Ibland känns det bara för mycket. I TV berättas det om hemska lidanden, dels om kriget i Ukraina där vi får se fasansfulla scener om mänskligt lidande och dels från jordbävningen i Turkiet och Syrien där minst 16000 människor omkommit i rasmassorna. Jag oroar mig för alla hot som Sverige utsätts för på grund av att någon brände Koranen utanför Turkiets ambassad. Det var verkligen onödigt. Man kan väl respektera vad andra håller heligt.
Vi vet också att många tusentals barn svälter ihjäl på vår jord varje dag. I brevlådan dyker det upp ”tiggarbrev” från alla möjliga hjälporganisationer. Act, Rädda Barnen, Röda korset, Läkare utan gränser, Mun och fotmålare, Cancerhjälpen, Hjärt- och lungfonden m.fl. m.fl. Alla vill de binda upp de som ger genom att bli månadsgivare. Det är lätt att få dåligt samvete. Gunvor och jag säger ibland att något vi är bra på, det är att ha dåligt samvete. Naturligtvis tycker jag att alla ändamål är behjärtansvärda och att alla hjälpverksamheter behövs. Men ibland blir det bara för mycket.
Jag var en gång mycket engagerad i Lutherhjälpens arbete, men då jag fick höra på ett sammanträde på riksplanet, att vi skulle satsa på att skicka ut brev till alla som gav mycket, att de skulle bli månadsgivare, tappade jag lusten. Jag tycker man ska ge av glädje att man kan, inte av tvång.
När jag nu har ”gnällt” av mig lite, vill jag fortsätta mina tankegångar. Vi var några som på en middag började tala om det här med samvete. Vi kom fram till att man som enskild person inte klarade av att bära all världens bekymmer. Kanske var det så att var och en bara klarade av att ha bekymmer för sin närmaste omgivning. Ändå känns det ibland som man inte klarar av det en gång. Jag har under hela mitt liv oroat mig mycket för allt möjligt.
Någon sa till mig, att jag är bra på att måla Fan på väggen.
Han menade väl att jag var bra på att ta ut bekymren i förväg.
Därför tycker jag det är så bra att Jesus sa i Bergspredikan: Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Var dag har nog av sin egen plåga.
Sunes blogg 