Kärt besök

Kärt besök

Vi fick besök av vårt barnbarn, Jesper och hans son Kasper, som är ett och ett halvt år, häromdagen.
Gunvor och jag blev mycket glada förstås, för de har flyttat ifrån vårt kvarter till eget hus, och då ses vi inte så ofta, som vi gjorde tidigare.

Jag har alltid älskat barn, men sen jag blivit gammal har jag blivit försiktigare att umgås med dem. Kanske lite rädd för att skrämma dem, så vi tittar lite blygt på varandra, och ibland får jag ett försiktigt leende, men jag störtar mig inte på dem och tar dem i famn och så. Jag vill inte skrämma dem, gammal gubbe som jag är.

Därför blev jag så innerligt glad, när jag stod mitt på golvet i vår lägenhet, vänd från Kasper och plötsligt kände en varm liten barnahand som smög sig in i min, en gång grova arbetarhand. Det var Kaspers. Jag tror att han ville, att jag skulle gå med honom runt i lägenheten och leta efter sin pappa, för hans pappa var just då inte inom synhåll.

Det var ett ögonblick av eufori av stora mått. Jag kände stolthet, lycka, tillit och värme som inte går att förklara.

Kasper var inte rädd för mig. Han tyckte antagligen inte att jag var en ful, skrämmande gammal gubbe. Han litade på mig – tog min hand, för att jag skulle hjälpa honom hitta sin pappa.

Barnet, det största i himmelriket.

Det goda som jag vill ……

Visborgskyrkans inv (002)

(Foto från Visborgskyrkans interiör vid invigningen 1969)

Det goda som jag vill, det gör jag inte,
men det onda som jag inte vill, det gör jag
.
(Romarbrevet 7:19)

Jag känner alltför väl igen mig i Paulus ord. Vi var i Visborgskyrkan i Visby i söndags. Det var andra söndagen i fastan med temat Den kämpande tron. Det var något av en nostalgisk upplevelse för min del. Jag har varit ungdomssekreterare i Visby domkyrkoförsamling och var med när Visborgskyrkan invigdes för 50 år sen. Allting var så nytt och fint. Ljusstakarna och korset var av silver och glänste så vackert.

I söndags i gudstjänsten kom psalmen 189 sjunde versen för mig, när jag såg på det fina korset. ”Ditt kors skall skina för min blick, när sist jag somnar in, o Herre Jesus Krist..”  Jag har fyllt 80 år och förstår att insomnandet närmar sig. När jag nu satt där och såg på korset, så upptäckte jag att det var smutsigt. Mässhaken som Herren bar var svart mellan silvertrådarna. Då tänkte jag med min galghumor, att i dag skiner inte korset så mycket. Det behöver putsas.

Det som rinner upp i min hjärna, det rinner osorterat ut ur munnen. Jag ville vara rolig och sa till prästen efter gudstjänsten, att i dag sken inte korset, så starkt för mig, eftersom det var smutsigt.

Jag ångrade mig direkt. Varför sa jag så? Jag hade inte med det att göra? Än en gång kunde jag bara bekräfta att Paulus ord i Romarbrevets sjunde kapitel stämmer så bra in på mig.

Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.

 

 

Er tid är ute

”Er tid är ute”

Det var så det sades när man på 1960 talet anmälde sig sjuk till Försäkringskassan.

Blev man sjuk skulle man ringa och anmäla sig, En röst hördes som bad en tala om vad man hade för sjukdom. Jag sa: ”Jag har halsfluss och 40 graders feber”. Det blev tyst i luren, därefter hördes en röst som sa: ”Er tid är ute”.

Likaså blev jag ombedd att vara med på ett Kyrkans Ungdoms möte i Visborgskyrkan, efter det att jag blivit präst i Eksta. Jag hade varit ungdomssekreterare i Visby Domkyrkoförsamling under sju års tid tidigare. Det hade varit en livlig verksamhet. Nu på mötet ville man försöka få fart på verksamheten igen. Jag kom med vissa förslag. Då hördes det från en annan präst: ”Din tid är ute, Sune”.

Han hade rätt. Jag hade ingenting längre med ungdomsverksamheten i Viborgskyrkan att göra. 

Jag gick i pension vid 63 årsålder och hade min sista högmässa Kyndelsmässodagen i Eksta vid 75 års ålder. (Det låter konstigt, men efter att ha tjänstgjort som präst i Eksta i nästan 12 års tid, i Bunge pastorat under sex års tid och i Östergarns pastorat i tio års tid vikarierade jag som präst ibland tills jag var 75 år. Jag förstod då, att det var dags för mig att sluta.

De existentiella frågorna lämnade mig dock inte. De var intensivare än någonsin. Jag började blogga. Gav uttryck för mina funderingar och tankar. La mig i hur andra präster agerade och sårade kanske många. Det var som om något drev mig att skriva, att få känna att jag ännu var med. Jag kände glädje i att skriva. Tyvärr har det väl ibland i mitt skrivande varit som någon sa en gång om en person, att allt som kom upp i den personens hjärna det rann osorterat ut ur munnen.

Jag tycker det har blivit lite för mycket av ”Sune” senaste tiden, därför har jag tänkt dra mig tillbaka från min blogg och FB under en tid fram över. Åtminstone under fastan . Kanske återkommer jag i Påsk med mitt bloggande och på FB.

Jag har nu fyllt åttio år och kanske är dags för mig att inse, att min tid är ute.

Jag får ta med mig mina tankar och funderingar in i dunklet. Kanske är det där de bäst hör hemma.
Det är dags för en Time Out. Eller som en god vän uttryckte det: ”Dags att packa ihop och ga haim.”

Till sist ännu några visdomsord jag läste någonstans:

För Gud – Mot Gud – men aldrig utan Gud.

Var dag har nog av sin egen plåga.

Ibland känns det bara för mycket. I TV berättas det om hemska lidanden, dels om kriget i Ukraina där vi får se fasansfulla scener om mänskligt lidande och dels från jordbävningen i Turkiet och Syrien där minst 16000 människor omkommit i rasmassorna. Jag oroar mig för alla hot som Sverige utsätts för på grund av att någon brände Koranen utanför Turkiets ambassad. Det var verkligen onödigt. Man kan väl respektera vad andra håller heligt.

Vi vet också att många tusentals barn svälter ihjäl på vår jord varje dag. I brevlådan dyker det upp ”tiggarbrev” från alla möjliga hjälporganisationer. Act, Rädda Barnen, Röda korset, Läkare utan gränser, Mun och fotmålare, Cancerhjälpen, Hjärt- och lungfonden m.fl. m.fl. Alla vill de binda upp de som ger genom att bli månadsgivare. Det är lätt att få dåligt samvete. Gunvor och jag säger ibland att något vi är bra på, det är att ha dåligt samvete. Naturligtvis tycker jag att alla ändamål är behjärtansvärda och att alla hjälpverksamheter behövs. Men ibland blir det bara för mycket.

Jag var en gång mycket engagerad i Lutherhjälpens arbete, men då jag fick höra på ett sammanträde på riksplanet, att vi skulle satsa på att skicka ut brev till alla som gav mycket, att de skulle bli månadsgivare, tappade jag lusten. Jag tycker man ska ge av glädje att man kan, inte av tvång.

När jag nu har ”gnällt” av mig lite, vill jag fortsätta mina tankegångar. Vi var några som på en middag började tala om det här med samvete. Vi kom fram till att man som enskild person inte klarade av att bära all världens bekymmer. Kanske var det så att var och en bara klarade av att ha bekymmer för sin närmaste omgivning. Ändå känns det ibland som man inte klarar av det en gång. Jag har under hela mitt liv oroat mig mycket för allt möjligt.

Någon sa till mig, att jag är bra på att måla Fan på väggen.
Han menade väl att jag var bra på att ta ut bekymren i förväg.

Därför tycker jag det är så bra att Jesus sa i Bergspredikan: Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Var dag har nog av sin egen plåga.

Tröskbränning

Trösk

I dag brände vi upp den gamla trösken vid Hajdeby. Det var ett underbart vinterväder med 10-15 cm snö och lagom blåst. Trösken var gammal när far köpte den. På 50 -talet och början på 1960 talet använde vi den för att tröska vår säd. Den gick sönder ofta och det tyckte man var skönt, när man var grabb, för då fick man vila ett slag med att få fram sädeskärvarna till den som matade i trösken. 
Nu är vår gamla trösk bränd och kommer aldrig mer att kunna användas för tröskning. Lite nostalgiska tankar gjorde sig  påminda när vi brände.

Tröskrester

Min syster Bojan beskriver så fint i diktform och på gutamål hur det gick till på trösken.

  Tråskdag
Ei kveiar de äir någ såm skrammlar u brummar,
nå vait di ei gardn, de äir tråsken såm kummar.
Di kåirar ei gard, de äir haust, de äir kvälld.
Ein traktår drar tråsken, en Bolindar Munktell.
Nå skall tråsken pa plass, nå skall allt gäres klart.
Ei mårgu skall tråskes, klukku sjau äir de start.

 Ei köke äir bråske, de skall lages till
matn till fräukust, kokes ägg, skäres sill.
Haustmårgn kummar, de äir dis yvar skogen.
Ei dag slippar hästar ei hagen, dra plogen.
Pa stainuä akrar så gar de reit tungt,
ei dag far di veile u bär ta de lungt.

Me cykel u höigaffel karar nå kummar
ei skärmmysse, blabläus u nävar ei lummar.
di star däir u pratar um regne di fat,
da håirs de fran köke: Kum in far eir mat.

 Årkar för dagen nå skall dailes upp,
blant karar u gubbar me utsleitn krupp
”Ei seidi, där tror ja att vör skall var feire.
Täu stykken uppe u täu stykken neire.
Ei sörpu u halmen de räkkar me tre.
Ja sköitar traktån u däu matar ei.
TIll u bär säkk, skall vör ha täu såm orkar.
De far blei eir, i äir ung starke sårkar

Nå far vör gynne för dagen bleir langg.”
A reim ifran traktån drar tråsken igangg
Äut yvar böien u akrar u hagar
håirs ljaude fran tråsken såm rasslar u klagar,

näir seidkånn skall skilles fran agnar u halm.
För böindar de äir som den feinaste psalm.
Skördi är bärged u torr undar tak.
Seidi gir mjöl till bad mat u till bak.

Ei-matan star däir me kneiven ei handi.
Fran framkastne skäupar han skärar nå bandi.
Trummu tar skäupu mä sen starke tändar.
De hänt att ha tat bade armar u händar.
Häir skall de jobbes mä stor varsamhait.
De äir en sak såm hail tråsklage vait.

 Klukku slar tåll, de äir dags för middag
Karar gar äut bakumm hörne ett slag
Di hokstar u spyttar u snöitar u krasar,
för u fa stöiven ör hals u ör nasar.

”Kum in nå u sätt eir, här äir int någ fjäsk”.
Pa köksborde star de brunbönar u fläsk.
 Karar be borde di pratar u jetar.
Drikku så go, torre sträupar nå veitar.
Di pratar um allt såm ei sokni har hänt.
Di jetar u drikkar såt magen bleir spänt.

Sän näir di lyftar u stånkar u stöinar
da känns de ei luftn att di har jeit bönar.
Seidkånni rinnar u säkken bleir tungg.
Nukk känns de ei ryggen, fast sårken äir ungg.
Säkken han bärar, han vägar minst åtti,
trappu äir brantar, u sårken bleir trått i
 kneiar, u seidkånni skavar ei skoen.
Säkken skall tömes pa lufte, ei moen

Hail dagen så bäirar di säkk ettar säkk.
Pa läd-duri rites för var säkk ett sträkk.
Så husfar ei kväll kan fa säge till mor
”Ei år fikk vör tre säkkar mair än ei fjor.”

Skäup-stapln minskar me slag ettar slag.
Fran köke kåm bud att de äir autndag.
De bjaudes pa kaffi u fein såkkarkake
 u tråskbullar stäure, såm husmor har bake.

 Nöikokte päirar u ugnstaikte tåsken,
fikk karar ti kvällsmat, näir di vart pa tråsken.
Nå skall all karar ha launingg för sleite
”Däu tråskar e mårgu, såt vör kan väl kveite,
män alle eir andre, säg va eir skall ha”.
” Tre kronar ei teimen, de brukar vör fa”

Bondn han räkknar, ei hude han kleiar.
Tei stykken karar far vassi täu teiar
sen sägar bondn: ”Ja takk skall eir ha.
Da ses vör ei mårgu be astuen da.

Bojan

 

                       

                     

                     

                                           

                    

 

 

                                                                                                            

                                                                                                        

 

                      

      

                     

        

                 

                

     

                            

 

                  

                      

                 

                      

               

                     

                  

                      

                     

         

                  

                

                 

               

                  

                

                

 

                 

        

          

               

      

            

               

                 

 

                

                  

                 

                

          

               

            

          

 

 

 

 

 

 

 

 

 

             

                  

             

                 

          

                 

                   

 

              

                     

                     

             

 

 

 

         

 

         

               

                

             

      

               

                     

                  

              

                  

                  

              

                

      

        

           

           

 

 

                             

 

                       

                     

                     

                                           

                    

 

 

                                                                                                            

                                                                                    

 

             

                  

                    .

               

 

       

                

                                     

 

               

         

                     

              

           

                

                  

              

                     

              

                

  

     

                   

 

                   

 

                   

               

                  

             

 

  

 

                  

 

              

                   

            

        

             

        

 

          

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                

                 

       

               

    

                  

            

 

                  

               

           

        

 

                 

       

         

 

                  

                   

               

             

    

             

            

                   

                     

        

                    

         

                 

            

               

                

          

                     

         

 

 

                               

 

                       

                     

                     

                                           

                     

 

En riktig tankeställare.

Det var för ett par veckor sen. Vi hade besök av vårt barnbarns lilla familj. Mamma, pappa och barn. Barnet är nu nästan ett halvt år.

Jag såg på vårt barnbarn, modern, och ville ge henne en komplimang och sa: ”Så fin och smal Du har blivit”.
Hon svarade: ”Tyckte du inte, att jag var fin innan också, när jag var gravid?

Jag fick mig en riktig tankeställare. Visst var hon fin då också. Hon strålade av lycka och glädje över barnet hon bar inom sig

Förr tror jag,  att kvinnor som var gravida kände sig stora och försökte dölja så länge som möjligt att de var med barn. De bar mammaklänningar  och var måhända inte så pigga på att visa sig i offentliga sammanhang.

Kan den ”gamla” kyrkans syn på sexualiteten ha med det att göra? Det där med att modern skulle ”kyrktas”, en sorts reningsgudstjänst förrän hon fick vara med i kyrkans gudstjänster igen? I svenska kyrkans dåvarande   syndabekännelsen bad vi: Jag fattig, syndig människa
bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud,
att jag som är född med synd
på många sätt har brutit mot dig..
(Tyvärr har jag inte den gamla handboken tillgänglig, när jag skriver den här bloggen, utan jag har hämtat delar av syndabekännelsen från Google.) (Var inte texten född i synd?  så vill jag i alla fall minnas den)

Det är möjligt att jag har helt fel. Kanske var det inte så förr, utan att jag har missförstått det hela.

Mammaklänningarna är nu i alla fall helt borta. Ungdomarna bär under graviditeten åtsittande tröjor som framhäver att de är med barn och de verkar stolta och glada över att kunna ge näring och ”lägenhet” till sitt lilla foster.

Det gör de rätt i, för att få föda ett nytt liv är i mitt tycke ett enda stort mirakel.

Tänk vad man som åttioåring ännu har mycket att lära.  Jag har ibland ”gammalmodiga” tankar och glad över att vårt barnbarn kunde ”väcka” mig.

Skogshuggarläger

16 år

Jag var femton sexton år, då jag fick följa med en äldre kompis, Arthur Wickman till ett skogshuggarläger i Ar i Fleringe på Gotland.

Vi fick bo i en gammal militärbarack och vi fick mat på stället. Min uppgift var att med yxa hugga av grenar, (kvista träden), som min kompis fällde med motorsåg.

En gång, när han fällde en stor gran gick den inte åt det håll, som han tänkt sig att granen skulle falla, utan den slog ner någon meter i från där jag höll på att kvista ett annat träd. Det var nära ögat, men jag klarade mig.

Antagligen var jag inte så stark utan blev otroligt trött av allt huggande. Det var långa dagar. Vi började klockan sju på morgonen och höll på till fyra fem på kvällarna. (Det är så länge sen nu, så det är möjligt att jag har fel i en del detaljer)

Jag minns i alla fall, att när jag väl kommit i säng där i baracken försökte jag spjärna emot sömnen så mycket som möjligt, för jag ville njuta en stund, för jag visste att om jag somnade, så var det bara att gå ut i skogen och börja kvista träden igen.

På kvällarna hände det att jag fick vara med ett gäng som spelade bridge. En kväll hände det att jag vann och de andra blev sura och sa att jag hade nybörjartur. Det är underligt att man kan komma ihåg sådana detaljer.

Det blev avlöningsdag efter en vecka, eller kanske fjorton dagar. Vi arbetade på ackord. När jag hade betalt för mat och logi fick jag 25 kronor över, så jag slutade efter en kort tid. Jag var nog mest en belastning för min äldre kompis.

År 1989 kom jag tillbaka till Fleringe som kyrkoherde. (Jag var kyrkoherde i Bunge pastorat och där ingick Fleringe församling.) Jag fick bra kontakt med fleringeborna och särskilt med Åke Kihlén, som blev en av mina bättre vänner.
Fram för allt fick jag betydligt bättre betalt som kyrkoherde, än som skogshuggare.

 

”Morning has broken”

Morning

Utsikt från vårt fönster 28 januari 2023 vid sjutiden på morgonen.

”Morning has broken ..”Den sången sjöng Cat Stevens någon gång på sjuttiitalet.
Den sången ljöd inom mig, när jag utvilad såg ut genom fönstret i vår lägenhet på Greta Arwidssons gata i Visby.

Jag tyckte t.o.m att  jag såg planeten Venus österut strax över horisonten, men det visade sig vara en synvilla. (Ett brytningsfel i vårt smutsiga köksfönster).

Det går inte så bra att hålla ordning på planeter och stjärnbilder. Det är alldeles för ljust i stan.
Kanske är det detta jag saknar mest här i stan, om man jämför med vårt hus i Buttle.

Jag känner mig som åttiplussare annars väldigt glad över att få vakna ännu en morgon och se fram emot en ny orörd dag. Det är inte så självklart längre. Ju äldre jag blir dess mer förundras jag över livets gåva. Förundras över universum och att någon ordnat det så fint med soluppgångar över vår jord varje morgon.

Gunvor och jag, som båda är pensionärer har inget planerat för i dag. Vi kan göra vad vi vill, fast vid närmare eftertanke borde vi kanske putsa köksfönstret.

Jag är i alla fall glad över att få leva just nu.

Jakt

Jaktlag

Ibland samlades hajdebyborna till jaktdag vid Hajdeby. På fotot hade man lyckats fälla två rävar. Det var någon gång på 1980 talet. Rävarna gick hårt åt lammen och grannarna och bönderna Yngve Österdahl och Sven Spjuth hade gott om får, som de var rädda om.

Just den här dagen hade de fått hjälp av före detta hadebybor, Yngves och mina bröder Martin och Bertil Österdahl. (På fotot Yngve, Bertil, Sven och Martin.)

Bertil, Sven och Martin är borta nu och jagar inte längre. De är döda, men kanske får de tillsammans med indianerna jaga i de ”sälla jaktmarkerna”.

På 40- och 50- talen var jakten livsviktig. Det var gott om ”rabbis” vildkanin. Vi var 12 personer i min familj. Far arbetade vid en kolugn på 40 – talet och köpte en mycket liten gård vid Hajdeby för 12 000 kronor. Den hade stått öde i tolv år och var mer eller mindre fallfärdig. Det fanns inte ett enda fönster i huset. Taket var dåligt, och det var endast tillåtet att elda i köket och i ett av rummen.

Det måste ha varit besvärligt för far och mor att få ihop mat till sin stora familj.
Jag har dock aldrig upplevt, att vi inte hade någon mat. Även om det var knapert och en sommar levde vi nog på rabarber ganska mycket. Det var innan potatisen blivit mogen, men vi behövde aldrig svälta.

Rabbisjakten var till välsignelse. Redan i unga år fick vi gå på rabbisjakt och gräva fram rabbisarna ur sina hålor. Tidigt fick vi lära oss skjuta med hagelgevär. Far och mina äldre bröder kunde på en dag skjuta upp till tjugofem rabbisar, som mor och min äldsta syster stekte och gjorde rabbisbullar på.

Byn Hajdeby i Kräklingbo drabbades av en stor brand år 1992, kallad Kräklingbobranden. Min broder Martin drabbades av hjärtproblem och hamnade på sjukhus. Det gjorde honom ont, att han inte kunde vara med och kämpa mot branden. Han skrev då denna dikt i tidningen för att tacka alla de som hjälpte till att klara hajdebygårdarna. Hans skrev:

Du gamla Norrskog
som var så grann.
Du som var platsen
där ro man fann.

Här fanns en kolugn,
när sork jag var
och sov i kojan
där hos min far.

Jag minns de gubbar
som utan knot
bröt kol ur ugnen
så svart som sot.

Nu är vi gubbar,
som sorkar var.
De, som var gubbar
finns ej längre kvar.
De lagts till vila
i gravens ro
på kyrkogården i Kräklingbo.

Du gamle Norrskog
som sen blev vår
Jag gått omkring där
i femti år.

Tänk höstdagsmorgon
med bössa hund,
då har man upplevt
mång lycklig stund.

Tänk morgondagg
i en spindelväv
och hundars skall,
när dom driver räv.
Tänk morkulljakt
en försommarkväll
med fågelsång
över vät och häll.

I juli månad
år nittitvå
man såg dig Norrskog
i flammor stå.
Det brann på Torsburg
och Hajdeby
liksom vid Trosing
s
och Österby.

Det brann vid Glose 
och Ekeskogs.
Tack alla ni
som vid Hajdby slogs.
Mot ”Röde hanen”
ni kämpade

Ni hajdbygårdarnas
räddare.

I vackra nejden
runt Hajdeby
där förr man strövat
bland sten och sly,

Den gamla skogen
nu faller kull.
Förbränd är stubben,
och mossa, mull.

Borta är tallen
på Hilmer pass.
Bränd är Pylsen
och Hjorters dass.

Gamle blåfläcken
”Hanen” spar
Han tycker: ”Något
ska dom ha kvar.

Du gamla Norrskog
jag nog förstår
att de ska dröja
så många år,
att jag mitt öga

väl slutit har
Förrn du blir något
av det Du var.

Martin Österdahl

”Älska mig mest, när jag förtjänar det minst – för då behöver jag det bäst”.

Hjärta

Det är ett bra uttryck för vad kärlek är, tycker jag.
Ibland kan man bli besviken på nära vänner och nära släktingar, när det känns som om de svikit en. Är det då riktigt att ”kapa” kontakten med den personen, eftersom de inte levt upp  till mina förväntningar?

Ja, frågorna är många. Vad är rätt och vad är fel? Det är inte så lätt att veta.

Rubriken överst i min blogg tycker jag på något sätt påminner om det grekiska ordet agape. (Jag sökte på Google på ordet agape och fick följande svar:)

Eros är, enligt Nygren, den begärsfyllda kärleken och är självisk till sin natur. Agape är den gudomliga kärlekens signum. Människan kan enligt Nygren inte åstadkomma agape-kärlek, eftersom hennes kärlek alltid är begärande.(https://www.ctrl.se)stenqvist)

 Devisen: ”Älska mig mest, när jag förtjänar det minst – för då behöver jag det bäst”, tycker jag ändå påminner om agape-kärleken.

Detta att älska någon utan att förvänta sig att få något tillbaka, tycker jag borde vara något att eftersträva för varje kristen, men kanske är det omöjligt. Det är bara Gud som klarar att älska förbehållslöst.

Människan kan enligt Nygren inte åstadkomma agape-kärlek, eftersom hennes kärlek alltid är begärande.

Jag tycker det påminner mig om manipulation. Detta att bara älska om man tjänar någonting på det, får något tillbaka.

I mitt hem vid Hajdeby där jag växte upp, gjordes aldrig någon skillnad på person. Det kom ganska många ”udda” personer in i vårt kök. Alla blev bjudna på kaffe. Jag var tjugofem år fyllda innan jag hade hört uttrycket: Han ger mig ingenting.