar. ”Jörrn” Isbergs far. Michael föddes 1796 i Ösel och dog 1862 i sockenstugan (fattigstugan) i Endre.

Jag läser just nu Herman Lindqvist böcker ”Historien om Sverige”. Läser om karolinerna. Det var Karl den elfte som samlade denna armé av drängar och arbetslösa. Det var första gången de fick  en uniform som var lika för alla soldater. Under Karl den tolftes tid ansågs den vara den största av Europa länders arméer och kanske också den bästa.

Jag läste om att det fanns mycket nedtecknat om karolinerna. Hur de var utrustade och mycket annat. Jag tänker – kanske finns de namngivna någonstans, och att man där skulle kunna söka efter namnet Isberg.

Man skulle också kunna söka i kyrkböckerna, men problemet är att jag vet inte i vilken socken han bodde,  eller från vilken landsdel han kom från. Dessutom skulle det vara minst fyra generationer från Michael Isberg till karolinen Isberg, som i så fall skulle ha bott i Ryssland eller Ösel.

Visst skulle det vara häftigt att ha en släkting som varit med i slaget vid Narva. Det skulle kunna bli ett uppslag till en spännande roman, om man hade förmågan att skriva, men det förblir nog bara en dröm. Det skulle i varje fall vara roligt, om det gick att bevisa att man var släkt med en av karolinerna.

”Krigsmans erinran”

Bunge kyrka

(Bunge kyrka. Foto från Wikipedia)

Min militära bana har varit något skiftande. Jag utbildades till pjäsgruppchef vid A7 och var med om”krigsmans erinran” 1962. (1966 kallades det för Soldaterinran). Jag blev aldrig någon bra pjäsgruppchef och hoppade av efter värnplikten.

Jag blev så småningom präst och fick då tjänstgöra som bataljonspastor på repövningarna. Det passade mig bättre.
I tjänsten som kyrkoherde ingick att vara pastor vid KA 3.
KA 3 blev Fårösunds marinbrigad och jag fick titeln ”Brigadpastor”.

Jag fick stort utrymme för min brigadpastortjänst. Hålla Korum och vara med på övningar och vid högtidliga tillfällen, såsom att tala vid rekryternas utryckningar och annat.

En gång om året hade översten och jag något som jag tror vara en rest från tidigare ”Krigsmans erinran” i Bunge kyrka.
Det hela började med att hela kustartilleriet kom marscherande med facklor i händerna från KA 3 till Bunge kyrka. Kyrkan fylldes till sista plats av tjugoåringar, som jag tror var kommenderade dit.
Översten höll ett tal och berättade om Bunge kyrka och att den utsatts för minst två belägringar.

Sedan fick jag ta över. Jag minns särskilt en gång, när vi hade besök av både amiralen och generalen.
Jag hade fått lära mig, att det inte fick förekomma någon ”förkunnelse om Gud vid tillfället”.
Jag ”försökte” kringgå svårigheterna genom att berätta vad som hände i kyrkan. Detta att vi berättade om vad Jesus gjort och sagt, att vi läste ur Bibeln, firade nattvard och bad böner. Ett exempel på en sådan bön sa jag, är den här och bad Fader Vår.
Jag ville också få till ett slags Korum, och berättade att under andra världskriget vid El Alamein stod generalerna Montgomerys och Rommels arméer mot varandra och skulle drabba samman. Då skrev en soldat ett brev som senare hittades i hans ficka. – Jag tog upp ett papper ur min ficka och började läsa:-

Gud, vi har aldrig förr talats vid Du och jag, men nu vill jag gärna säga god dag.
Jag trodde ju det man sade lite till mans – fast det var dumt – att Du inte fanns.

Först i går förstod jag, att det var lögn alltihop, för då såg jag Din himmel, där jag låg i en grop. Hade jag tagit tid att se på den förr, skulle jag för länge sen nått fram till din dörr.
Vill Du verkligen ta mig i hand? Det undrar jag på. Fast jag är nästan säker, att Du skall förstå. Konstigt – först här i denna helvetesdans, fick jag tid att se Ditt ansiktes glans.
Ja nu finns inget mer att säga för mig. Jag är i alla fall glad,  jag fick träffa Dig.
Snart går vi till anfall; jag skall göra min plikt.
Jag är ju alls inte rädd – så underligt.

(Brevet hämtat ur ”Fältandaktsbok 1976)

Jag avslutade med att säga att så vill jag från kyrkans sida önska er allt gott, och det vill jag göra med den gamle Arons ord: Herren välsigne er ….

Efteråt kom Amiralen fram till mig. Lite rädd blev jag allt, för jag trodde jag skulle få skäll för att jag gått för långt, men  han sa bara: ”Sådana brev finns det gott om från slagfälten”.

Adventsstjärnan

Finding_sirius

(Bilden från Wikipedia.)

Betlehems stjärna.

Jag vaknade c:a 04.30 i dag på domsöndagen. Stjärnan Sirius lyste så starkt in genom vårt fönster i Buttle. Mina tankar gick till vår lägenhet i Visby, och att vi skulle börja göra adventsfint där. Sätta upp adventsljusstakar och hänga upp adventsstjärnan. Alla dessa tankar kom till mig för att Sirius lyste så starkt in genom vårt fönster. Det väckte min nyfikenhet och jag gick upp och klädde på mig och möttes av en fantastisk stjärnhimmel. Orion och därunder Sirius. Cassiopeija, Karlavagnen som pekade på Arcturus Björnvaktaren, och långt därunder i samma riktning planeten Venus och mycket annat såg jag också..

I ungdomen sa jag mig vara ateist. Jag fick vara med om ett mirakel och kom till tro. Det har dock varit viktigt för mig att vetenskap och tro inte är motsatser.

Jag fick lära mig att ”Betlehemsstärnan” kunde vara planeterna Saturnus och Jupiter som år sju före vår tideräkning  bildade en konjunktion, så att de såg ut som en stor stjärna. Saturnus skulle betyda någonting med judarna och Jupiter, konung och då skulle det alltså vara ”judarnas konung”, som gick före de vise männen.

Munken Dionysius Exiguus räknade år 525 ut, när Jesus Kristus föddes. Han lär ha glömt de sju åren som kejsare Augustus inte ansåg sig själv som gudomlig. Så enligt den här teorin som jag fått lära mig föddes alltså Jesus sju år före år noll. (Det finns säkert många andra teorier också).

Vår son, Kent, föddes den 18 december 1964. Stolta och glada över att vi fått en son, satte vi in en annons i tidningen: ”Född en son, Gunvor och Sune Österdahl”.

I många av min julpredikningar har jag hänvisat till vår annons, detta att vi på så sätt talade om i tidningen att vi fått en son. Så gjorde Gud också, fast han använde sig av dåtidens största tidning, himlavalvet.

Nu i advent påminns vi, när vi hänger upp våra adventsstjärnor om vad som en gång hände i historien. Då när de vise männen fick se stjärnan och gav sig av för att leta efter den nyfödde konungen.

(Någonting säger mig att de tre stjärnorna i Orions bälte ibland har kallats ”De vise männen”?) (Ja, jag kan ha fel som i så mycket annat.)