Sunes blogg

Foto Kent Österdahl. Från vänster i bild sonen Kent, dottern Anneli, jag själv 80 åringen. Hustru Gunvor dotter Maria och mågen Thomas.

Kent och Anneli hämtade Gunvor och mig vid middagstid. Vi hade klätt upp oss i bästa kostymen och Gunvor en fin klänning. Vi visste inte vart de tänkte ta oss. De körde ner till hamnen i Visby och in på Mels? En hamburgarrestaurang med statyer och bilder av Elvys Presley och Marylene Monroe med flera. Där fanns också gamla vespor och motorcyklar. En gammal bensinmack.

Foto Anneli
Vi åt hamburgare och jag fick en upplevelse av mitt gamla 50- tal. Därefter åkte vi en sväng förbi Stadsmissionens sommarhus, där  vår familj på somrarna hade ”Open house” verksamhet för många av Kyrkans ungdomar i början på 1970 talet.

Därefter åkte vi till dottern Maria och hennes man Thomas och fick tårta o kaffe. På kvällen träffades vi i vår lägenhet på Greta Arwidssons gata för ännu en tårta.

Det var så trevligt att få fira med familjen, med barn och barnbarn och barnbarnsbarn. Höjdpunkten tyckte jag nog var, när jag fick springa runt i lägenheten efter de båda småttingarna och barnbarnsbarnen Malte och Kasper. Barnbarnet  Rosita tog en så fin video på vårt agerande, när vi sprang runt där, jag orkade bara två varv runt lägenheten, men Malte och Kasper sprang vidare. Tyvärr lyckades jag inte återge hennes video.

Likaså missade jag dotter Marias fina videotack. Tråkigt, men jag behärskar inte tekniken tillräckligt.

Tack våra barn för en fin dag.

Nu ser vi framåt mot firandet i sommar.

Tillsammans med våra mågar och våra döttrar var jag och såg Visby IBK s match i lördags. De leder Allsvenskan norra och vårt barnbarn Jesper blev utsedd till norra allsvenskans bästa spelare.

Stolt över att det går bra för honom, när han värmde upp på planen sa jag till Håkan: ”Tänk att en tid för inte allt för länge sen, kunde jag också springa så snabbt och möta alla bollar.

Håkan, mågen som blir 57 i år höll med mig. Han var en duktig fotbollsspelare och ishockeyspelare, han blev t.o.m  uttagen att vara med l TV pucken för gotlandslaget.  Han suckade och sa: ”Ja, det var tider det”.

Det kändes som om jag skulle kunna springa snabbt och lura alla motståndarnas innebandyspelare. Det var en dröm förstås. Tjock och eländig och med diagnosticerad hjärtsvikt som jag har, så är det  ändå bara en dröm. Ändå.-Jag är med på plan och sparkar och knuffas, och skriker där i bänken.

I mina yngre dar var jag ganska bra i pingis, badminton och tennis. Jag tror, att när jag var ungdomssekreterare i Kyrkans Ungdom i Visborgskyrkan var det bara Gunnar Bäck, som jag aldrig vann emot, men han hade ju varit gotlandsmästare, så det var väl inget att säga om.

Min kanske starkaste merit inom pingisen var att  jag tillsammans med förre domprosten i Stockholm, Hans Ulfvebrand och Gösta Imberg vann kårmästerskapen i pingis för Uppsala universitet. Våra huvudmotståndare var de blivande läkarna. Jag minns när vi vunnit över dem, att Hans Ulfvebrand, den bäste av oss, då sjöng i bastun litanian. En underbar upplevelse.

Jag spelade också badminton i Hemses A lag tillsammans med dottern Anneli. Jag har ännu någon guldplakett i någon byrålåda, för att jag vunnit klubbmästerskapet inom klubben. Det var innan jag fick min hjärtinfarkt. Efter det fick jag spela dam i serien.

Tennis. Jag spelade i många år med den snart 90 årige Per-Johan Göthberg på torsdagskvällarna. Per-Johan var lite bättre än jag, men inte så mycket. Det var alltid jämna matcher. Vi hade roligt, gav allt och trivdes mycket bra tillsammans. En gång var det en amatörtävling i tennis. Jag spelade med Göte Karlsson, som var mycket offensiv. Jag var tvärtom. Sprang och slog tillbaka de flesta bollar. Vi vann tävlingen.  På en konsert i Visby kom jag att sitta bredvid en gammal tennisspelare. Han sa, att du hade inte de renaste slagen i tennis, men du var en ”jäkel” på att springa.

Ja, nog suckar jag lite, när jag ser de snabba spelarna springa både snabbt och lätt in på innebandyarenan. Nu kan jag inte längre, jag får ge mig. Barnbarnet Jesper får springa och spela för sin snart åttioårige morfar också.

Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord
(Johannes evangeliet 6:68)

Det är frågan. Till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord.

Det är aposteln Petrus svar till Jesus, när han lite oroligt frågar: ”Inte vill väl ni också gå er väg?”

Jag läste i dag i tidningen att många lämnar kyrkan. Många gör det kanske av ekonomiska skäl, en del av andra orsaker.

För min egen del måste jag säga som Petrus: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord.” Du som vill leva för evigt. Vad har Du för alternativ. Kanske har du hittat någon annan väg? Jag dömer inte, men visst är det svårt att hitta någon annan väg? Tänk om Du säger nej till Jesus Kristus och det eviga livet av ekonomiska skäl. Kan det vara värt det? Ja, jag vet, att kyrkan är långt ifrån fullkomlig, men det är där Herren Kristus finns.

För min egen del satsar jag på att Herren Jesus Kristus uppstod från de döda och att har makt att ge oss evigt liv. Med Petrus vill jag säga: ” och jag tror och förstår att du är Guds helige”.

 

 

 

 

(Fotot taget av Kent Österdahl vid barnbanet Andreas vigsel i Eksta sommaren 2022.)

Äntligen fyller jag 80 år och får åka gratis buss med Region Gotlands bussar. Det sker den 10 januari, om Gud vill.

På grund av att det är stora problem med att parkera på Greta Arwidssons gata i Visby och då jag hoppas att många jämnåriga och andra vill uppvakta mig på min högtidsdag har jag bestämt mig för att flytta firandet till Gunvors födelsedag 13 juli i Buttle. Hon fyller bara 77 år, men går med på att vi firar gemensamt. Det får bli någon sorts trädgårdsfest. I Buttle finns det gott om gratis parkeringsplatser.

En del av oss tycker inte det är något att fira, att man blir gammal, men jag tycker tvärtom. Jag är tacksam och glad för att ha fått leva så länge.

P.S. Angående parkeringen på A7 området. Vi ”gamlingar runt 80 år och är från landsbygden, vi känner inte så bra till det här med ”Parkster” och mobiltelefoner. Jag undrar: ”Vid de parkeringsplatser där det är fyra timmars fri parkering, varför då inte tillåta parkeringskort?”

Min syster Bojan, som är från Klinte, bjöd vi på kaffe för något år sen, när hon hade några ärenden i stan. Jag visade henne en bra parkeringsplats, där det stod några andra bilar, lite av vägen. Det kostade henne 800 kronor för en halvtimmes kaffe. (Det fanns då ingen skylt om att det var förbjudet att parkera där, men nu finns det).

Med tanke på detta förstår ni nog varför jag flyttar att fira min 80 årsdag till sommaren i Buttle vid Altajme 163.
Välkomna då att fira både Gunvor och mig.

Ja, så var det då det här med presenter. Hoppa över det. Ni får kaffe och tårta ändå.

Nyårsafton 2022. (Fotot från mitten av december i år) Ett helt nytt orört år ligger framför oss. På fotot ser vi nyfallen snö utan ett enda spår i snön.

Jag tycker det är väldigt fint med nyfallen snö. Inga spår efter människor och djur kan man se. Inga bilspår eller smutsiga plogvallar. Allt är rent, vitt och alldeles orört.

Det är något visst med det första av allting. Jag tänker på ett barns födelse. Ett mirakel i sig. Visst blir man väldigt lycklig, när barnet ser på en och smäller av det första ljuvliga leendet.

Jag minns den första kyssen. Jag var väl femton år och plötsligt var man inte okysst längre.

Jag minns hur stolt jag var första dagen jag fick studera grekiska i en sal på ”gamla” universitetet i Uppsala. (Trodde att jag kommit fel då ingen kommit vid utsatt tid. Det var det här med den obegripliga ”kvarten”).

Framför allt minns jag min prästvigningsdag med biskop Olof Herrlin och en fullsatt Visby domkyrka. En oförglömlig dag på många sätt. När jag kom ut från Domkyrkan möttes jag av många släktingar och vänner. Där ibland prästen och arbetskamraten från Visborgskyrkan. (Han var präst och jag var ungdomssekreterare.) Han var en mycket kunnig präst och jag såg upp till honom. Plötsligt föll han på knä inför mig och bad mig välsigna honom.

Det var för mig något mycket stort, att han ville få Guds välsignelse av mig. Det är det fantastiska att när man blivit prästvigd får man uttala Guds välsignelse I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn till någon och till många.

Kanske är det den händelsen som gjort att jag tycker det finaste uppdraget man får som präst, det är att dela ut nattvarden, att å Jesu Kristi vägnar få meddela förlåtelsen till den som vill ta emot den och så uttala Herrens välsignelse.

Jag tycker också det är roligt att predika och att skriva predikningar och bloggar, men där är jag mer försiktig med att uttala mig om hurdan Gud är och vem Han är. Jag blygs inför Guds storhet. Han som har skapat allt och har makrokosmos och mikrokosmos i sin hand. Jag får hålla med pojken som fick frågan: ”Vad vet vi om Gud?”. Pojken svarade: ”Om Gud vet vi inte så mycket och det vi vet det är vad Jesus har visat oss.”

Ja, ett alldeles nytt orört år ligger framför oss. Många av oss undrar över vad det nya året ska föra med sig. En del får uppleva nya saker för första gången och en del har hela livet framför sig. Jag fyller åttio år och har väl det mesta av min framtid bakom mig, men det förstås. Himlen är ju kvar.

Nu vill jag önska er alla som läser min blogg Ett Gott Nytt År 2023 och det vill jag göra med att uttala just Herrens Välsignelse.

Herren välsigne er och bevare er
Herren låter sitt ansikte lysa över 
och vare er nådig
Herren vände sitt ansikte till er
och give er frid.

Selma Lagerlöf 1858-1940 (Fotot hämtat från Wikipedia)

Gunvor och jag har just sett dokumentären om Selma Lagerlöf. Jag har alltid beundrat henne som författare och ännu mer nu, när jag vet lite mer om hennes liv.

Hon var den första kvinna som fick Nobels pris i litteratur, och den första kvinna som var med i Svenska akademin. Hon var en god arbetsgivare och gav sina arbetare på gården Mårbacka högre lön än vad andra arbetsgivare gav sina. Hon var en av de första kvinnosakskvinnorna och kämpade för kvinnlig rösträtt. Dessutom hade hon två närstående kvinnor som vänner, ja kanske närmare än så.

Vi såg också delarna av Jerusalem på TV. En grym, men också något av en sann historia om de som gav sig av till Jerusalem.

Jag minns, när jag tillsammans med mina syskon satt i köket vid Hajdeby på 1950- talet och lyssnade på hennes roman ”Körkarlen”, på radion .Hur jag som barn skrämdes av kärrans gnisslande och rosslande, när körkarlen och döden närmade sig någon, som döden med sin lie skulle hämta.

Selma Lagerlöf byggde på en gammal sägen om, att den som dog sist på nyårsaftonen skulle bli Körkarl för döden det kommande året. Jag var livrädd för att dö just innan tolvslaget på nyårsafton och kände en stor glädje, när klockan slagit tolv och jag sluppit vara körkarl för döden under det nya året. Spännande och nervkittlande var det, och jag lyssnade med en intensiv närvaro på hennes berättelse.

Jag har läst många av Selma Lagerlöfs romaner och tycker de är fantastiskt bra.

Gunvor och jag var på semester i en gammal campingbil, som vi bodde i på 1990- talet. Vi var i Oviksfjällen en vecka. När vi skulle resa hem utbröt ett fruktansvärt oväder med åska och regn. Vi packade ihop våra saker och påbörjade färden ned från fjället. Vi övernattade på en parkeringsplats när vi kommit ner. Martin, min bror ringde på vår biltelefon, (vi hade just köpt en sådan innan avresan, en som var fast i bilen.) Han var orolig och undrade om vi kommit ner från fjället för de hade sagt på nyheterna att stora delar av vägen där vi åkt hade regnat bort. Nu ville han veta, om vi var välbehållna.

På vägen ner genom Värmland kom vi så småningom till Selma Lagerlöfs Mårbacka. Vi stannade till och gick in i huset. Där läste en fantastisk guide, en vacker flicka, ett helt kapitel utantill ur romanen Kejsaren av Portugallien. (Ja hon höll i en öppen bok, men jag såg aldrig att hon tittade ner i den).En mycket stark upplevelse.

Vi bodde i Eksta 1977-1989. Det var en fantastisk tid. 1977 fick jag, innan jag var prästvigd, ha Julotta i Levide kl.05.30 och i Eksta kl.07.00. Jag prästvigdes inte förrän 29 januari 1978.

Jag minns att när vi kommit till Eksta strax före jul 1977, så blev vi inbjudna till baptistkapellet där.

Vi, Gunvor, Kent, Anneli, Maria och jag, blev överraskade över att det inte fanns någon förstuga i kapellet, utan vi klev direkt in till en församling på minst 50 personer, som satt där inne. Vad ännu värre var, att pastorn som ledde mötet sa, att nu skall den nya prästen tala till oss. Jag var inte alls förberedd för något sånt, men ”nyvass” som jag var, fick jag ändå till något om julen.

En av mina uppgifter inför julen, när jag bodde i Eksta, var att åka runt med julblommor till de äldre i Eksta, Sproge och Levide församlingar. I många av gårdarna fick jag då gotlandsdricka i stället. Inför jularna kunde vi ha mellan femtio och hundra lite gotandsricka i prästgården, och jag som aldrig förr druckit någon gotlandsdricka. Men jag lärde mig snart att tycka om den.

Till julmiddagarna var vi mellan tjugo och tjugofem släktingar. Några låg över, såsom Gunvors far och mor. En av julaftnarna förlovade sig vår dotter Anneli med Håkan. Alla blev glada för deras skull och de lever ännu tillsammans, lyckliga och glada.

En julnattsgudstjänst i Eksta medverkade Erik Bergh i Fröjel. Han sjöng bland andra julsånger ”Adams julsång”. Det var så mycket folk i kyrkan att vi fick bära stolar från prästgården, så att allt folket fick något att sitta på.

Ett annat starkt minne från en av jularna i Eksta, det var när vi spände Annelis häst ”Goz” för släden och åkte mitt i natten med häst och släde till julnattsgudstjänsten, som jag skulle hålla i Levide kyrka. Vi, som åkte på släden hade facklor i våra händer. Väl framme i Levide (5 km från Eksta) gick Gunvor och jag och barnen, förutom Anneli och broder Martin som stannade utanför vid Goz, in i kyrkan. Det var ett oförglömligt minne för barnen och för mig.

Det var en fin tid, när barnen var små. Jularna blev något alldeles särskilt då. Det är de nu också, för nu har vi barnbarn och barnbarnsbarn att glädjas åt.

Jag vill önska alla som läser min blogg en riktigt God Jul med min äldsta syster Gunborgs dikt. Gunborg föddes 1928 och skrev strax efter sin konfirmation den här dikten.

Vi går mot ljusare tider igen Solen återvänder.

Foto: Lennart Wahlman ,som tagit solen mellan tummen och pekfingret.
Det är midvintersolståndet i dag och i morgon går vi mot ljusare tider.

Dagens namn är Tomas. En av Jesu lärjungar hette Tomas. Nu i nya översättningen av bibeln kallas han Tomas tvillingen. Förr stod det Tomas tvivlaren. Han tvivlade på att Jesus verkligen var Guds Son. Han sa, när han fick höra talas om, att Jesus blev levande igen trots att han dödats på korset och lagts i en grav, så sa Tomas: ”Om jag icke ser hålen efter spikarna i hans händer och sticker min hand i hans sida, så kan jag inte tro det”.

Herren Jesus Kristus kom till Tomas och sa: ”Räck hit ditt finger, här är mina händer, räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!” Tomas svarade: ”Min Herre och min Gud”.

Jag tycker det är en så fantastisk berättelse. Detta att Tomas vandrat tillsammans med Jesus och lärjungarna, sett alla under och hört Jesus predika ändå tvivlade. Men han fick vara med i gemenskapen. Kanske valde Herren honom till lärjunge just för att visa, att även de som tvivlar får vara med.

För min egen del betyder Tomas mycket. för trots att jag fått många ”bevis” för att Herren lever, så hamnar jag ibland i tvivel. Då är det skönt att veta att Herren valde just Tomas, kanske för att berätta att sådana som jag, trots att ”min tro är en flämtande gnista”, ändå får vara med i lärjungaskaran.

Aposteln Tomas kom så småningom att bli verksam i Indien, där han förkunnade evangeliet om Jesus Kristus.

För några månader sen hade jag en begravningsgudstjänst för en man, som jag några månader innan hade varit och givit nattvarden. Han sa då: ”Jag vill ha nattvarden, för jag vill vara en kristen”.

Hans ord fick mig att fundera. Tron kan svikta ibland, men är inte detta, att man vill höra Kristus till också mycket viktigt?

Einar Billing skriver i psalm 272 10 versen.

O Jesus den frid som vi alla begära,
blott finnes hos dig.
I mörker vi famla och falla,
så snart du ej lyser vår stig.
Min tro är en flämtande gnista,
din segrade än i det sista.
O Herre, så tro du för mig.

(Foto från Wikipedia)

Egentligen vet jag att man ska inte berätta om drömmar man har, för psykologer och andra lärda kan då ana hur man har det ställt med sitt ”själsliv”.

Ändå vill jag berätta om några drömmar jag hade i natt. (De flesta vet i alla fall att jag är lite ”knäpp”.)

Först hade jag en fruktansvärd mardröm, som jag vaknade ur. Tacksam och glad ”rullade” jag över till min hustru Gunvor och tänkte, så skönt att hon finns. Tänk alla andra som är ensamma och drabbas av mardrömmar, men inte har någon att ”rulla” in till.
Jag tycker det är underligt, att jag slits med dessa mardrömmar, för jag har inte så mycket ångest och oro längre. Det är klart att man oroar sig för barn och barnbarn och barnbarnsbarn och världsläget och så, men jag har inte samma ångest som jag hade tidigare. 

Den värsta sortens mardrömmar jag lider av är, att jag inte kan röra mig. Vill vakna och tror att jag skriker på hjälp, men kan inte få fram ett ljud. Ibland hör Gunvor att jag ”ylar”, och då väcker hon mig. En gång hände det att hon hade svårt att väcka mig. Hon fick då ta till en ”klapp” på kinden. Det har hänt, att jag får för mig att det är straff för dumheter jag skrivit, sagt och gjort. En sorts tidig skärseld, som renar mig innan jag dör.

Nu blev det för mycket betoning på mardrömmar. Det jag egentligen ville berätta om, det var en fantastisk fin dröm jag också hade i natt. Jag drömde att vi var på konvent (en samling för präster) hos den nu bortgångne vännen och prästen Nils Huhta, i något som liknade Valls prästgård. Det underliga var att i hans prästgård fanns en otroligt vacker sal, fylld med ett orientaliskt mönster av stjärnor och ringar av guld. Det förvånade mig mycket att Nils bodde så. Han var uppväxt i en laestadiansk miljö och hade förut inga lyxartiklar. Men nu- det var den vackraste sal jag någonsin sett. 
(Jag tolkar det som en hälsning från Nils, och att han har det bra, där han nu är.)

av Bojan Larsson.

I dag låter jag min syster Bojan berätta i min blogg. Det var jag själv som var det åttonde barnet som mor bar på.

Julklappar

Jag tycker om julen. Det är skönt med värme och gemenskap, men julklappar köper jag inte längre.

Det är svårt att köpa till dem som har allt. Själv önskar jag ingenting.

Jag blir matt av alla annonsblad med pynt och prylar.

Men så tänker jag på min mamma, mor Elsa. Hon var en generös person som tyckte om att sprida glädje.

Hon ville alltid ge alla sina barn julklappar,även fast vi flyttat hemifrån och hade egna familjer.

Fatet på bilden, var den sista julklapp jag fick av henne. Det är mer än 60 år sen. Fatet är repigt och slitet och handtaget är borta men jag skulle aldrig kunna slänga det. Jag använder det varje dag och då går tankarna till mor Elsa.

I varje socken fanns på 1930-40talet några familjer som hade en massa barn. Vår familj var en av dem

Då fanns varken barnbidrag eller socialbidrag. Trots att det var svåra tider ville alltid mor ge barnen ett litet paket till jul. Det var inga märkvärdiga saker, en blyertspenna, en anteckningsbok, en ask färgkritor eller ett hårband. Vi blev glada över julklapparna. Glädjen minskade dock något när man kom tillbaka till skolan efter jullovet och fröken frågade vad man fått i julklapp. Det fanns de som fått skidor eller kälke.

Då var inte ett hårband så mycket att komma med.

Vi led ingen nöd. Vad jag inte begriper i dag, är hur de kunde ordna mat åt ett hushåll

på 12 personer varje dag. På den tiden bodde vi i ett torp med några små steniga åkerlappar runt omkring.

Vi hade en bra barndom. Från far fick vi lusten att läsa och lära, mor gav oss kärlek, mer än vi förtjänade.

Den här versen handlar om en jul för 80 år sen. Då var det extra svårt och krig i världen.

Julstök 1942
Världskrig och oro och mobilisering, kring kusten och stränder står männen på vakt.
Lagom till jul, över gårdar och stugor, har vinter och kyla ett snötäcke lagt.
I dragiga stugan står grytan på spisen, med rimsaltad fläsklägg, som julmat skall bli.
Mor bakar bröd, som skall doppas i grytan, få smak av den spad fläsket kokades i.

 Far kommer hem med en julgran från skogen och några ljus han i granngården fått.
Han gläntar på dörren och säger till hustrun:”Hu det är kallt men här luktar detgott”
Modern är ledsen, hon säger till dottern:”Du är så stor att jag tror du förstår,
Maten är dyr och vi har inga pengar, så julklappar får ni vara utan i år”.

 ” Var inte ledsen du mamma, jag vet. Men jag kan göra små låtsaspaket.
Sen kan vi ha julklappsutdelning ändå. Det blir nog roligt för dem som är små.
De som är större, förstår det är lek”. Modern nickar, så trött och så blek.
Sex stycken syskon en julklapp skall få.

Dottern är fjorton, den yngsta är två. Använda paltor blir fina paket,
i grått omslagspapper och i hemlighet
Tar hon från nystanet hemspunnet garn.
Modern hon väntar sitt åttonde barn.

Hon står vid spisen i rökiga köket och rör i den julgröt som alla snart får
.Hon tänker på barnen och deras”presenter”, och i hennes ögonvrå, glänser en tår.
Trots ransonering och vinter och kyla, julafton kom till vårt mörklagda land.
Och under granen med ljusen som brinner, ligger paketen, med ullgarn som band.

I barns fantasi, där kan sockor, bli dockor och valkiga vantar bli vagnar och lok.
Julen blir rolig, de har ju varandra, och en storasyster, så duktig och klok.