Drömmar

(Foto från Wikipedia)

Egentligen vet jag att man ska inte berätta om drömmar man har, för psykologer och andra lärda kan då ana hur man har det ställt med sitt ”själsliv”.

Ändå vill jag berätta om några drömmar jag hade i natt. (De flesta vet i alla fall att jag är lite ”knäpp”.)

Först hade jag en fruktansvärd mardröm, som jag vaknade ur. Tacksam och glad ”rullade” jag över till min hustru Gunvor och tänkte, så skönt att hon finns. Tänk alla andra som är ensamma och drabbas av mardrömmar, men inte har någon att ”rulla” in till.
Jag tycker det är underligt, att jag slits med dessa mardrömmar, för jag har inte så mycket ångest och oro längre. Det är klart att man oroar sig för barn och barnbarn och barnbarnsbarn och världsläget och så, men jag har inte samma ångest som jag hade tidigare. 

Den värsta sortens mardrömmar jag lider av är, att jag inte kan röra mig. Vill vakna och tror att jag skriker på hjälp, men kan inte få fram ett ljud. Ibland hör Gunvor att jag ”ylar”, och då väcker hon mig. En gång hände det att hon hade svårt att väcka mig. Hon fick då ta till en ”klapp” på kinden. Det har hänt, att jag får för mig att det är straff för dumheter jag skrivit, sagt och gjort. En sorts tidig skärseld, som renar mig innan jag dör.

Nu blev det för mycket betoning på mardrömmar. Det jag egentligen ville berätta om, det var en fantastisk fin dröm jag också hade i natt. Jag drömde att vi var på konvent (en samling för präster) hos den nu bortgångne vännen och prästen Nils Huhta, i något som liknade Valls prästgård. Det underliga var att i hans prästgård fanns en otroligt vacker sal, fylld med ett orientaliskt mönster av stjärnor och ringar av guld. Det förvånade mig mycket att Nils bodde så. Han var uppväxt i en laestadiansk miljö och hade förut inga lyxartiklar. Men nu- det var den vackraste sal jag någonsin sett. 
(Jag tolkar det som en hälsning från Nils, och att han har det bra, där han nu är.)